Kommunistrelationer i 60 år - något att fira?
Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (vä) välkomnar den kinesiska vicepresidenten Xi Jinping den 29 mars till Rosenbad i Stockholm (Foto: AFP/Pontus Lundahl)


På måndagen firade Sverige och Kina att man haft en relation i 60 år. Det är längre än vad något annat västland haft med det nutida Kina att göra. Det låter kanske festligt, men är det nödvändigtvis inte.I början av 1950 erkände Sverige den nybildade Folkrepubliken Kina och länderna etablerade diplomatiska relationer. Detta var bara några månader efter att kommunisterna tagit makten i landet sedan de drivit Kuomintangregimen på flykt till Taiwan. Det utgjorde starten på ett förtryck av det kinesiska folket som varar än i dag.

De flesta av världens kommunistregimer föll i slutet av 1900-talet, men inte den i Kina. Där har den rent av stärkt sin ställning tack vare ett smart strategiskt agerande.

Sovjetkommunismen hade stor påverkan på Mao Zedong i början av 1900-talet. Han tog villigt till sig dess metoder för att härska och konsolidera makt. Men kontakterna mattades under det händelserika seklet och de kinesiska kommunisterna släppte aldrig in den glasnost (öppenhet) och perestrojka (”ombyggnad”) som Michail Gorbatjov introducerade under 1980-talet och som ledde till kommunismens fall i Östeuropa.

Istället öppnade Kina för kapitalistisk ekonomi efter Maos död. Detta i bjärt kontrast till vad man kunde förvänta sig av ett land vars ledning försvurit sig åt socialismens urkunder. Det är ett bra exempel på detta jättelands förmåga att anpassa sig till nya situationer – vissa kanske hellre kallar det att låta ändamålen helga medlen. Ändamålet har hela tiden varit makt; att bibehålla och stärka kommunistpartiets ställning. Det har aldrig varit aktuellt med någon demokratisering som kunnat rucka på maktförhållandena.

De senaste åren har det blivit allt tydligare att det gamla socialistiska målet om global dominans som omsjungs i ”Internationalen” fortfarande hägrar vid den röda horisonten. Den globala ekonomiska balansen har alltsedan bostadsmarknaden rasade samman i USA, och startade en ekonomisk tillbakagång i väst, svängt kraftigt österut. Kina reser sig som en framtida dominant, både ekonomiskt och politiskt. Fortfarande styrs landet dock av en kommunistregim som ligger i världstoppen när det gäller att utfärda dödsstraff och vars rättväsende endast är en förlängning av den politiska makten, som utnyttjas i förföljelser av demokratiaktivister, falungong-utövare, tibetaner, uigurer med flera.

Sverige var, lite tillspetsat, det första landet i väst att godkänna allt detta. På måndagens presskonferens i Stockholm med anledning av 60-årsfirandet, där statsminister Fredrik Reinfeldt och Kinas vicepresident Xi Jinping deltog, användes de vanliga politiska formuleringarna. Reinfeldt sade att de haft ett ”bra samtal om grundläggande mänskliga värden såsom demokrati och mänskliga rättigheter”. Han tackade för 60 år av gott samarbete och såg fram emot ytterligare 60 år av gott samarbete.

Att den kommunistiska folkrepubliken Kina funnits i mer än 60 år är inget att fira. Och att den skulle komma att finnas i 60 år till är det verkligen inte heller.