Krönika: Allt har eventuellt ett namn
Krönikör Aron Lamm.


”Allt har ett namn” skrev en av de mer begåvade deltagarna på en skrivarkurs jag gick på 90-talet. I en dikt alltså. Det är en lika enkel som fascinerande observation.

En av de andra deltagarna berättade om hur han börjat fundera på det, och sen gått omkring och varit hemligt road av det hela dagen. Han jämförde känslan med när han som liten kom att tänka på att alla har en stjärt, till och med kungen.

Det är väl i och för sig inte helt sant, det där med att allt har ett namn. Det finns en massa arter som inte har upptäckts än, och följaktligen inte hunnit föräras nåt namn av vetenskapen. Men så fort man hittar ett litet kryp sätter man namn på det.

Vi sitter och skriver utomhus och kollar fågelbordet som får besök av olika typer. Genast börjar man telefongoogla eller slå i böcker och får fram mer eller mindre poetiska namn som grönsiska, domherre och nötväcka. Jag vet inte varför det känns roligare när man kan det officiella svenska namnet på en fågel. Det känns som om man känner djuret i fråga lite bättre, vilket naturligtvis är helt irrationellt.

Vissa organismers namn är viktigare än andras. Är man inte specialintresserad är en padda liksom bara en padda och en ödla bara en ödla, även om det säkert finns ett antal olika sorter även i Sverige. Blommor, däremot, de har alla namn, och det är av nån anledning viktigt. I Sverige bryr vi oss om vilda blommor, vilket jag har förstått inte gäller överallt. En föreläsare på en antropologikurs jag gick berättade att hon varit i Frankrike, och där hade hennes värdinna järnkoll på alla typer av odlade trädgårdsblommor, men när hon frågade om några vilda blommor ryckte hon bara på axlarna och sade ”des fleurs…?” (svensk översättning: ”Äh, inte vet jag. Vadå? Vanliga blommor…?”)

Fåglar är också viktigt. Min far, som verkligen inte är nån ornitolog, har ändå en liten handskriven lista över alla fåglar som har besökt fågelbordet. Själv går jag och drömmer om att jag ska orka lära mig att känna igen olika fågelläten. Hittills kan jag koltrast och kanske näktergal. Och gök och duva. Och kråka.

Det dyker upp en avvikande fågel på fågelbordet, och jag börjar genast googla. Jag kan inte lista ut vad det är. En nötskrika? En sidensvans? Nej, det är nåt mittemellan. Jag får långsamt spader på den främmande fågeln. Varför bryr jag mig? Jag har ingen aning. Den sätter sig hela tiden på baksidan av fågelmataren, gömmer sig i horden av grönfinkar, och flyr så fort de flyr, vilket är så fort man försöker närma sig.

Till sist börjar jag slå i en naturbok och bläddrar bland blåvalar och åkerfräken. Där var fåglarna. En törnskata? Kan det vara en törnskata? Jag bildgooglar. Jo, kanske ändå. Den totalt omotiverade triumfen i att veta vad nån annan har bestämt att det lilla befjädrade djuret ska heta börjar fylla mig.

Fast jag är ändå inte riktigt övertygad. Jag får väl vänta tills kräket kommer tillbaka igen för att känna mig säker.