Kinesiska reportrar dansar i bojor


Kina är ett av de värsta länderna när det gäller mediecensur och fängslandet av journalister. Den 8 november hade landet sin egna ”journalistdag”. För regimen och myndigheterna var det ett firande. För kinesiska journalister var det en påminnelse om vilken tung börda som vilar på deras axlar.

Det officiella firandet och propagandan var ständigt närvarande i medierna på den kinesiska ”journalistdagen”. Det mest påtagliga var direktivet från ledningen i propagandabyrån från de lokala kommunistpartikontoren som upprepade vikten av att journalister ”klart och tydligt förstår den allmänna opinionens korrekta linje”.

Ytterligare exempel på budskap under journalistdagen spreds av den regimkontrollerade Tibet Radio: “Vi måste med besked exponera och kritisera Dalai- (lama) klickens reaktionära natur, utnyttja internet för att bekämpa den allmänna opinionens positiva bild av Tibet, [och] kontrollera de alternativa medierna.

Och vad sade kinesiska journalister den dagen?

“Ännu en journalistdag, och medietekniken fortsätter att utvecklas, men det finns inte många journalister som har några moraliska värderingar kvar”, skrev en reporter från Kinas Yahoo News på Weibo.com, Kinas största mikroblogg.

– På de tidigare journalistdagarna har vi bett om pressfrihet och att journalister ska skyddas från våld. I år tänker vi be om att få rätten att tillbakavisa falska nyheter. Det första man ska göra för att inte publicera falska nyheter, är att avfärda nyhetsschabloner som godkänts av myndigheterna, vilka används för att manipulera den allmänna opinionen och tysta ned andra åsikter. Det är det som ligger till grunden för falska nyhetsartiklar, sade Cao Lin, chefredaktör för China Youth Daily.

Chen Wending, journalist på Southern Metropolis sade:

– I Kina finns det nu över en miljon journalister. Trots att verkligheten är grym, dyster och får oss att känna oss hjälplösa ibland, hyser vi ändå hopp.

– Tidningarnas och de elektroniska mediernas jobb [i Kina] är att upphöja regimen, inte att berätta sanningen, sade den kinesiske författaren Murong Xuecun i ett tal nyligen i Litteraturhuset i Oslo, skriver Sydney Morning Herald den 25 november.

Man kan få betala ett högt pris i Kina om man berättar sanningen i medierna där regimen framställs i dålig dager. Journalister kan avskedas eller bli fysiskt attackerade på gatan.

I november 2010 sattes 31 journalister och 75 internetbloggare i fängelse i Kina. Kina är med på RUG:s lista på ”internetfiender”.

Chen Jieren och Shi Yu är de som senast har drabbats av kinesiska regimens kampanj mot journalister.

Chen, tidigare chefredaktör för Jiangsu-webbsidan på Folkets dagblad, säger att han sparkades för att han kritiserade regeringen för mycket.

– Det kinesiska kommunistpartiets propagandamaskin kan inte anställa de som inte samarbetar, sade Chen.

Shi är en undersökande reporter som besökte den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng. Han sade upp sig från Economy & Nation Weekly, som ägs av statsstyrda Xinhua News. Shi var den första reportern som förlorade sitt arbete på grund av att han skrev om Chen Guangcheng, skrev Deutsche Welle den 21 oktober.

Tidningen Great Wall Monthly tvingades slå igen. Chefredaktören Zhu Shunzhong tillsammans med tio anställda lämnade tidningen.

Huvudorsaken till nedläggningen av tidningen var politiskt motiverat, enligt en tidigare Epoch Times-artikel. Zhu var involverad i en valkampanj för att utse en oberoende kandidat som borgmästare i Zhengzhou. Han ska också ha skrivit om mänskliga rättigheter i Kina.

I september avslöjade journalisten Ji Xuguang för Southern Metropolis en sexskandal i staden Luoyang. På grund av detta trakasserades och hotades han av lokala tjänstemän. Ji anklagades för att avslöjat ”statshemligheter”. Han bad om hjälp på nätsidan Weibo och lyckades fly från Luoyang med sin fru och sin bror. Det sägs att Ji har ärr på hela kroppen till följd av det våld han har fått ta emot under sin tioåriga karriär som journalist.

I juli stängdes den undersökande nyhetsavdelningen i China Economics Times, där den hyllade kinesiske journalisten Wang Keqin arbetade.

Den 12 maj, treårsdagen av Sichuanjordbävningen, skrev Song Zhibiao för Southern Metropolis en artikel som kritiserade den dåliga byggnadskonstruktionen som i Kina som kallas ”tofubottensatsprojekt”. Samtidigt stöttade han konstnären Ai Weiwei. Till följd av detta tvingades Song avgå.

Deng Cunyao, reporter för Longyan TV i Fujianprovinsen, attackerades när han var på väg till arbetet i oktober 2010. Deng fick ett brutet ben och lämnades handikappad.

Orsaken till attacken skulle ha varit att Deng anklagade direktören för Longmenkliniken för förskingring av pengar som skulle ha gått till landsortsläkare.

I augusti 2010 förbjöd Guangdongprovinsens propagandabyrå den kände kommentatorn och reportern Chang Ping från att skriva i Southern Metropolis. Changs kolumner är oftast sensationella nyheter och regimkritiska. Chang fick munkavle på sig efter en artikel den 14 mars 2010 som handlade om tibetanska protester.

China Youth Daily säger att många kinesiska journalister känner en djup känsla av hopplöshet efter att man gått in i väggen, gång på gång, i deras strävan efter frihet. Den journalistiska etiken har nått sin lägsta punkt.

”Hur kan journalister bevaka makten, bevara rättvisa eller stå upp för de mindre privilegierade, när de inte kan skydda sig själva och sina familjer?”

“Ända sedan 80-talet finns det ett talesätt som säger att kinesiska journalister dansar i bojor.

Nästan 28 år har gått, och situationen är densamma”, berättar Zhan Jiang, en förespråkare för pressfrihet i Kina, för Deutsche Welle.

Översatt från engelska.

Originalartikel på kinesiska.