Krönika: Ett namn säger så mycket – men inte allt
Krönikör Hans Bengtsson.


Eric Blair, Lars Bengt Roland Johansson, David Cornwell, Issur Danielovitch Demsky, Agnes Gonxha Bojaxhiu, Vladimir Iljitj Uljanov och Lisa Gherhardini har inte mycket gemensamt. Men en sak förenar dem. Kompletterar jag uppräkningen med Norma Jean Baker, Robert Allen Zimmerman och Sven Erik Fernström förstår nog många vad det handlar om – personer som kallas något annat än vad de döptes till.

Namn har betydelse. Norma Jean Baker var en kvinna bland andra. Under namnet Marilyn Monroe blev hon en av 1900-talets största ikoner och illustrerar flera aspekter av det gångna seklet, såsom idoldyrkan, sexism, storpolitik, hårblekning, missbruk och berömmelsens pris och tragik. I den upplysande och underhållande boken ”Faktoider – försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar”, som jag haft i min ägo ett tag men inte förrän nu tagit mig an, reder Peter Olausson ut begreppen inom många av livets förvirrande områden, bland annat äkta och falska namn.

Att Marilyn Monroe (efternamnet är mammans flicknamn) inte var ett originalnamn är nog känt för många. Mera okänt, åtminstone för mig, var att hennes världsberömda kollega i filmbranschen Sophia Loren (ursprungligen Sofia Villani Scicologne) redan innan filmkarriären satte fart, tog namn efter den (för mig helt okända) svenska filmstjärnan Märta Torén, berömd som Marta Toren i Italien och USA under 1950-talet.

Många har namnet som sitt varumärke och det är självklart av stor betydelse för artister att deras namn lätt kan uttalas och ihågkommas av många; karriärer, berömmelse och välstånd hänger ofta på just det.

Men vad betyder egentligen ett namnbyte för en person? Hur påverkas personer som tvingas byta identitet? Har Bob Dylan samma personlighet och självbild som Robert Zimmerman? Att artister påverkas av kändisskapet – på gott och ont – är inte heller kontroversiellt. Marilyn Monroes tragiska öde (död av överdoserat läkemedel 1962) är bara ett exempel på det. Men det hade kanske gått lika illa för Norma Jean Baker.

Namn har historiskt sett sagt något om en persons ursprung; vems son man är, var man föddes, vilka egenskaper man begåvats med eller liknande.

Artistnamn bryter mot den traditionen; de förkastar ursprunget och säger istället något om vem personen vill vara. Det hade nog varit tufft att hävda sig som rock’n’rollstjärna med namnet Sven Erik. Jerry Williams tog inte den risken.

Låt oss lämna filmkändisarna och gå över till politikerna. I Olofssons genomgång av ”namn som inte är namn” förekommer förbryllande många kommunister. Han påstår inte att det skulle vara ett kommunistiskt särdrag att inte vara den man ger sig ut för att vara, men misstanken väcks onekligen under läsningen. Det var ingen hemlighet att Stalin – Stålmannen (släktskapet med Clark Kent är obekräftat) – egentligen hette Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, eller att Lenin var pseudonym för Vladimir Iljitj Uljanov. Tito lär dock ha varit en täckmantel för deras jugoslaviske kollega Josip Broz när denne tog sig upp i det förbjudna kommunistpartiet. Ironiskt nog blev täckmanteln sedermera ett välkänt begrepp för hela kommunistregimen.

Även de goda byter namn ibland. Moder Teresa föddes i Albanien som Agnes Gonxha Bojaxhiu och antog Teresa (efter S:ta Teresa av Ávila), och gick till historien med det namnet. Och Buddha Shakyamuni hette egentligen Sidhartha Gautama. Titeln Buddha (den upplyste) gavs av senare generationer. Shakyamuni (den vise av huset Shakaya) anger hans härkomst från orten Sakya i dagens Nepal.

Min fru har under livet haft fyra olika efternamn men känner inte att namnbytena har påverkat hennes identitet. Däremot skulle hon aldrig kunna tänka sig att byta förnamn. Det vore ett ingrepp i den personliga sfären. Kanske inte så konstigt. Efternamnet är av tradition det kollektivt relaterande, som beskriver vart man hör; förnamnet det personligt definierande, som talar om vem man är. Jag har alltid hetat samma sak men känner mig varken mer eller mindre hemma i denna världen för det.

Men så säger ju heller inte mitt -sonnamn vems son jag är, som det en gång var tänkt. Om traditionen tagits på allvar skulle jag ha hetat Gunnarsson. Vem anfadern Bengt är har jag skamligt nog ingen riktig koll på.

FN:s barnkonvention stipulerar att alla barn har rätt till ett namn. Alla vuxna åtnjuter emellertid inte samma privilegium. Rätten till ett namn finns inte med i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men som vuxen har man åtminstone den mänskliga rättigheten att ändra sitt namn. Det är också en slags frihet. Friheten att välja vem man vill verka vara. Men ursprunget kommer man aldrig ifrån. Oavsett vad jag skulle välja att kalla mig så kommer jag alltid att vara en ättling till en Bengt.

Men även om vi lever i ett virrvarr av förvirrande besked och folk inte alltid är vad de utger sig för att vara, så är de i grund och botten alltid samma själar.

Personerna i ingressen är mer kända under dessa pseudonymer:

Eric Blair – författaren George Orwell,

Lars Bengt Roland Johansson – illusionisten Joe Labero

David Cornwell – författaren John le Carré

Issur Danielovitch Demsky – skådespelaren Kirk Douglas

Vladimir Iljitj Uljanov – Lenin

Agnes Gonxha Bojaxhiu – Moder Teresa

Lisa Gherhardini – den avmålade Mona Lisa (Mona är i sammanhanget egentligen inte ett namn utan förkortning av madonna, fru)

Norma Jean Baker, (född Mortensen) – skådespelerskan Marilyn Monroe

Robert Allen Zimmerman – musikern Bob Dylan

Sven Erik Fernström – Jerry Williams