Krönika: En liten pojke gjorde våra världar större
Krönikör Hans Bengtsson.


Vi människor vill gärna tro att vi kan välja. Vi inbillar oss att vi själva kan avgöra om vi ska göra det ena eller det andra; om vi ska köpa en Opel eller en Volkswagen; om vi ska spela fotboll eller squash; titta åt det ena eller andra hållet.

Men när det kommer till kritan är det inte mycket vi förmår påverka.

Det var ett av alla budskap som fanns i bilden på treårige Aylan Kurdi, ilandfluten på en strand i turkiska Bodrum. Den sade att det finns något otäckt ”där ute”, som är verklighet för miljontals människor. Och även om vi intellektuellt vetat att den världen finns, så är det nog många som inte riktigt kunnat känna den förrän vi tvingades se bilden, som i all sin berörande enkelhet fastställde att Aylans värld är en del av vår. Vi hade ju faktiskt kunnat vara på solsemester just där, just då, när kroppen hittades.

Vi kan naturligtvis blunda, stänga av och tänka på något annat. Men hans värld finns där. Och det vet vi. Det var nog därför bilden blev så plågsam och skapade sådan debatt bland landets publicister. Debatten gällde inte främst att det var fruktansvärt att Aylan Kurdi, liksom många tusenden människor, drunknat på sin väg över Medelhavet – eller i alla fall tyckte det var värt att ta den risken för att komma bort från sina hemländer. Nej, kritiken gjorde gällande att det skulle vara en kränkning av hans och hans anhörigas integritet att andra människor fick se bilden på hans döda kropp.

Argumentet är naturligtvis inte helt uppåt väggarna. I de flesta situationer är det självklart att den hänsynen ska styra. Men jag är ganska övertygad om att Aylans släkt och vänner och alla andra i deras situation (det är inte heller från de hållen kritiken mot bilden har kommit, såvitt jag hört), är tacksamma för att det äntligen var något som fick oss välmående västerlänningar att reagera som medmänniskor. Att någonting fick oss att lyfta blicken från våra smartphones och rikta den inåt i oss själva, där vi kunde känna svedan i hjärtat från ett av alla de trauman som ryms i flyktingtragedin.

Kanske kan bilden få oss att ifrågasätta var vi drar våra gränser och hur vi delar in världen. Detta belyser Richard Swartz i en DN-kolumn med rubriken ”Snart är gränser allt vi pratar om”. Han menar att det finns en risk att de nationella gränserna måste förstärkas om EU inte klarar att hålla sin yttre gräns. Han pekar på att nationer har faktiska gränser, medan unionen inte har det, annat än dem som enskilda länder upprätthåller. Och länderna orkar inte hur mycket som helst, det visar exemplet Ungern tydligt. Men det är inte dessa gränser det handlar om, när det gäller.

”Till skillnad mot EU:s yttergräns är gränsen för solidariteten aldrig given, aldrig fixerad, istället i ständig rörelse. Var den i morgon kommer att dras kan ingen säkert säga”, skriver Swartz.

Det är de mänskliga gränserna som är avgörande. Vem räknar vi in i vår värld och vem ställer vi utanför den? Det är frågan. Och svaret på den har förändrats en aning efter publiceringen av bilden på Aylan. Det är cyniskt, men den lille pojken som drunknade och hittades på den turkiska stranden gjorde många människors enskilda världar lite större. Bilden befriade oss från illusionen att vi kunde välja vad vi skulle veta och känna.