Klassisk syn inom vetenskapen utmanas


Kvantsammanflätning är en av de mest intressanta upptäckterna under de senaste årtiondena. Upptäckten vars exakta innebörd inte är helt klarlagd är en utmaning för den vetenskapliga världen.

1982 utförde den franske fysikern Alain Aspect och hans team ett framgångsrikt experiment som bevisade förekomsten av företeelser inom kvantmekaniken som kallas ”kvantsammanflätning” mellan partiklar på en submikroskopisk nivå [1]. I kvantmekaniken verkar två eller flera partiklar med samma ursprung ha korrelerade samband även om de rumsligen är skilda från varandra.

Den här sammanflätningskorrelationen försvinner inte och det spelar ingen roll hur stort avståndet är mellan partiklarna. Om en partikel gör något så återspeglas effekten direkt på den andra partikeln. Kvantsammanflätning har bekräftats genom experiment i många laboratorier runt om i världen. Många forskare betraktar upptäckten av kvantsammanflätning som en av de mest intressanta upptäckterna under de senaste årtiondena. Trots att folk ännu inte förstår den exakta betydelsen av den så har den redan gjort ett stort avtryck inom det filosofiska området, vetenskapen och religionen. Den är också en utmaning för det traditionella tänkandet inom den västerländska vetenskapsvärlden.

Universum är en oskiljaktig helhet

Upptäckten av kvantsammanflätning visade på en stor begränsning i det traditionella synsättet inom den västerländska vetenskapen. Efter Descartes, Galileo och Newton har den dominerade synen i västerländsk vetenskap varit att universum är som en stor maskin. Det har därmed inget medvetande eller syfte. Samspelet mellan dess beståndsdelar är begränsat till tid och rum (som om de vore lokala aktiviteter) och helheten kan förstås genom att studera de enskilda beståndsdelarna eftersom helheten helt enkelt är summan av alla ingående beståndsdelar. Det här synsättet inom vetenskapen är också känt som newtonsk eller klassisk vetenskap. Newtonsk vetenskap delar ämnet i mindre och mindre objekt och genom att studera dessa individuella objekt försöker man förstå helheten. Ett typiskt exempel är tillverkning av en maskin, där hela maskinen byggs av dess ingående komponenter.

Denna typ av vetenskap betraktar även människokroppen som en maskin. Västerländsk medicin är baserad på detta synsätt; att ”behandla huvudet om man har huvudvärk, behandla foten om foten värker”.

Kvantsammanflätningen stödjer något som kallas för ”spökligt agerande på distans”. Det betraktades av Albert Einstein som något suspekt. Kvantsammanflätningen överträffar den fyrdimensionella värld vi lever i och är inte begränsad av den. Den är inte platsbunden och berättar för oss att i vissa dimensioner av universum existerar sannolikt någon slags interaktion mellan alla saker.

Allting har samma egenskaper som helheten

Den icke platsbundna egenskapen av kvantsammanflätning visar att allting har samma egenskaper som helheten. I enkla termer innebär den icke platsbundna kvantsammanflätningen i grunden att om du har två föremål i ett system (i en fysisk modell kallas de ”partiklar”) och separerar dem; lägger objekt A här och objekt B mycket långt bort (låt oss säga tusentals ljusår bort), när sedan objekt A rubbas kommer även objekt B att reagera. Reaktionen är ögonblicklig. Den överstiger vår fyrdimensionella värld och den behöver inte vänta länge förrän en signal sänds.

Det spelar ingen roll hur långt avståndet är mellan två partiklar, en partikel kommer att reagera när den andra partikeln rubbas. Det vill säga, det som händer på en plats kommer omedelbart att påverka skeendet på en avlägsen plats. Det säger oss att saker som för oss synes vara oberoende av varandra, som två partiklar, i själva verket har någon slags förhållande av okänt ursprung.

Den icke lokala egenskapen visar att det finns ett internt förhållande mellan objekten som ännu inte upptäckts av den moderna vetenskapen. Sakens helhet är större än summan av dess beståndsdelar. Det motsäger den klassiska vetenskapens hypotes. Det finns också en annan uppfattning som att den klassiska västerländska vetenskapen endast kan se varje punkt men inte helheten, de ser endast träden men inte skogen. I kinesisk traditionell filosofi, vetenskap och medicin läggs tonvikten alltid på helheten.

Kvantsammanflätningen visar att universum är en oskiljaktig helhet, att saker är relaterade i sitt innersta väsen genom okända faktorer och att helheten är större än summan av dess beståndsdelar. Det motsäger utgångspunkten i den klassiska västerländska vetenskapen och väcker allvarliga frågor om giltigheten i det traditionella västerländska synsättet.

Referenser:

[1] Alain Aspect et al (1982), ”Experimental Tests of Bell’s Inequalities Using Time-Varying Analyzers”, Physics Review Letters 49, 1804-7

[2] Chalmers, D. (1996), ”The Conscious Mind” (Oxford: University of Oxford Press)

[3] Chalmers, D. How Can We Construct a Science of Consciousness? In (M. S. Gazzaniga, ed) The Cognitive Neurosciences III. (MIT Press, Cambridge, 2004)

[4] Rosenblum, Bruce & Kuttner, Fred: QUANTUM ENIGMA (Oxford University Press, 2006)

[5] Strawson, G.(2006), ”Realistic Monism: Why Physicalism Entails Panpsychism” Journal of Consciousness Studies, 13(4)

[6] Strawson, G. et al. (2006), Consciousness and its Place in Nature: Does Physicalism Entail Panpsychism? (Exeter, UK: Imprint Academic).

[7] e.g. The international academic conference ”Toward a Science of Consciousness”, Budapest, Hungary, July of 2007.

[8] Gao Shan, ”Quantum Collapse, Consciousness and Superluminal Communication”, Foundations of Physics Letters, 17(2), (2004) 179.

[9] e.g,Penrose, R., A theory of everything? Nature 433, 259 (2005).

[10] July of 2007, academic conference”Quantum Mind 2007″ , University of Salzburg, Australia, quantum entanglement and consciousness were also discussed.

Översatt och bearbetad från engelska

Kinesisk originalversion