Korruption och terrorism hinder för Västsaharas oberoende
En västsaharisk kvinna vandrar i öknen nära ett flyktingläger i Tindouf, Algeriet. Sverige bör aktivt bemöta de problem som finns kring det av Marocko ockuperade Västsaharas självständighetssträvanden, menar säkerhetsexperten Magnus Norell. (Foto: Dominique Faget/AFP/Getty Images)


När den svenska regeringen beslöt att inte erkänna ett oberoende Västsahara (eller snarare Polisario-rörelsen) så bröt det ut en debatt som satte ljuset på vissa generella frågor kring konflikten mellan Marocko och Polisario-rörelsen.

Riksdagen har ju faktiskt tidigare röstat för att erkänna Västsahara, men då vägrade den sittande alliansregeringen att följa beslutet, baserat på hur detta i ett större perspektiv skulle påverka Sveriges relation till Marocko och andra länder.

Den här gången var det dock annorlunda. Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet har bindande kongressbeslut på att erkänna ett oberoende Västsahara. Att man ändå väljer att inte ge erkännandet nu, trots tidigare beslut, motiveras med att saken måste studeras ytterligare, och att det här ska ses som ett uppskjutande snarare än ett slutgiltigt beslut.

”Att Sveriges regering valt att inte erkänna Polisario (åtminstone för stunden) har uppenbart mer att göra med att man vill sitta i FN:s säkerhetsråd, och att man hoppas på arabiska och afrikanska röster för att åstadkomma detta. ”

Det finns ett antal kriterier som måste uppfyllas för att Sverige ska erkänna ett nytt, oberoende land, och en nyckelfaktor är att den nya regeringen har kontroll över sitt territorium. Så är helt uppenbart inte fallet när det gäller Polisario och Västsahara, men intressant nog angavs inte detta som ett skäl för beslutet att inte ge erkännandet. Det här är en generell princip, som därmed har en viss internationell tyngd, men i det här fallet åberopades den alltså inte.

Den här principen var inte heller något problem när regeringen, strax efter valet i september 2014, erkände staten Palestina. Palestinska myndigheten kontrollerar inte heller sitt territorium, och det är till och med uppdelat i två delar, Västbanken och Gaza.

Militant islamism

Att Sveriges regering valt att inte erkänna Polisario (åtminstone för stunden) har uppenbart mer att göra med att man vill sitta i FN:s säkerhetsråd, och att man hoppas på arabiska och afrikanska röster för att åstadkomma detta. En annan fråga har varit problemen med de marockanska gatubarnen, främst i Stockholm och Göteborg, som det kommer att krävas en bra relation med Marocko för att lösa.

Förutom det finns det en del andra frågor som inte heller togs upp i beslutet, som också är frågor av generell vikt. Det handlar bland annat om den ökande rekrytering som våldsbejakande islamistiska organisationer bedriver i Polisarios flyktingläger i Tindouf i Algeriet, och den utbredda korruptionen och förskingringen bland högt uppsatta Polisario-medlemmar i samverkan med de algeriska myndigheterna.

”Till och med algerierna medger att dessa grupper, såsom Al Mourabitoun till exempel, har ökat sina rekryteringsinsatser i Polisario-lägren i västra Algeriet.”

Alla underrättelseorganisationer som är verksamma i Sahel är medvetna om det växande problemet med militant islamism i regionen. Till och med algerierna medger att dessa grupper, såsom Al Mourabitoun till exempel, har ökat sina rekryteringsinsatser i Polisario-lägren i västra Algeriet. Det här har Sverige aldrig riktigt tagit upp, och om frågan om Polisario väcks igen (av nuvarande eller framtida regeringar) så får man hoppas att man diskuterar den seriöst innan man fattar beslut.

Det här är också ett uppenbart problem när det gäller palestinierna, där inte bara terrorstämplade Hamas, utan även individer inom den Palestinska myndigheten, har varit involverade i att uppvigla till och hylla mord på israeler utförda av palestinier (främst knivdåd och attacker utförda med fordon).

Omfattande korruption

Slutligen måste också frågan om den omfattande korruptionen upp på bordet. 2015 släppte EU:s antikorruptionsorgan OLAF en starkt kritisk rapport om korruption och förskingring bland Polisarios representanter, som i samarbete med de algeriska myndigheterna i flera år har ljugit om det verkliga antalet flyktingar i Tindouf-lägren för att få mer bistånd. Polisarios representanter hade stulit livsmedel avsett för lägren och i stället sålt dem till överpriser till flyktingarna. Dessutom hade man gett livsmedel av undermålig kvalitet till lägren.

”Tråkigt nog har Sverige och andra länder som stödjer dessa rörelser en stor del i att problemet tillåtits kvarstå och förvärras, eftersom man aldrig konfronterat rörelserna i den här frågan.”

Sverige har inte till exempel försökt pressa Polisario att göra allvarliga försök att rensa upp i den här verksamheten. Det är så klart inte lätt när Algeriet i praktiken beslutar om vad som händer i lägren, och ger ytterst lite oberoende beslutsutrymme åt Polisario. Det är dock en stor stötesten för politiska rörelser som är beroende av utlandsbistånd – såsom i fallet med Polisario och Algeriet – och som måste lösas innan man kan hitta några långsiktiga lösningar.

Även här finns en parallell till palestinierna, vars ledarskap, från Arafat fram till idag (med undantag för tiden då Salam Fayaad var premiärminister) har varit korruptionen personifierad.

Protester i Marocko efter rykte om svenskt erkännande av Västsahara

Underminerar hedervärt arbete

Tråkigt nog har Sverige och andra länder som stödjer dessa rörelser en stor del i att problemet tillåtits kvarstå och förvärras, eftersom man aldrig konfronterat rörelserna i den här frågan. Det har lett till att ett stort hinder för verklig konfliktlösning – oavsett om det slutar med full självständighet eller något annat – har dragit ut på tiden. Det gäller såväl Polisario som den palestinska rörelsen.

Genom att ignorera de ovan nämnda frågorna, som kontroll över territoriet, korruption och terrorism, har Sverige och andra länder faktiskt underminerat vissa mycket grundläggande och viktiga principer, som är tänkta att skydda mot förhastade beslut som senare kan leda till bakslag. Det är en otjänst mot det mycket hedervärda målet att hjälpa och stödja oberoende, och därmed stärka fred och säkerhet.

Magnus Norell är statsvetare verksam vid bland annat Senior Policy Advisor vid European Foundation for Democracy och Adjunct Scholar vid The Washington Institute. Han har mångårig erfarenhet av frågor kring terrorism och säkerhetspolitik och har tidigare arbetat vid bland annat Säpo, Försvarshögskolan, FOI och MUST. Han är aktuell med boken ”Kalifatets återkomst – Orsaker och konsekvenser”, om Islamiska staten (IS).
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Att vässa kampen mot den Islamiska staten