Kongo går till val i dag
Kongolesen Eric Mulumba Mwamba hittade en fristad i Sydafrika, men har ej gett upp hoppet att återvända till sitt hemland. (Foto: Jessica S. Säll)


Idag hålls nationella val i Demokratiska Republiken Kongo (DR Kongo) för andra gången någonsin i landets historia. Den politiske flyktingen Eric Mulumba Mwamba säger sig vara en av många kongoleser runt om i världen som hoppas på att måndagens val ska vara slutet på Kabila-eran. ”Om vi får en ny president då kommer jag att återvända hem direkt.”

Under de senaste månaderna har oroligheterna i DR Kongo trappats upp. Rebellgrupper i de östra delarna av landet mobiliserar sina styrkor och rekryterar nya medlemmar. Detta i takt med att president Kabila tagit till alla medel för att slå ner oppositionens redan svaga front inför det stundande valet.

Detta är andra gången sedan självständigheten 1960 som demokratiska val genomförs. Kongoleserna rustar sig inför konflikten som många tror kommer att följa i valets spår.

– Om Kabila blir kvar vid makten, kommer det i DR Kongo ske samma sak som i Tunisien och Egypten. Det kommer att bli revolution och fler folk kommer att dö, menar kongolesen Eric Mulumba Mwamba.

För bara några dagar sedan attackerades och mördades oppositionsmedlemmen Marius Gangale i huvudstaden Kinshasa. Polisen undersöker om mordet hade politiska motiv eller inte, men Eric är säker på att dådet var ett försök av presidenten att hålla oppositionen i schack.

Eric är dock övertygad om att det kongolesiska folket kommer att störta Kabila om han förblir president i DR Kongo.

– Det kongolesiska folket är rädda, men vi förbereder oss för revolution. Kabila kommer att falla. Titta på Mubarak i Egypten, var är han nu? säger Eric som bor i Kapstaden, Sydafrika.

I Sydafrika har han tillsammans med många andra kongolesiska politiska flyktingar byggt upp en motståndsrörelse som vill se Kabilas styre till ända.

I nio år har Eric varit borta från sitt älskade DR Kongo på grund av sitt samröre med oppositionen. Men han har aldrig gett upp hoppet om sitt hemland eller att en dag kunna återvända, berättar han.

– Jag hoppas att DR Kongo en dag kan bli som Sydafrika. Även om Kabila fortfarande kommer att vara DR Kongos president kommer jag fortsätta att göra mitt bästa för att kunna återvända till mitt hemland och avsätta honom.

Ett land full av rikedomar i hjärtat av Afrika

I centrala Afrika ligger DR Kongo. Bland vidsträckta regnskogar och bördig mark föddes Eric Mulumba Mwamba 1981. Han skulle både hinna läsa på universitet och hitta kärleken innan han tvingades lämna sitt hemland.

– Det är så otroligt vackert i DR Kongo. Om du någon gång fick chansen att resa till mitt land skulle du se hur vackert det är, berättar Eric.

Men DR Kongos befolkning lider och är utfattiga. Landet är ungefär fem gånger så stort som Sverige, med en population på närmare 70 miljoner människor. Majoriteten av folket är undernärda och utan arbete.

Den mäktiga Kongofloden med öppning mot Atlanten påstås kunna förse hela den Afrikanska kontinenten med elektricitet. Trots detta har nästan ingen i DR Kongo tillgång till elektricitet.

På samma sätt tycks naturtillgångarna nästintill obegränsade. Diamanter, coltan, olja, timmer samt kobolt, koppar och andra metaller går att finna i mängder, men större delen av det kongolesiska folket får knappast ta del av naturrikedomarna.

Joseph Kabilas styre har präglats av korruption där stora summor gått folket om intet. Istället används naturresurserna till att finansiera de konflikter som drabbat landet.

Enligt beräkningar ska DR Kongos export av timmer vara ungefär sju gånger högre än vad de officiella siffrorna säger.

Gruvdriften är central i den industri DR Kongo har och mineralutvinning förekommer runt om i hela landet. I den gruvtäta provinsen Kasai-Oriental där Eric är uppvuxen gräver man mest efter diamanter.

– När det har regnat kan man se små diamanter sticka fram ur marken.


