Krönika: Att brotta ner sin skepsis
Krönikören Aron Lamm.


Jag skriver detta på väg till Drottningholms slottsteater för att se en uppsättning av "Mitridate", en opera som Mozart skrev när han bara var 14 år.

Opera seria från 1700-talet är en ganska märklig konstform om man beskriver den med ord: Aktörerna sjunger fram repliker till varann i recitativ (ett slags actionsekvenser med mycket snack och lite verkstad) med rudimentärt ackompanjemang. Sen bryter de ut i en aria (en mer regelrätt sång), där handlingen stannar upp helt, och de berättar hur de känner i ett par minuter. Sådär håller det på i ungefär tre timmar.

Handlingen brukar vara förlagd till antiken eller nåt slags mytologisk medeltid, med kungar och hjältar i huvudrollerna, och den brukar inte i första hand präglas av historisk korrekthet eller psykologisk realism. Folk förklär sig väldigt mycket och kallar varann för “barbar” och “förrädare” i var och varannan mening. På italienska.

För att kunna uppskatta det här – vilket jag gör, opera seria från 1700-talet är bland det bästa jag vet – så krävs nåt som på engelska kallas "suspension of disbelief". Jag vet inte om det finns ett bra svenskt uttryck för det, men det betyder hur som helst att man som tittare bestämmer sig för att acceptera premisserna i nåt som berättas eller framförs, hur märkliga de än känns.

Det här är en tröskel man ofta måste ta sig över när man närmar sig en konstform som man inte är bekant med, till skillnad från de man har växt upp med. På 1700-talet var operan den främsta underhållningsformen, och alla var helt införstådda med dess “kontrakt”, på samma sätt som vi är med film och TV: Vi tittar på rörliga bilder på en skärm, och accepterar det som händer som nåt slags verklighet, inklusive att det kan gå en timme eller ett år mellan två klipp, eller att vi kanske till och med hoppar tillbaka i tiden.

På operan måste man som ovan betraktare ta ett rejält omvänt livtag på sin skepsis och bestämt brotta ner den i mattan. Det som händer på scenen har lika lite med vår yttre verklighet att göra som en genomsnittlig Disneyfilm, men desutom är musiken och alla manér helt främmande. Kan man inte platta till sin misstro för en stund blir opera som konstform helt odräglig. Idiotisk. Så kände i alla fall jag inför opera tidigare. Lyckas man så blir det däremot helt fantastiskt. Jag kan inte förklara hur eller varför, ni måste pröva själva, om ni inte har gjort det.

Men ungefär parallellt med att jag lärt mig att göra den där manövern när det gäller operan så har jag tappat förmågan när det gäller en annan sak: Dataspel. Jag är uppväxt med dataspel och har aldrig behövt anstränga mig för att acceptera dess kontrakt, alltså att jag sitter och ägnar min tid åt att flytta runt färgade prickar på en skärm för att uppnå olika fiktiva mål. Fram tills för några år sen fungerade det där för mig, men nu är det borta. När jag har försökt sätta mig ner och ägna tid åt ett dataspel på senare år har jag ganska snabbt drabbats av tanken: "Vad sjutton håller jag på med? Vad är poängen med det här?"

Jag ska tillägga att jag inte vet om det finns ett samband.