När jag var 22 år bodde jag i Hannover under några månader. För mig som svensk kom våren tidigt det året och den första varma dagen tog jag en promenad i en stor park. Jag slog mig ner på en parkbänk, skalade en apelsin och njöt av syrligheten och solens värme.
En man i brun kostym och vit skjorta kom gående och slog sig också ner på samma bänk. Jag var inte trakterad av sällskapet så jag reste mig för att gå därifrån. Rätt vad det var låg jag på rygg inne i buskaget som fanns bredvid. Hur hade det gått till, jag fattade ingenting.
Jag tror ni fattar vad som var på gång och ingen var mer förvånad än jag. Jag försökte påkalla uppmärksamhet genom att skrika, för det var som sagt årets första varma vårdag och fullt med folk i parken. Hur kan någon vara så dum?
Inte ett pip kom ur min strupe, den var helt stum. Hur jag än försökte så kunde jag inte skrika eller ens få fram ett litet ljud. Under flera år efteråt blev jag alltid lika arg när det hölls rättegångar och ett argument var, ”hon skrek ju inte”. De vet inte vad de talar om.
Plötsligt slets jag upp från marken och mannen höll sina armar hårt om mig och jag såg i ögonvrån en gammal dam komma staplande på parkstigen med sin käpp. Hon var en sådan man brukar kalla en räddande ängel.
För nu sade mannen: Skrik inte. Då släppte stumheten och jag skrek. Han försvann snabbt som blixten därifrån och jag klarade mig, men upplevelsen satte djupa spår i mig för många år därefter. Jag hamnade hos polisen och gick igenom deras register för den här kategorin av män, men han fanns inte där.
Innan jag började bläddra i registret ville de veta hur tillvägagångssättet varit. Det visste jag ju inte, eftersom jag plötsligt bara låg där i buskaget, men hur hans grepp hade varit för att få mig dit hade jag ingen aning om.
Det var ganska hemskt med alla frågor och till slut orkade jag inte med mer utan svarade något, vad som helst bara för att få ett slut på förhöret. Det var ju naturligtvis inte rätt att göra det, för polisens fortsatta arbete kunde ha nytta av upplysningarna. Det förstod jag inte då.
Nu läser jag på nätet om Gisli Gudjonsson, en professor i psykiatri vid Kings college, England. Han har enligt SR sagt, att ungefär tjugo procent av dömda personer har erkänt brott som de inte har begått. De har utsatts för starkt tryck från polisen och förhören har varit utdragna. Kan inte säga annat än att jag förstår att det kan bli så.
Det är inte riktigt samma sak med den så kallade massmördaren Quick, tycker jag. Han började berätta sina historier av sig själv och nu har han tagit tillbaka allt som han tidigare har sagt.
Med offrens familjer närvarande i rättsalen har han berättat fruktansvärda saker som han gjort med deras barn. Det sades med total avsaknad av barmhärtighet som det naturligtvis anstår den som försöker framstå som massmördare.
Jag lyssnade på honom i radion häromdagen och det tycks som om han tar det han gjort med ro; skadat offrens familjer, lurat rättsväsendet, media, svenska folket och kostat skattebetalarna en halv miljard kronor, enligt G W Persson.
Han vet att han har ett ansvar för att hela den här cirkusen ägde rum, det har han sagt i radion. Nu vill han ha skadestånd.