Krönika: Det ordlösa språket
Krönikör Susanne W Lamm


Vad tänker du på när du sitter där tyst och fingrar på din trasa? Dina ögon är klara, sammetsmjuka. Kanske tänker du inte alls speciellt mycket. Känner hur tyget känns. Känner min värme när jag betraktar dig.

Det finns de som sagt till mig att jag måste ha ett stort tålamod. Men vilket tålamod har inte du utvecklat, min lilla flicka? Hur följsam har inte du blivit av att inte ha något fullgott språk?

Alla de gånger som du gett upp din röst innan någon ens hunnit fråga. Folk som pratar över ditt huvud. När ingen förstår vad du försöker säga – när inte ens jag förstår, jag som tror mig känna dig bäst av alla. Men jag förstår vad glädje är, och vad frustration är. Det är inte helt säkert att man förstår varandra bättre bara för att man har ett stort ordförråd.

Jag minns i ett av mina tidigare liv, det vill säga runt år 2000 (så länge sedan känns det som). Jag brukade åka på meditationskurser i skogen. Vi blev instängda på en gård och satt i meditation i tvåtimmarspass från tidig morgon till kväll. Det var inte tillåtet att prata med varandra under de här tio dagarna. Helst skulle man inte ens titta på varandra.

Utan att egentligen reflektera över det just då så tyckte jag att jag lärde känna dem som satt bredvid mig i meditationshallen litegrann, och kvinnorna jag sov i samma rum som. Jag uppfattade något som jag tänker på som deras väsen. Enkla och självklara, med en klar och tydlig energi, och jag kände mig själv sådan. Vi var inte mer än så just då.

När vi på elfte dagen började att prata med varandra så föll illusionen. Orden som flödade ur oss kändes så förringande. Mina rumskamrater blev vanliga människor igen istället för de upphöjda varelser som jag förnummit. Trevliga sådana förvisso. Jag hörde mig själv sitta och säga saker per automatik. Saker som på något vis kändes som lögner, trots att jag inte ljög. Just då var jag bara så mycket sannare som tyst än som pratandes.

Ord ser ut att föra människor närmare varandra, men ord ser också ut att skapa stora avstånd mellan människor. Vad är det i själva verket som reglerar det där avståndet? Hur når man fram till en människa? Vi använder samma ord, ord som alla förstår, men betyder de samma sak för honom och henne? Har vi någonsin pratat med varandra?

Såklart har jag ibland önskat dig och mig ett gemensamt, ordrikt språk som vi tillsammans kunde sitta och samtala med. Jag gillar att fundera på vilka ord du hade valt att använda. Ibland när jag sover drömmer jag att du säger någonting till mig, mer än de enkla meningar som du är utrustad med, men när jag vaknar minns jag aldrig vad det var, mer än den känsla det lämnade efter sig. Den där känslan är så välbekant, som essensen av hela din person. Så rar. Och skärpt.