Den 1 oktober har två distinkta innebörder – för några kineser, framför allt de som i Mao ser ett vördnadsobjekt som fyller det andliga tomrum som skapats efter diktatorns väg av förstörelse, firas minnet av grundandet av kommuniststyret i Kina. För andra, framför allt i demokratiska samhällen, läggs denna dag till den osmakliga lista av symboler som förhärligar historiska felsteg som hellre skulle ha täckts över och lämnats att komposteras.
Från de ledande institutioner som skapar och formar våra tankar, ner till någonting så enkelt som reklamprylar, till och med längre ned till nynazistiskt klotter, förevigas världens tragedier och förhärligas genom symbolismens kraft.
Det finns i samhället kvar en underström som passerar obemärkt, så som den mest subtila propagandan gör. I det vänstra hörnet på emblemet för en skola som tillhör ett av Sydneys stora universitet, sitter hammaren och skäran mot dess blodröda bakgrund. Och användandet av Maos bilder i Australien, liksom det kommersiella glorifierandet och hängivenheten till den kontroversielle Che Guevara, är påtagligt.
I butiker kan man köpa kvasireligiösa produkter och t-shirts med Mao, eller äta i en Sydneyrestaurang där en hel vägg är tillägnad den ikoniserade personens porträtt. Man kan tycka att världen borde avvisa sådan anskrämlighet i dess helhet.
Var inte Hitler också galjonsfiguren för en sådan personkult? Eskalerade inte denna kult till en liknande ”religion” för att inspirera en av världen mest tragiska historiska episoder? Mördade inte båda männen miljontals oskyldiga människor?
Språk och kultur är laddat med symboler och det är hög tid att vi som australiensare lägger den svarta nazistsvastikan, hammaren och skäran, diktatorns Maos t-shirt och artefakter där de hör hemma – i arkivet över historiska felsteg.