Krönika: Galenskap uppstår inte i ett vakuum
Krönikör Aron Lamm.


Det här med galenskap är nog egentligen mest en fråga om perspektiv.

Det är nog väldigt få personer som medvetet gör galna saker, i full vetskap om att det de gör är galet. För de flesta som gör galna saker framstår det man gör i den stunden troligen som fullkomligt rationellt, eller åtminstone som det bästa svaret på den situation man befinner sig i.

Man kan ha hamnat i den situationen på grund av att man gradvis eller plötsligt kommit i osynk med verkligheten runt om kring en, eller för att man drivits in i nåt slags emotionell återvändsgränd. Det är ju inte säkert att det man gör, ens med dessa förklaringar, framstår som rimligt, men ibland kan man helt enkelt inte bättre. En ensam individ kan ju vara rätt så bräcklig, särskilt om man är, eller upplever sig som, helt ensam, och inte har nån som kan ge en ett annat perspektiv på situationen.

Men vad händer när ett helt folk, en hel nation eller en hel världsdel blir galen? Jag håller för närvarande på och lyssnar på en lång podcast om första världskriget, och det är rätt svårt att så här i efterhand inte tycka att världen blev galen där. Och då får man förmoda att de allra flesta som var inblandade i att styra det hela över avgrundens rand var rationella, förnuftiga, högst kompetenta personer, med massor av rådgivare omkring sig. Hur kunde de allihop bli vansinniga?

I slaget vid Verdun låg de två sidorna under nästan hela 1916 kring en liten före detta skogsplätt, som de hade artilleribeskjutit så in i bängen att det bara var ett dött månlandskap av kvicksandsliknande gyttja, med kratrar fyllda av gasförgiftat vatten som folk ramlade ner i och dog. Officiellt slogs man om några fort, men i praktiken handlade det ganska mycket om att ena sidan försökte ta över nån halvt bortsprängd liten kulle från den andra sidan, som allteftersom slaget pågick kom att bestå till rätt stor del av döda soldater som hade försökt inta den förra gången. Lite beroende på hur man räknar dog eller sårades mellan 700 000 och en dryg miljon soldater.

Tar man ett steg tillbaka är det här så klart galenskap: att offra tiotusentals liv i månaden under nästan ett år, för att erövra kullar som i princip består av lik. Men om man noga följer utvecklingen från innan kriget bröt ut, via de inledande kaotiska slagen till skyttegravskriget, så är det inte alls omöjligt att förstå hur generalerna till sist hamnade i den här positionen.

En del av förklaringen just här kanske är att man inte hade nån hjälp av historien, och det kan nog vara lika illa för en värld, som det är för den ensamme galningen att inte ha nån att prata med. Det här var ett krig där teknologin hade förändrats så mycket så snabbt, och där arméerna blivit så enorma, att ingen egentligen visste hur det skulle föras. Folk fick försöka lära sig medan det pågick. Så när tyskarna (enligt många historiker) helt enkelt bestämde sig för att ställa till en så enorm slakt de bara kunde på en begränsad yta (Verdun), med inget annat syfte än att försvaga den franska armén, så fanns där ingen som med säkerhet kunde säga att det var vansinne. Det hade ju aldrig prövats förr.

Men även om ingen försöker sig på nåt precis likadant igen, så fortsätter fortfarande hela områden, befolkade av till synes fullt normala människor, att bli vansinniga, fast på lite andra sätt, och av andra orsaker. Det är bra att ha i bakhuvudet att galenskap inte uppstår i ett vakuum, utan som ett resultat av ibland extremt långa kedjor av händelser, handlingar och konsekvenser, som till slut tar en över gränsen, individuellt eller kollektivt. Både eftersom man då förstår omvärlden bättre, och för att man inte får för sig att man själv som person, eller ens land, på nåt vis skulle vara immun mot det.