Krönika: En utmärkt historiebok
Krönikör Susanne W Lamm (Foto: Epoch Times)


I början av seklet köpte jag en lagbok från 1908 på en loppmarknad. Mest för att den var vacker. En stor, brun tegelsten med guldtext och sliten pärm, en imponerande mängd ord som löper uppifrån och ned över tusen sidor.

Det står att "Lärarebefattning i folkskola må, i den ordning här nedan sägs, kunna förenas med organist- eller klockaresyssla eller med båda dessa sysslor" och "Är någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt, varde under förmyndare stäld". En utmärkt historiebok. 

Det finns vissa allmänmänskliga saker som folk kan enas om som rätt och fel. Sådant som i princip alla håller med om, på såväl nationsnivå som internationellt. Etymologiskt sett så hör ordet lag ihop med verben "ligga" och "lägga", och betyder "något grundläggande" eller "något som ligger fast".

När det kommer till lagboken så utgör den bland annat kulturens egna överenskommelser om en yttre gräns för vad en människa får vara och göra i ett samhälle. Vid den gränsen är det en ständig diskussion. 

I vissa fall tillkommer lagar naturligt efter en konflikt eller för att någon har brutit mot dem. Någon gång har man haft anledning att sätta ned foten och befalla: Du får inte rida på en älg. 

Det finns människor som går in för att vantolka och misstolka, för att kunna begå brott utan att straffas för det. Det vrids och vänds på de där orden. Öppnar man Sveriges lagbok skulle man kunna implodera av tristess, men orden däri är betydelsefulla och laddade. Varje ord är noga avvägt för att minimera luckorna i lagen. Det utgör en slags lägstanivå för vår kulturs standard. 

Gör man för stora lagöverträdelser så är man omänsklig. Man kanske inte ens är att betrakta som ett djur utan snarare ett monster eller en demon. 

I de bästa av världar hade människans lagar varit självklara, så att var och en kunde kontrollera sig själv i stället för varandra.