Eric Mulumba Mwamba är en av många kongoleser runt om i världen som hoppas på att måndagens val ska vara slutet på Kabila-eran. (Foto: Jessica S. Säll)

Eric Mulumba Mwamba är en av många kongoleser runt om i världen som hoppas på att måndagens val ska vara slutet på Kabila-eran. (Foto: Jessica S. Säll)

Politiskt intresse tidigt i livet

Eric berättar att han till skillnad från många andra i DR Kongo hade en bra uppväxt. Han hade tur. Fadern arbetade för ett relativt stort gruvbolag som bröt diamanter i provinsen. Eric kunde gå i skola vilket inte många andra barn kunde. Hans mamma tog hand om huset, barnen och familjens odling där bland annat potatis, avokado och tomater växte.

– I mitt land växer allt så lätt, att syssla med utvinning av mineraler är egentligen inte nödvändigt, man skulle bara kunna odla grönsaker och frukter för att bli rik i DR Kongo, säger Eric.

Redan i tidig ålder fann Eric sitt politiska intresse. Hans far såg till att han blev medlem i partiet Union pour la Démocratie et le Progrès Social, (UDPS) redan från födseln. Partiet är det äldsta i landet och har ett stort antal medlemmar, berättar Eric.

– Jag var ung när jag började gå på alla deras möten. Jag brukade skolka från mina lektioner för att kunna lyssna på vad som sades och när de pratade om Tshisekedi. Jag kunde spendera hela dagen där.

Etienne Tshisekedi är partiets frontfigur och har kämpat i 30 år för DR Kongos bästa, menar Eric.

– Han har genomgått mycket under sin tid som oppositionsledare. Mobutu och hans män försökte muta honom, och ge honom pengar så att han skulle försvinna men han vägrade ta emot några pengar. Han har blivit fängslad för att han har protesterat. Han är vår Nelson Mandela.

79-åriga Tshisekedi är den starkaste motståndaren till president Kabila i måndagens val. Han har folkets förtroende, påpekar Eric.

– Han bryr sig inte om att bli rik, det enda han vill är att se det kongolesiska folket lyckligt.

Innan Eric flydde från DR Kongo läste han sitt andra år på universitet i hemstaden Mbuji-Mayi, för att bli läkare. Men han var även aktiv politiskt.

– Som universitetsstudent var jag alltid med på alla protester och marscher som UPDS organiserade mot Kabila.

Men Erics far gillade inte sonens stegrande politiska engagemang.

– Han sade till mig; du borde inte fortsätta med politiken, du måste koncentrera dig på dina studier. Han tyckte att jag fortfarande var för ung och han sade; en dag kommer de att skjuta dig, berättar Eric.

När rebelledaren Laurent-Désiré Kabila, den nuvarande presidenten Joseph Kabilas far, tog över makten i DR Kongo 1997 fanns stora förväntningar på hans presidentskap. Men besvikelsen blev stor när det ganska snart visade sig att L. Kabila hade alltför mycket gemensamt med sina föregångare.

Ogenerat förbjöds alla andra partier än hans eget och oppositionsmedlemmar förföljdes. Eric berättar att det var under fadern Kabilas tid som han bestämde sig för att bli mer involverad i sitt partis agenda.

– Det kändes som det enda rätta. Jag insåg till slut att jag inte kan blunda för det som händer och att jag måste slåss för mitt land.

Eric minns från 2001 att alla berörda parter i landet hade samlats i Johannesburg. Sonen Kabila, rebellerna, oppositionspartierna och medlande parter för att komma fram till vem som skulle bli president och hur de skulle hantera övergången efter att fadern Kabila mördats av sin egen livvakt.

Försöket misslyckades och sonen Kabila tog makten.

– Då började vi att protestera igen, jag och andra på universitetet i min hemstad. Men polisen kom och arresterade oss och jag insåg då att jag inte kunde stanna i DR Kongo med Kabila som president. Om de arresterar mig igen så kommer de att döda mig tänkte jag. Då hade jag redan sett många bli nedskjutna i protester.

Landsflykten till Sydafrika

Vid 21 års ålder tar Eric till flykten. Den 15 augusti 2002 lämnar han DR Kongo bakom sig. Familjen, fästmön och studiekamraterna blir kvar i hemlandet. Han reser ensam mot Sydafrika och Kapstaden. Han hade aldrig varit utanför DR Kongo och kunde inte ett enda ord engelska.

– Jag hade inget annat val. Om jag hade stannat hade de dödat mig, om jag hade rest tillbaka skulle de ha dödat mig, så vad skulle jag göra? Jag var tvungen att fortsätta slåss. Men det enda jag visste var att jag inte kunde återvända.

