Krönika: Det tysta beroendet


Det finns en beroendeform som det talas väldigt tyst om i Sverige. Den är helt osynlig och man kan inte se, höra eller lukta sig till den. Vem som helst av dina grannar eller arbetskamrater kan vara drabbad, direkt eller indirekt. Det handlar om spelberoende.

Jag tror att antalet spelberoende är betydligt fler än vad man känner till och att det dessutom ökar i snabb takt.

Spelberoende kan enkelt definieras som ett tillstånd där man inte kan kontrollera lusten att spela och spelandet leder till allvarliga konsekvenser för personen själv och hans eller hennes närstående.

Alla som prövar sin lycka på en spelmaskin eller ett kasino blir ju som tur inte beroende. Men har man ärftliga förutsättningar och vistas i miljöer som lockar till spel är risken stor. Barndomsupplevelser kan också ha betydelse. Dessutom överöses vi av tv-reklam för spel på internet och i mobilen och det är så fiffigt ordnat att har du en gång knappat in dina kontouppgifter på en spelsajt så lagras de och med ett enkelt klick kan man snabbt tömma bankkontot.

Spel i alla former har blivit enormt stort i Sverige. Man kan spela och satsa pengar på det mesta. Nästan varenda livsmedelsbutik och närbutik har en spelhörna där man kan satsa pengar på hästar, hundar, fotboll, hockey och så vidare. Valmöjligheterna är oändliga.

Väldigt många restauranger, pizzerior och pubar har de förödande Vegasmaskinerna, där en person kan sitta många timmar och bara mata in hundring efter hundring. På internet finns ett oräkneligt antal spelsajter och det kommer ständigt in nya aktörer som vill vara med och dela på spelarnas pengar.

Den svåra formen
av spelberoende är oerhört påfrestande för både den drabbade och familjen. Den som spelar får svår ångest med tillhörande aggressivitet. Man ljuger, manipulerar och bedrar.

Det är lätt att hamna i en ond cirkel med stora skulder till mindre nogräknade personer med hot som följd. De isolerar sig, stänger av omvärlden, dränker sin ångest i alkohol. Det slutar ofta med förlorade hem och skilsmässor. Det kan leda till kriminalitet för att få fram pengar antingen till spelkicken eller till lånehajen. Självmordstankar är vanliga och i alltför många fall slutar det med självmord. Man finner ingen lösning, kan inte själv ta kontrollen, skäms, och orkar inte mer.

För en tid sedan hörde jag på nyheterna att man ville klassa spelberoende som en sjukdom, precis som alkohol- och narkotikaberoende, men hur det gick med den saken vet jag inte. Ingen talar ju som sagt var inte så högt om detta. Varken förlorarna eller vinnarna.

Det finns relativt sett väldigt lite hjälp att få. Bara en eller ett fåtal institutioner är specialiserade på den här problematiken.

Självhjälpslinjer finns på internet och lokala stödgrupper på några platser. Har man tur och bor i rätt stad kan man få träffa en terapeut på en öppenvårdsmottagning.

Det fanns ett internetbaserat självhjälpsprogram med personliga stödsamtal per telefon som tyvärr lades ner för snart ett år sedan. Det fanns ingen som ville stötta projektet ekonomiskt. Varken statens folkhälsoinstitut, Svenska Spel eller någon annan spelaktör.

Det här programmet
uppnådde goda resultat och det stod tusentals spelberoende, som desperat sökte hjälp, i kö för att få delta.

Svenska Spel har stöttat projektet under två år. Varför man slutade är för mig en gåta, pengar borde det ju finnas, staten är ju en av de stora vinnarna i branschen. Spelandet är en riktig kassako för statskassan. Är det kanske därför man talar så tyst om det här?