Damm är ett otyg. Vad gäller de obligatoriska hemsysslorna finns det inget som tar emot mer än att tvingas ta fram dammsugaren och svepa golvet med den och höra dess brummande oljud. Jag vet att det är psykologiskt betingat. Men jag kan inte hjälpa det. Som jämförelse är att diska och tvätta kläderna som en avslappnande promenad till mataffären.
Jag brukar dammsuga minst en gång i veckan och likaså damma bord, bokhyllan och dylikt. Först kommer disken, toalettstädningen, dammandet, sedan kommer handla och laga mat. Och sist kommer alltid dammsugningen som sista prioritet. Att jag skjuter på det beror på att det tar emot så mycket. Men till slut reser jag mig upp och grabbar tag i dammsugaren och gör det som måste göras. Och jag inser att det inte var så farligt. Men redan efter några dagar är jag tillbaka till ruta ett och det tar emot att tänka på att man måste ta fram den igen och svepa dess golv och åter höra dess brummande ljud som skär in i öronen, för att inte tala om lukten den för med sig.
När jag var gift var allting så mycket enklare. Då turades vi om att dammsuga och damma och man slapp att ständigt tänka på det. Men nu när jag är ensamstående så måste jag flera gånger i veckan tänka på denna tråkiga, nödvändiga och obligatoriska syssla.
Dammet kan innehålla allt från kvalster, hudrester, bakterier, mineraler, hårstrån, textilfibrer, pollen, matrester och till och med insekter. Med detta i åtanke borde det uppmuntra mig ännu mer att dammsuga oftare och till och med se det som stimulerande motion. Men det hjälper föga.
I mitt vardagsrum har jag en bokhylla med två fönsterdörrar nedtill på vardera sidan. Mellan fönsterspringorna är det cirka 3 millimeters mellanrum. Och till och med där letar sig dammet in och lägger sig bland fotografier och prydnadssaker. Till och med blommorna i lägenheten samlar damm. Just för den sakens skull ger jag dem en dusch minst en gång i månaden.
Jag arbetar extra i en butik. Och där blir det dammigt fort, så därför måste man i stort sett damma hyllorna varje dag. Turligt nog är vi flera som delar upp denna syssla. Och det känns extra skönt när jag kommer på morgonen och ska öppna butiken när jag ser lokalvårdaren i högsta hugg med dammsugaren i handen och veta att jag inte själv behöver utföra denna syssla.
Men så kommer jag hem från arbetet och påminns om att det är dags att damma igen och ta fram åbäket till dammsugare. Det har bara gått några dagar sedan sist och dammråttorna ligger under sängen och soffan och skrattar åt mig. Sedan när man är klar så pustar man ut och man är stolt över sig själv. Men snart vet man att det är dags åter igen att ta fram dammsugaren. Det suger verkligen.