Landsflykten var svår och farlig. Tillsammans med 21 andra flyktingar, barn och deras familjer, reste Eric från staden Lubumbashi nära gränsen mellan DR Kongo och Zambia, till staden Livingstone. De fraktades i en lastbil. Resan kom att ta över 17 timmar. Eftersom ingen hade med sig sina pass eller andra juridiska dokument som bekräftade att de fick resa lagligt till Sydafrika var de tvungna att hållas gömda bakom högar med kläder i lastbilen medan lastbilsföraren förhandlade med gränspolisen.

Efter att ha hållits gömda i ett litet hus i Livingstone i en vecka fortsatte flykten. När lastbilen plötsligt stannade mitt under resan var alla tvungna att hoppa av lastbilen och gömma sig i ett buskage medan lastbilen körde vidare.

– Vi väntade där länge, säkert i flera timmar och vi var tvungna att vara knäpptysta annars fanns det en risk att gränspoliser som patrullerade skulle upptäcka oss.

De tog sig sakta fram till stängslet som skiljer Zambia från Zimbabwe. Men ett spädbarn i gruppen började gråta högljutt och de blev upptäckta.

– Vi såg ljuset från gränspolisens ficklampor lite längre bort, men vi hann ta oss igenom stängslet innan de såg oss. Men vi var tvungna att gömma oss och krypa fram på marken för att de inte skulle upptäcka oss. Vi kravlade oss fram säkert i två till tre timmar.

Många gånger skickar inte gränspolisen tillbaka flyktingar till sina hemländer utan de placeras utan vidare i fängelse i Zambia, berättar Eric.

– Jag var aldrig rädd under resan, men jag visste att om de skulle få tag på oss vid gränsen skulle de sätta oss i fängelse och där skulle vi med all säkerhet dö.

FNs flyktingorgan UNHCR uppskattade i början av 2011 att det finns omkring 11 200 politiska flyktingar från DR Kongo i Sydafrika. Totalt i världen beräknades det finnas mer än 475 000 politiska flyktingar från DR Kongo.

Eric och de andra klarade sig och kunde nu fortsätta till fots. Till slut kom de fram till en väntande taxi som skulle köra dem vidare till Zimbabwe. När morgonen närmade sig var de framme i Bulawayo i Zimbabwe.

– När vi kom fram till Bulawayo var vi tvungna att gömma oss igen. Vi sov utomhus på marken. Vi åt inte på flera timmar. Vi var tvungna att hela tiden vara på vår vakt eftersom vi när som helst kunde bli upptäckta, sade taxichauffören till oss.

Men hela gruppen klarade resan, berättar Eric. Äntligen framme i Sydafrika hamnade Eric i den lilla staden Louis Trichardt i norr, nära gränsen mellan Zimbabwe och Sydafrika. Resten av resan gick med tåg.

Utfattig i Kapstaden

När Eric väl var framme i Kapstaden ägde han bara de kläderna han bar på sin kropp och skorna på sina fötter. Allt annat blev kvar i huset i Zambia.

– Jag hann inte få med mig några av mina ägodelar när vi lämnade Livingstone. Alla mina pengar, alla mina kläder, allt blev kvar.

Resan hade tagit honom drygt två veckor, en resa som vanligen skulle ta 30 timmar nonstop. Eric hade aldrig varit i Kapstaden förut, men han visste att här skulle han inte behöva frukta att bli arresterad för sina politiska åsikter.

– Jag hade ingen aning om hur Kapstaden såg ut. Jag kände inte en människa här eller hade någonstans att ta vägen när jag först kom hit.

I början av september är det fortfarande kallt i Kapstaden och vindarna kraftiga. Eric berättar att han inte hade någon jacka. En man på gatan sade till honom att om han letade lite skulle han hitta andra kongoleser i staden.

– Så jag gick runt länge, jag gick långt och tänkte att om jag hittar en kyrka någonstans kan jag fråga där om de kan hjälpa mig.

Den första månaden sov Eric på gatan, på golvet i centralstationen i Kapstaden tillsammans med andra hemlösa människor. Han duschade inte en enda gång under hela den tiden och han var tvungen att tvätta bilar vid trafikljusen för att överleva.

– Jag intalade mig att jag aldrig får ge upp hoppet och att även om jag kanske får det svårt de första tre månaderna så kommer det att ordna sig till slut.

Nytt liv och politiskt återuppvaknande

En dag kom Eric i kontakt med en vänlig man som såg till att han fick ett arbete och någonstans att sova.

– Det var då mitt liv började om på nytt.

Snart flyttade Eric till en egen bostad och han återupptog sina studier, men nu för att bli ingenjör i maskinteknik istället. Det var vid den här tiden som Eric återigen kom i kontakt med sitt politiska intresse. Under 2004 tog han kontakt med andra kongoleser i Kapstaden via internet. De ville liksom Eric stödja kampen hemma i DR Kongo och började anordna informationsmöten där de pratade om UDPS och vad partiet kämpade för.

