Klippan där solen bara skiner vart 60:e år
Bilden visar en målning med en scen från kinesiskans klassiker “Resan till Väst”. Målningen visar de fyra hjältarna i historien, från höger: Sun Wukong, Xuanzang, Zhu Wuneng och Sha Wujing. (Foto: Web bild/Wikimedia Commons) )


Det finns en stor klippa som kallas ”Klippan för torkning av skrifterna i solen”. Den ligger i dalen bakom Fahua-templet i staden Anning, i Kinas sydvästliga provins Yunnan. I forntiden ristades tecken in på klippan, men det mest anmärkningsvärda med den här klippan är att solen sägs skina på den bara en gång vart 60:e år.

Det finns en legend som berättar att munken Xuanzang (602-664) var på väg från Indien tillbaka till Chang’an, som var huvudstad under Tangdynastin. Han hade hämtat buddhistiska skrifter i Indien men råkade tappa dem i floden, så han torkade skrifterna på klippan.

Tidningen, Yunnans information, rapporterar att den här klippan är mer än elva meter hög och flera meter bred vid basen. Träd och gräs växer tätt runt den. Det egendomliga är att när solen står högt på himlen och kastar sitt solljus till alla dalens hörn, träffas klippan inte av en enda solstråle.

På klippans framsida verkar det finnas mycket gamla tecken inristade på en drygt 2,5 meter x 1,8 meter plan yta. Det finns åtta rader av tecken som vardera har ett tiotal inristade tecken. Dessa krulligt formade tecken ser ut som hieroglyfer eller förhistoriska kinesiska tecken, sådana som fortfarande används på plomberingar i dag.

Ju längre tiden har gått desto svårare har det blivit att känna igen tecknen. Förutom dessa åtta rader med stora bokstäver, finns många fler fint inristade tecken som inte kan tydas.

Cao, en vetenskapsman i kinesisk historia, kultur och geografi, sade: 
– Solen skiner på berget bara en gång vart 60:e år. Det händer efter solnedgången när solen går upp bakom bergen, samma kväll. 

Cao hade hört av äldre personer som bodde i en by nära klippan, om en skogsarbetare som gick upp till bergen varje dag för att samla in ved. Vid solnedgången gick han förbi klippan på hemvägen med två buntar ved. En kväll när skogsarbetare passerade klippan, såg han att solen gått upp igen, samma dag, efter solnedgång. Starkt ljus lyste upp klippan. Uppskrämd tappade han sin buntar med ved och sprang till byn för att berätta det här för andra.

En munk vid Fahua templet berättar:
– Det var runt 6-tiden på kvällen, vid tidpunkten för vårdagjämningen 20 mars, 2005. Jag såg solen lysa på klippan i cirka en halvtimme.

Han hade varit munk i templet i många år, men det här var den enda gång som han sett solsken på klippan.

Enligt arkivet hos prefekturen i Anning: ”Det var under regnperioden, och inne i templet var det ganska svagt ljus som vanligt. Plötsligt fylldes hallen upp av solsken. Skägget och håret på Buddha-porträtten som hängde på väggarna blev otroligt levande. Strax därefter var solskenet borta, och allting syntes i svagt ljus igen”.

Detta rapporterades 1921. Lokala legender berättar att dagen efter vårdagjämningen, en gång vart 60:e år, så stiger solen upp igen efter solnedgång samma kväll. Solskenet lyser på bergstopparna och dalen, som sedan lyser upp denna speciella klippa. Skogens färger blir levande, Buddha-porträtten utstrålar en gyllene färg, och templets hall fylls med lysande ljusstrålar.

Det sägs att Xuanzang tappade de buddhistiska skrifterna i Sha-floden när han mötte vattenmonster medan han korsade floden på sin tillbakaväg till Tangs huvudstad, när han återvände från Indien. Han räddade skrifterna från vattnet och han behövde därför torka dem.

Munken och hans följe öppnade skrifterna på en klippa och tände en eld för att torka dem, men plötsligt gick solen upp igen trots att det var kväll. Solen lyste upp natthimlen och klippan och skrifterna torkade.

När munken samlade ihop skrifterna, var sanskrit-texten från skrifterna inpräglade i berget. Därav namnet ”Klippan för torkning av skrifterna i solen”.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/41385/