Krönika: En halvtimme av 48 halvtimmar
Krönikör Susanne Willgren.


Gunnel har en tonårsson. Han är lång och stark. Hon kallar honom för Picasso, för han brukar måla stora cirklar i klara färger. Själv är Gunnel kort till växten och urstark.

Då och då räddar hon livet på honom. En valborgsmässoafton för några år sedan hände det i en iskall sjö.

De hade klätt på sig finkläderna och åkt till Härlanda tjärn för att fira. De promenerade vid vattnet. Plötsligt tog pojken ett skutt, rakt ned i tjärnen.

En sekund senare låg även Gunnel i Härlanda tjärns tiogradiga vatten, insmord i grön sörja. Hon plockade upp honom. Vi skrattar tillsammans med henne när hon berättar. Det är komiskt, i efterhand.

Jag fick tillfälle att lära känna Gunnel i vintras när vi tog en paus.

En studie som gjordes på University of Wisconsin-Madison 2009 visar att mödrar till barn med autism har samma kroniska stressnivåer som soldater i strid.

Man försöker kanske att leva ett normalt liv. Göra utflykter. Man packar picknick-korgen.

Sitter i bilen. Får en fot i nyllet. Någon drar i växelspaken. Bilen bakom tutar. Man ska byta fil. Någon drar i armen. Man blinkar, byter fil.

Någon har tagit av sig säkerhetsbältet. Man vet att något ska hända. Man kommunicerar så gott det går. ”Sätt på dig säkerhetsbältet igen”, typ.

Någon rör sig runt, lös i bilen, det lyckades eftersom det gick snabbt. Någon har lagt sig tillrätta i bakrutan. Någon har kissat på sig. Ens hjärta klapprar. Ja visst, det är farligt. Kroppen är spänd, beredd och redo att agera. Man svänger av vägen på närmaste avfart.

Det var en halvtimme av 48 halvtimmar det dygnet. En bilresa av 10 000 bilresor.

Pojkens sammanbrott på skolavslutningen i juni var bara ett av tre den dagen. Den dagen var bara en av närapå 7 000 dagar.

En annan mamma står blodig i ansiktet på Frankfurts flygplats, i slutscenen på familjens asienresa, efter ett fältslag som aldrig kom med i historieböckerna. Hon erbjuder dottern en kokosboll när de kommer fram till Landvetter, bara hon kliver på flyget. Pappan fastnade i ett annat land med sonen, som inte fick stiga på planet av säkerhetsskäl.

Dessa ständiga överraskningar.

Vi skrattar. Det är komiskt, i efterhand, när det slutade väl. Utan vetenskapliga belägg påstår jag att föräldrar till autistiska barn utvecklar vissa superkrafter.