Sakta började Eric tillsammans med alltfler kongoleser i Kapstaden att bygga upp en motståndsrörelse. Eric har organiserat många av protesterna och mötena som har hållits i Kapstaden.

– Vårt arbete har mest handlat om att informera om vad som händer i vårt hemland och vad vi kan göra för att förhindra fler orättvisor. Vår slogan har blivit; ”Kabila måste bort.”

Valfusk 2006 i DR Kongo

Valet 2006 närmade sig och UDPS favoriten och ledargestalten under många år, Etienne Tshisekedi, vägrade till en början att ställa upp eftersom han ansåg valet vara uppgjort på förhand och talade om bojkott.

– Men vi gav inte upp hoppet och tappade heller inte förtroendet för honom, utan vi fortsatte att stödja honom från Kapstaden.

Eric menar att Tshisekedi som president kommer att se till att all utbildning blir bättre och att folket får tillgång till elektricitet.

– Om Tshisekedi blir vald kommer det kongolesiska folket få tillbaka det land som en gång var förlorat för dem. Då kanske det kan genomföras rättvisa och demokratiska val i DR Kongo i framtiden. Men mitt land är inte där än på långa vägar.

Förra valet var första gången som majoriteten av befolkningen i DR Kongo någonsin röstade. En väldig apparatur drogs igång för att bland annat frakta valsedlar till över 50 000 vallokaler runt om i ett land nästa lika stort som hela västra Europa.

Vid förra valet fanns det många frågetecken kring registreringen av röstberättigade. Det hade bland annat förekommit så kallade ”ghost voters”, berättar Eric. Sådana som har registrerat fler än en gång, vilket också kan bli ett problem i detta val.

Trots beskyllningar från alla håll och kanter, upplopp och sammandrabbningar med oppositionen gick Kabila till sist segrande ur valet.

– Förra valet var inte korrekt utfört och det kommer inte det här heller att bli. Kabila drar sig inte för att köpa röster eller muta folk för att vinna, menar Eric.

Han berättar att i år har staten medvetet fifflat med andra delar av registreringen. Kongoleser som exempelvis är folkbokförda i någon av de västra provinserna är registrerade att tillhöra ett valdistrikt i någon av de östra provinserna.

Poströsta är uteslutet och att folk skulle ha möjlighet eller ork att resa flera mil för att rösta är inte heller troligt. Dessutom, påstår Eric, tillåter inte regeringen kongoleser som befinner sig utanför landet att rösta.

– De vet att om vi skulle få chansen skulle vi rösta bort dem. Därför är vi utelåsta från vårt eget land.

En stor anledning till att DR Kongo bör ha en annan president är att Kabila av många kongoleser ses som en utomstående och oäkta kongoles, förklarar Eric.

– Kabila är ingen riktig kongoles. Han är uppvuxen i Tanzania och känner inte landet eller dess folk som Tshisekedi gör.

Det finns rykten som säger att Joseph Kabila inte är Laurent Kabilas biologiska son, utan att det är ett påhitt han använt sig av för att komma till makten.

En annan anledning är att andra afrikanska länder i regionen under en längre tid har haft ögonen på DR Kongos naturrikedomar.

Konflikterna i regionen har i många fall varit ett resultat av en önskan att kontrollera naturresurserna i landet. Något som Kabila i det dolda har varit involverad i och underbyggt, menar Eric.

Nu är han rädd att den konflikt som eventuellt kommer att blossa upp efter valdagen, kan komma att bidra till att landet splittras, till fördel för grannländerna Rwanda och Uganda som gärna övertar lite av DR Kongos tillgångar. Exempelvis avslöjades 2004 att Uganda exporterar mer guld än vad landet egentligen har i naturtillgångar.

Eric menar att Rwanda hoppas på att kunna överta de östra delarna av DR Kongo, så att de i stället blir en del av Rwanda.  Tanken på att åka tillbaka till DR Kongo i nuläget är inte att tala om, menar Eric.

– Idag finns det inte en enda plats i mitt hemland där jag skulle känna mig säker. Jag vill inte stanna i Sydafrika för all framtid. Detta land är inte mitt hem. Men om jag skulle åka tillbaka till DR Kongo nu så kommer de att arrestera mig. De kommer att skjuta mig så fort jag sätter min fot där.

Källor: Säkerhetspolitik.se, UNHCR.org, CIA World Factbook