Hur definieras egentligen en dålig film? Detta är en väldigt bra fråga, anser jag, och jag ställde mig själv den när jag, en regnig dag precis sett Paris Hiltons senaste film, ”The Hottie & the Nottie” (Tom Putnam, USA, 2008). Den var nämligen så dålig att jag var tvungen att se på mig själv i spegeln för att försäkra mig om att jag inte grät blod. För den dödsföraktande kan jag upplysa om att denna skräckupplevelse har svensk dvd-premiär den 17 september.
I Hollywood mäter man en films ”kvalité” genom kassaintäkter. Fröken Hiltons senaste film kostade till exempel cirka nio miljoner dollar att producera, men den drog bara in cirka en miljon dollar i biointäkter. Den är alltså inte bara en kreativ katastrof; den är även en finansiell katastrof. Detta har förhoppningsvis satt spiken i kistan på Paris Hiltons filmkarriär.
”The Hottie & the Nottie” är dock ett extremt fall av hur dåligt en film kan gå. Vill man ha lite mer perspektiv, kan man ta en titt på Kevin Costners megarulle, ”Waterworld” (Kevin Reynolds, USA, 1995), som var sin tids dyraste film, med en budget på cirka 175 miljoner dollar. Den tjänade med nöd och näppe in dessa pengar. Detta är väl bra? Nej, för biografägarna ska ha en del av kakan (man brukar säga cirka 45 procent av intäkterna), vilket betyder att en film måste tjäna in 150 procent av sin budget bara för att gå jämnt ut. Så därför kan ”Waterworld” ses som ett fiasko, trots att den drog in så pass mycket pengar.
Det som irriterar mig mest är dock inte vad bolagscheferna kallar fiasko, Nej, det som irriterar mig mest, det som håller mig vaken på nätterna, är de filmer som är så dåliga att man hellre går på en prostataundersökning än tvingas se dem en gång till, och som dessutom är kassasuccéer!
Ett praktexempel på en sådan film är ”Charlies Änglar 2 – utan hämningar” (”Charlie’s Angels: Full Throttle”, McG, USA, 2003). Denna film, som lätt kommer med på min topp tio-lista över mest korkade filmer (den är ändå lite för snygg för att komma med på min topp tio över sämsta filmer), kostade cirka 120 miljoner dollar att producera och drog in häpnadsväckande 259 miljoner dollar i kassaintäkter, vilket gör den till en finansiell succé.
Den här krönikan är ett lysande exempel på hur subjektiv filmsmak är; man kan inte titta på en films budget och intäkter och avgöra om det är en dålig film, eftersom alla har en personlig filmsmak. Men man kan ändå lära av sina misslyckade filmval genom att titta på saker som rollistor och regissör. Det är till exempel en ganska säker gissning att en film med Paris Hilton i en av huvudrollerna inte kommer att bjuda på en vidare smart eller spirituellt intressant upplevelse.
Detta är anledningen till att jag ser fram mot nästa Terminatorfilm med viss fasa. När jag går in på filmdatabasen imdb, för att se på produktionsinformationen för den nya robotfilmen börjar det ju faktiskt bra. För det första vet jag ju att de två första filmerna var bra. Trean var ju inget vidare, men det behöver ju inte betyda att den fjärde är dålig. Dessutom spelas ju huvudrollen av Christian Bale den här gången. Och han har ju skött sig fint som Batman i de två senaste filmerna. Sen ser jag vem som är regissör: McG, samma man som regisserade Charlies Änglar-filmerna!
Att bolagscheferna låter en klåpare som McG regissera en så prestigefylld film som den fjärde Terminatorfilmen är egentligen inte så konstigt, eftersom mannens filmer tjänat en massa pengar. Men jag blir ändå, som min gamla historielärare sade när hans elever inte verkade ha lärt sig något alls på en hel termin, mörkrädd, när jag upptäcker detta faktum.
