Kraften kommer från människa till människa
En bild från kontoret hos Reportrar utan gränser i juni 2010 där man visar en dator med virtuell "anti-censurfilter" för att skydda bloggare från enväldiga regimers censur. (Foto: AFP/Eric Piermont)


Det sköljer en frihetsvåg över Medelhavets södra strand. Den senaste tidens revolter i Nordafrikanska diktaturer har av många kallats Twitter- och Facebookrevolutioner.

Ett självklart men – i dessa Twitter– och Facebooktokiga tider – kanske ändå lite överraskande faktum är att det har skett mer eller mindre plötsliga revolter många gånger förr i historien. Människor har gått samman över stora avstånd långt före både internet och telefonernas tid. Det ligger en kraft i den så kallade mun-till-mun-metoden som inte kan överskattas.

För friheten kommer inte av sig själv. Den kommer för att den måste. Den kommer för att människor alltför länge har svultit, både kroppsligt och själsligt. Den kommer för att behovet av frihet har blivit starkare än motståndet från makten. Och den kommer framför allt för att människor har så starka band till varandra att de tillsammans vågar ta striden mot förtryckarna. Det påstår i alla fall Malcolm Gladwell, författare och skribent i The New Yorker. Och han kan mycket väl ha rätt.

Ett verkligt folkligt uppror, som oftast innebär ett påtagligt personligt risktagande för revoltörerna, bygger på mycket starkare kopplingar mellan de inblandade än de som finns mellan Facebookvänner eller twittrare och deras läsare.

Gladwell hävdar att de sociala medierna inte har kraften som krävs för att mobilisera ett verkligt uppror. De kontakter man har över nätet är alltför svaga och till intet förpliktigande för att ge trygghet och styrka nog för att orka och våga resa sig mot orättvisor. (Annat än samvetslindrande ställningstaganden på Facebook om att man ”gillar” det ena eller andra.)

Gladwell ger i en artikel från oktober förra året exempel på faktorer som låg till grund för den svarta medborgarrättsrörelsens mobilisering i USA på 1960-talet. Han berättar om fyra svarta studenter i Greensboro som en dag inledde en ”sit-in” på varuhuset Woolworths lunchservering – i avdelningen som endast var avsedd för vita – trots att personalen klargjorde att de vägrade servera ”negrer”.

Detta ledde till att flera hundra personer efter några dagar gjorde det samma. Fenomenet spred sig över delstaten North Carolina och vidare över stora delar av den amerikanska södern. Deltagarna i manifestationerna beskrev känslan som ”en feber – alla ville gå”.

Och den spred sig uppenbarligen helt utan såväl Twitter som Facebook och mobiltelefoner.

Förtrycket hade plågat de svarta i USA under lång tid. Den tändande gnistan kom från fyra unga män som tillbringat många långa kvällar med att samtala om problemen som de och deras vänner utsattes för. Och när det väl blev dags att handla gav deras relationer dem modet att genomföra frihetsaktionen vid kantinen på Woolsworth. Modet att verkligen offra något betydelsefullt i konfrontationen med det vita etablissemanget hade sannolikt aldrig kunnat ges av några ”vänner” på nätet.

Ett exempel från andra sidan jordklotet på den mellanmänskliga mobiliseringsförmågan* var när cirka 10 000 Falun Gong-utövare i Kina samlades vid regeringshögkvarteret Zhongnanhai 25 april 1999. Då hade Falun Gong-utövarna under flera år utsatts för olika typer av störningar och påtryckningar från kommunistpartiet. Det som utlöste den stora folksamlingen vid Zhongnanhai var en felaktig tidningsartikel som fick några Falun Gong-utövare i Tianjin att protestera hos en tidningsredaktion. Dessa utövare blev arresterade och det väckte en våg av motståndsvilja som gick från den ena utövaren till den andra, och som förde dem samman utanför regeringshögkvarteret i Peking.

Händelsen vid Zhongnanhai utnyttjades av kommunistregimen som påstod att Falun Gong innehade en massiv organisation som på nolltid förmådde samla stora folkmassor. Men manifestationen var bara en naturlig respons på ett tidigt exempel på den förföljelse som fortfarande pågår i Kina. Alltsedan dess har miljontals människor över hela världen fortsatt denna fredliga vädjan om ett stopp för förföljelsen av Falun Gong.

Det har skrivits i olika medier om att även det förtryckta kinesiska folket nu är på väg att dras med i den jasminrevolution som sveper fram över flera av världens diktaturer. Upprop om demonstrationer i Kina har tagits som intäkt för det.

Den kinesiska regimen har i ännu högre grad än tidigare försökt strypa informationsflödet på internet. Bland annat ska ordet jasmin nu vara censurerat. Så fort upproren i Tunisien och Egypten drog igång försökte Kinas styrande dölja detta för befolkningen. Men naturligtvis fick kineserna reda på tillräckligt mycket för att inspireras till egna frihetsaktiviteter, tack vare den utbredda kunskapen om hur man tar sig förbi kommunistpartiets internetcensur.

I dagsläget är det oklart vad som kommer att hända i Kina. En sak är dock klar, förr eller senare kommer något att hända. Det faktum att närmare 90 miljoner kineser tagit avstånd från kommunistpartiet och dess underorganisationer i den så kallade Tuidangrörelsen (säga upp partimedlemskapet) är bara ett av många tecken på att Kinas regimbygge vilar på lösan sand.

När det kinesiska folket reser sig för att gå mot friheten – utan kommunistpartiet – så gör det det både med och utan Facebook och Twitter. Den censur som partiet under stora ekonomiska ansträngningar försöker tysta folkviljan med kommer inte att ha någon betydelse när Kina väl kommit fram till brytpunkten.

När behovet att få frisk luft att andas, rent vatten att dricka och frihet att tro och säga vad som behöver sägas, då kan inget stoppa händelserna. Även om internet naturligtvis har en viss betydelse så kommer den verkliga kraften i en sådan våg från det som sägs på riktigt från människa till människa.

*Ej nämnt i Gladwells artikel.