Sedan slutet av maj har massprotester blossat upp över stora delar av Kina. Från Inre Mongoliets etniska minoriteter i norr till folk i den kinesiska ekonomins motor i Guandong i söder. Även om orsakerna till protesterna skiljer sig dramatiskt åt så finns det en röd tråd som binder dem samman: makthavarnas förtryck av folket och begränsningar av dess rättigheter.
Den senaste tidens våldsamma händelser skiljer sig dock från tidigare protester på två avgörande punkter:
För det första är makthavare tydligt angivna som måltavlor för hämndaktioner. Till exempel sprängde den erfarne petitionären Qian Mingqi från Jiangxiprovinsen i östra Kina tre bomber i följd utanför en lokal myndighetsbyggnad. Liknande explosioner har också skett vid polisstationer i den centralkinesiska Hunanprovinsen, i staden Tianjin i norr liksom i sydkinesiska Hunanprovinsen.
För det andra har protestdeltagarna gett upp försöken att kommunicera med regimen för att lösa sina problem. Exempelvis hade ovan nämnde Qian Mingqi avslöjat på sin mikroblogg redan före bombattentatet att han inte bara ville bli ett av alla andra offer för regimens våld, utan “gå till praktiskt handling för att å folkets vägnar göra sig av med skurkarna”.
För en redan paranoid regim innebär de båda punkterna kraftiga signaler om allvarlig kris: 1) Människor har tappat tilltron till regimen och har insett att det i själva verket är makthavarna som är orsak till konflikterna. 2) Det finns för närvarande ingen väg till lösning av konflikterna mellan det vanliga kinesiska folket och partiet. De utsatta har redan förgäves försökt alla tänkbara metoder att komma ur sin desperata situation. Allt de nu har kvar är att göra motstånd med sina liv som insats.
Oron över situationen är tydlig bland höga befattningshavare. Varför skulle annars Charles Boustany, ordförande i US-China Workinggroup i USA:s kongress ha fått intrycket att Peking oroas över att saker och ting ska löpa utom kontroll 2012 då det kommer ny politisk ledning.
Den tilltagande känslan av kris garanterar dock inte någon lösning från Peking. De styrande följer fortfarande sitt gamla tänkesätt. Hu Jintaos uppmaning att ”stärka förmågan till samhällsförvaltning” ökar egentligen bara förmågan att ”upprätthålla stabilitet”.
Den 11 juni meddelade Peking att en partichef på provinsnivå ska granskas. Under 2010 granskades 53 provinsguvernörer och -ministrar. Det visar att regimens metoder är väldigt begränsande när de ska hantera minskande ekonomisk tillväxt och tilltagande sociala konflikter; den kan enbart förlita sig på ”brödkontrakt” (utnyttjar ekonomisk tillväxt för att legitimera sitt politiska styre) samt vapenskrammel.
Peking har inte lärt läxan från demokratirörelserna i Mellanöstern och Nordafrika. För att styra ett modernt land krävs inte bara ”brödkontrakt” utan också hänsyn till människors ökande medvetenhet om sina rättigheter. Vid styre av såväl länder som provinser kan man inte enbart ta hänsyn till ekonomisk tillväxt utan måste beakta även andra frågor som är viktiga för medborgarna, som mänskliga rättigheter, utbildning, fördelning av välståndet, miljön med mera.
Det finns avgörande skillnader mellan att styra ett land och ett företag: politbyrån är inte jämförbar med en bolagsstyrelse. Den kinesiska premiärministern är inte som ett företags högsta verkställande tjänsteman, och en partichef på provinsnivå är inte chef för ett dotterföretag.
Medan den kinesiska regimen har kallat demokratirörelserna i Mellanöstern och Nordafrika för ”de tre inte-revolutionerna”: ”inte någon religiös drivkraft, inte någon stark motståndsorganisation, inte någon inblandning från utländska styrkor, borde Peking vara medvetet om att det i Kina åtminstone finns sprängkraft i de sociala konflikterna.
Konflikten mellan kommunisterna och bönderna
Denna konflikt handlar om markrättigheter och liknande sociala frågor. I många år var kollektivjordbruket ett sätt för lokalregeringarna att ta odlingsbar mark från bönderna. Trots det faktum att mer än 120 miljoner bönder i mer än 20 städer och provinser redan förlorat sin mark, drivs jordbrukare fortfarande från sina gårdar och deras byar förstörs i stor omfattning.
