Krönika: Allt funkar inte som allsång
Krönikör: Aron Lamm.


Eftersom det är rötmånad, en period som är så känd för sin nyhetstorka att man talar om ”rötmånadsnyheter” (dvs saker med ganska tveksamt nyhetsvärde), så tänkte jag skriva en riktig rötmånadskrönika. Allsång på Skansen, ett program jag i stort sett aldrig tittar på, ska få ny programledare, så jag tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att reflektera lite över allsång.

Jag tycker nämligen att man ska tänka efter litegrann vad man väljer till allsång. Alla texter passar nämligen inte att sjungas av en folkmassa, och att matas med allsångsversioner kan ställa sig i vägen för att uppskatta sången i fråga. Så är det i alla fall för mig, insåg jag nyligen, när jag hörde en inspelning där upphovsmannen Evert Taube själv framförde ”Så länge skutan kan gå”. Det är en låt som man rätt ofta drabbas av i allsångsversion, och jag har därför inte varit så värst förtjust i den. Det är inte bara det att den blir uttjatad, utan texten får faktiskt en helt annan klang om den framförs av en ensam person eller en folkmassa:

”Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden
Att under stjärnornas glans bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans”

När en ensam röst framför det här, med allvar, utan några krumbukter, så att den går rakt in, är det faktiskt en text med avsevärd existentiell tyngd. Någonting djupt känt, från en människa till en annan. När den sjungs av en raj-rajande folkmassa förvandlas den till något slags njugg och beskäftig jantelag: Tusen pers som talar om för dig att du minsann inte ska tro att du är något, och som dessutom verkar rätt muntra över det.

Det omvända gäller dock också: lättsamma, innehållslösa texter som framförs med allvar och ”soul” blir lika outhärdligt. Kanske värre, faktiskt. Bland det värsta jag vet är julsånger i soularrangemang. Det uppstår en extremt påfrestande dissonans i mig när någon wailar ut hela sitt imponerande sångregister i exempelvis ”Let it snow”. Snygga akustiska lounge-arrangemang på de senaste fem årens dumma discohits är ungefär lika illa.

Nu kan man så klart anklaga mig för att vara en surpuppa och en elitist. Det är lugnt, jag är van. Jag förväntar mig inte heller att folk ska sluta sjunga varenda låt Evert Taube någonsin skrev som allsång, eftersom det uppenbarligen är vår födslorätt som svenskar. Men jag tänker icke desto mindre hoppas på att någon med en högre grad av estetisk eftertänksamhet tar över Allsång på Skansen, så att vi får mer väl valda allsångslåtar framöver. Vågar man hoppas på Horace Engdahl?