Jag lade på luren, släppte självbehärskningen och stora tårar rullade ner för kinderna. Innan jag ens hunnit säga tack för samtalet och hej, hade en tidigare ganska välkänd känsla av vanmakt återvänt till mig. Det var länge sedan sist men då och då kommer den. Jag tänkte en stund på vad som fått mig att reagera så starkt på ett helt vanligt telefonsamtal, med en inte alltför stor motgång.
I liknande sammanhang tidigare, kom den känslan när jag inte fått den hjälp jag sökt eller i samband med något personligt, ofta ekonomiskt. Jag har svårt att stå upp för mig själv och mina rättigheter och det hänger ihop med min uppväxt.
En människa utan min bakgrund skulle inte alls ha reagerat som jag gjorde. Vad var det då jag hade reagerat på, vad hade hon sagt i andra änden? ”Nej, tyvärr de där ärendena har inte vi satt oss in i, vi skulle göra fel om vi tog oss ett sådant uppdrag”. Redan här började känslan av maktlöshet överskölja mig och tårarna brände innanför ögonlocken. Jag måste behärska mig, tänkte jag, hon vet ju vem jag är, våra män sitter i samma styrelse – får inte gråta så att hon märker det.
Samma sak har jag upplevt otaliga gånger när jag i ett av mina fosterhem varit tvungen att hålla masken inför min fostermor som ojade sig över vilken usel mamma jag hade, när mamma ringde och mådde dåligt, och som bland annat lät mig veta att hon ville ta livet av sig. Jag behövde vara dubbelkontrollerad både inför min fostermor så att hon inte fick vatten på sin kvarn, och inför min mamma som mådde dåligt och behövde stöd. Att hålla kontrollen (vilket jag ju inte hade) – och vara helt ensam i min svårighet, det var en van känsla för mig genom hela barndomen. Jag hade en djup inpräntad tro på att jag ensam måste klara av allt och det satte djupa spår i mitt själsliv.
Allt detta hade lagt grunden för att jag kände mig som en liten hjälplös flicka, när jag trots flera samtal inte hade hittat någon som kunde eller ville hjälpa mig med mina ansökningshandlingar till ersättningsnämnden för oss som varit vanvårdade under samhällets ansvar. Jag hade tänkt ta hjälp av en advokat för att allt skulle bli rätt, innan jag skickar in pappren.
Ersättningsnämnden är en statlig myndighet som började sitt arbete efter 1 januari 2013 med uppgift att pröva frågan om ersättning till personer som under åren 1920 – 1980 utsatts för allvarliga övergrepp eller försummelser när de som barn varit omhändertagna i samhällsvård. Flera länder har genomgått samma process, men har hanterat den olika. I Norge har de utbetalda ersättningarna varit individuella och ofta utbetalda med högre belopp.
Jag tycker att den svenska Ersättningsnämnden, gjort det extra jobbigt för oss som ska ansöka. De vet inte hur svårt det är för oss att stå upp för oss själva, eller så är det just det de vet. I ansökningsblanketten hotar de med åtal om vi lämnar felaktiga uppgifter. Vi får också tydligt veta att det endast är de med vanvård av allvarlig art som är behöriga, ingen vet dock var den gränsen går. Om jag tycker att det jag varit med om är av allvarlig art, men om de inte tycker det, då skulle det vara som att dubbelt sparka på mig. Vissa av oss kommer inte ens söka på grund av att det är bättre att inte ens fråga, än att göra den ansträngning som krävs och sedan få ett nej. 250 000 är ingenting mot en oersättlig barndom. En tid då självförtroendet lägger sin grund och skapar ens liv. Egentligen tycker jag att varje ersättning skulle vara individuell och ställa den kommun till svars som hanterat utplaceringen. Men nu är detta det enda sätt som erbjuds oss.
Visst kan jag förstå att det kan dyka upp en och annan lycksökare som vill tillskansa sig lite extrapengar, men jag tror snarare att det blir tvärtom. Dessutom, hur svårt kan det vara att veta om någon bott på hem eller inte, det finns ju alltid papper på utplaceringar, och vad vi upplevt där är vår sanning. Många kommer inte orka ta sig igenom detta. Det är verkligen jättesvårt att börja rota i hur ens liv har varit som barn under samhällets vård men jag har vittnen till vad som hänt mig. Jag är fortfarande bland de yngre sökanden och har ganska lätt för att skriva, men mitt självförtroende är för alltid skadat av min bakgrund. Det finns många andra som inte har det lika lätt. Jag känner mig ändå osäker eftersom jag förträngt många detaljer. Min syster minns många fler detaljer, men vi har hanterat våra upplevelser psykiskt väldigt olika. Vet nämnden sådant? Stackars de drabbade som inga vittnen har. Ska nämnden inte tro på deras berättelser? Inte förrän idag, vid lite drygt 40-års ålder, har jag satsat på högre utbildning. Tidigare har jag någonstans trott att jag aldrig har varit värd det.
Att genomföra ansökan och få den beviljad, skulle innebära ett erkännande och en viss upprättelse för vad jag gått igenom under socialtjänstens ansvar. Aldrig under alla år tog de reda på hur jag hade det i mitt påtvingade ” nya hem”. När jag hade utplacerats, var det inte längre deras huvudvärk. Hur jag mådde, eller hade det där, brydde de sig inte om.
Eftersom det bestämts att det inte går att överklaga ett beslut, måste ansökan bli rätt från början. Därför borde vi ges möjligheten till stöd av en kommunrepresentant eller expert på ärendet innan vi ska skicka in ansökan. Varför har det annars tagits fram möjligheten att ge oss ersättning? Betyder det inte att det är min rättmätiga ersättning? Vad är den annars till för undrar jag?