Den kinesiska ekonomins struktur kan inte erbjuda sysselsättning åt bönder som förlorat sin mark, och hushållsregistreringssystemet hukou hindrar dem att flytta till andra områden. Ödeläggelsen av byar ledde till att dessa bönder blev utan mark, jobb och hem. Under Kinas 5 000 år långa historia har bönderna aldrig varit så försvarslösa som de är idag. De exploateras brutalt av den auktoritära kommunistregimen.
Migrantbefolkningen i Kina, som till stor del består av bönder, som förlorat mark eller jobb, protesterar på sitt eget sätt. Den ökande brottsligheten kan anses bero på detta. Även om denna landsortsbefolkning inte är organiserad visar den senaste revolten i Zengcheng, Guangdong, att när de väl samlat kraft kan deras effekt på politik och samhälle inte förbises.
Konflikten mellan den kapitalistiska och politiska makten och arbetarklassen
Den upplysta arbetarklassen, som jag hävdar att de anställda i utlandsägda företag och hos privata entreprenörer är, har blivit en oberoende klass som nyligen insett vilka dess rättigheter är. Och klassiskt sett består den grundläggande konflikten mellan arbetare och kapitalisten i strävan efter ekonomiska fördelar.
Men de flesta av dessa kapitalister har ignorerat arbetarnas krav och bildat en koalition med lokala myndigheterna för att utnyttja arbetarna. Som en följd av detta kan de lokala myndigheterna inte vara en neutral medlare. Istället har de blivit part i konflikten.
Konflikten mellan de styrandes resursmonopol och strävan mot en marknad med fri konkurrens
Kinas ekonomiska elit vill ha en marknad med fri konkurrens. Detta mål har uttalats av bland andra Zhang Chaoyang, vd för Sohu.com, och QinXiaoming, före detta ordförande i Styrelsen för Kinas handelsgrupp (the Board of China Merchants Group). Zhang sade: ”Den ofullständiga marknadsekonomin hindrar konkurrensen” och tryckte på behovet av fortsatta ekonomiska reformer, begränsningar av myndigheternas makt och skydd av sund konkurrens på marknaden. Qin tror att regimens ansträngningar för att uppnå modernisering, stabilitet, nationella intressen och högtflygande ideologiska mål istället för att jobba för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati, är okloka.
Konflikten mellan regeringen och medelklassen
Det sägs att 300 miljoner personer i Kina tillhör medelklassen. Den främsta konflikten mellan makthavarna och medelklassen är regeringens utnyttjande av medelklassen, i form av beskattning, fortsatt höjda fastighetspriser på en regeringskontrollerad fastighetsmarknad, samt att den växlar över offentliga utgifter för sådant som utbildning och hälsovård till att bekostas med privata medel. Medelklassens börda är överväldigande. Även om en majoritet av medelklassen ännu inte har modet att kräva sina politiska rättigheter, har det växande missnöjet fjärmat medelklassen från regeringen.
Strävan efter rättigheter kan inte längre hanteras med att lösa ”brödproblemet”, även om regeringen påstår att den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till sitt uppehälle. Dessutom saknar hundratals miljoner mark- och arbetslösa bönder tillräckligt med mat. Makthavarna har förlorat förmågan att förse hela samhället med mat.
De många våldsamma uppror som förekommit sedan i maj har fått olika grupper i samhället att reagera. Efter upploppet i Zengcheng publicerade Yahoo en serie artiklar om samhällskonflikter i Kina, och varnade: ”Använd inte våld för att lösa konflikter mellan urbana områden och landsbygden”.
Problemet är att det är regimens hänsynslösa exploatering och brutala förtryck som är källan till denna samhällsoro. Om regeringen bara pratar om icke-våld och i praktiken fortsätter att utnyttja det kinesiska folket så ignorerar den problemets ursprung. En våldsam allmänhet är i regel resultat av en våldsam regim.
Vid betraktande av regeringens hantering av upproren och hur den ser på konflikten, ser vi att den inte bara saknar förmågan till samhällsförvaltning utan också en grundläggande förståelse om roten till samhällskonflikterna i dagens Kina. När folket upplever att dess överlevnad hotas klarar regimen naturligtvis inte att upprätthålla freden. Lösningen på problemet är att införa demokrati och återlämna makten till folket. Det bör vara en förutsättning för att lösa alla Kinas nuvarande samhällsproblem.
Ursprungligen publicerad i “China Human Rights Bi-Weekly”
Översatt från engelska.
