Kinesiskt spionage blir som kokande grodor
Chefen för Kanadas underrättelsetjänst, Richard Fadden, inför parlamentarisk kommitté för allmän och nationell säkerhet i juli 2010. ( Foto: Mathew Little/The Epoch Times)


Sovjetunionen använde under kalla kriget främst professionella spioner. Kinas regim  har däremot använt varje tillgänglig resurs för att få som den vill: spioner, ickespioner, professionella, amatörer, kinesiska medborgare, utlänningar, studenter och akademiker.

Ridchard Fadden, chef för den kanadensiska säkerhetstjänsten CSIS, har sagt till CBS News att vissa kanadensiska politiker står under inflytande från utländska regeringar och nämnde Kina som en av aktörerna.

Hur den kinesiska regimen gör för att få kanadensiska politiker i sin fälla är oklart. Fällan behöver inte riggas på samma sätt som under kalla kriget. Kontakten har ibland inletts på ”ett helt harmlöst” sätt, i ett ämne som berör Kinas ”inre angelägenheter”

De ämnen som oftast används är Taiwan och Falun Gong. Det finns en organisation som heter Kinesiska rådet för främjande av fredlig nationell återförening. ”Fredlig återförening” får det att låta som att det handlar om Kinas inre angelägenheter och ger inga signaler som larmar om kinesiskt spionage. Men vid ett närmare betraktande av organisationen framgår att det inte är så enkelt.

Rådet för nationell återförening har 131 avdelningar: tio i Asien, 29 i Europa, 20 i Nordamerika, 24 i Sydamerika, 23 i Afrika, 19 i Stillahavsområdet samt 6 i Taiwan, Hongkong och Macao. Den kinesiska regimen hävdar att Taiwanfrågan är en inre kinesisk angelägenhet som inga andra länder ska lägga sig i. Men varför behövs så många avdelningar i andra länder?

De flesta avdelningarna är registrerade som icke-statliga organisationer, men de tar bara order från Peking. En bild från rådets internetplats visade att det kinesiska kommunistpartiet ser de olika avdelningarna runt om i världen som sitt eget territorium. Kanske var den lite för tydlig, för nu har den tagits bort från sajten.

Avdelningarnas arbete riktas inte bara mot kineser. Förre borgmästaren i Melbourne,  Australien, John So är ett exempel. Efter att ha blivit omvald blev han måltavla för kommunistregimens arbete med enhetsfronten.

Efter stora ansträngningar rekryterades John So som konsult till rådets Australienavdelning, tillsammans med ett dussintal andra australiensiska politiker. Normalt är frågor om självständighet och återförening något som hanteras på federal eller statlig nivå. Det är inget som berör lokala tjänstemän. Vad kan australiensiska lokalpolitiker rimligen göra för Kinas återförening?

När borgmästare John So blev en del av det kinesiska kommunistpartiets långa arm blev han inte bara engagerad i frågan om Kina och Taiwan. Han gjorde också andra saker enligt regimens riktlinjer. 2002 nekade han Melbournes Falun Dafa-förening att delta i en parad som ingick i en stor årlig festival.

Han verkade ha glömt att det är Australien som är hans land, inte Kina. Beslutet om paraden bröt mot australiensisk lag och kostade skattebetalarna 200 000 dollar. John So tvingades också att ge en offentlig ursäkt till Falun Dafa-föreningen.

Rekryteringen rör inte bara Taiwan och Falun Gong. De inblandade kan lätt riktas om mot andra politiska eller ekonomiska mål.

Förlusten av frihet i västländerna kommer inte över en natt. De komprometterade individerna berövar sina länder självbestämmande genom att plocka en liten bit i taget. Likt en groda som läggs i en gryta med vatten som sakta värms upp, kan de inte göra något år situationen när de väl känner att vattnet är för hett.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/38675