Kinesiska regimen fruktar revolution och väljer diktatur
Egyptier demonstrerar mot militärrättegångar och kräver reformer under en marsch i centrala Kairo den 27 mars. Den kinesiska regimen vill misskreditera Mellanöstern där folket krävde självstyre. (Foto: Khaled Desouki / AFP / Getty Images)


Det kinesiska kommunistpartiets (KKP:s) försök att undvika ett demokratiskt uppror i Kina, kan ha gjorts så att folket så småningom kommer att resa sig.

Jasmin-revolutionerna som har skakat diktaturerna i Mellanöstern, gav KKP chansen att ompröva hur det har styrt planetens folkrikaste nation.

Partiet kunde ha börjat att sakta men säkert reformera det politiska systemet. På så sätt skulle det ha  lugnat ned den ökande sociala oron i Kina och fått tid för en fredlig och mjuk övergång till ett fritt och demokratiskt samhälle.

Det kinesiska folket skulle ha välkomnat en sådan åtgärd. När allt kommer omkring lovade KKP det kinesiska folket detta innan det störtade  Kuomintang-regeringen för 65 år sedan. Istället för att välja demokratiska reformer valde partiet att satsa på ännu mer diktatur.

I sitt årliga tal till (rubber stamp) Nationella folkkongressen den 10 mars,  avfärdade Wu Bangguo, kongressens ordförande och näst högste i partiledningen, fullständigt alla möjligheter till övergång till demokrati. Han sade:

– Kinas inrikesförhållanden visar tydligt att vi inte ska engagera oss i flerpartisystem för den politiska makten och inte befatta oss med en mångfald politiska ideologier.

Han uteslöt också sådana institutioner som delar på makten eller tvåkammarriksdag.

Partiledningens nervositet inför utsikten att förlora kontroll över militären är uppenbar.

Wu Bangguos tal uttrycker partitopparnas gemensamma vision. Vissa författare har hävdat att Kina har haft fredliga och regelbundna maktbyten de senaste två årtiondena, vilket skiljer sig från Mellanöstern, där samma diktator kan ha makten i årtionden. Faktum är att maktskiften i Kina bara sker inom partiet. Urvalet sker utifrån vem som bäst kan bevara partiets makt. Det släpper aldrig ifrån sig makten till någon annan.

Från första början trodde partiledningen på Maos ord om att ”makten kommer från en gevärspipa”.

Sedan januari 2011 har Folkets befrielsearmé utfärdat flera direktiv för att stärka partiets kontroll över armén. Den allmänpolitiska avdelning hos Centrala militärkommissionen har krävt att partiets utskott och politiska organ på alla militära nivåer utrustar officerare och soldater med en  teoretisk förståelse av socialismen med kinesiska särdrag, en uppbyggnad av KKP-organisationen inom det militära, och en försäkran om att partichefen har absolut kontroll över varje militärövning och utbildning.

Armén kommer att få sin tredje löneförhöjning under de senaste sex åren. Löneökningarna varierar från 5 procent  till 40 procent och utbetalas retroaktivt från andra halvåret 2010. Det antas allmänt att det är en ersättning för lojalitet, särskilt efter upproren i Mellanöstern.

KKP-ledningens nervositet inför risken att förlora kontroll över militären är uppenbar. De som hävdar att Kina inte kommer att bli nästa Egypten är uppenbarligen självsäkrare än partiet.

Faktum är att ingen diktator någonsin har fullt förtroende för militären och militären lämnar alltid  diktatorn till slut. Det här är inte ett teoretisk argument utan ett historiskt faktum.

Kinesiska mediers propaganda försöker beskriva upproret i Mellanöstern som svek mot människorna i Mellanöstern. De hävdar att det bakom upproren lurar en västerländsk konspiration.

Medierna berättar för
det kinesiska folket att demokratirörelserna i Mellanöstern var resultat av västerländsk inblandning, och att de inte var ett uttryck för folkviljan. Väst stödde demokratirörelserna av egenintresse och ville särskilt kontrollera mellanösterns olja.

De människor som är ”manipulerade och utnyttjade” av Väst påstås till stor del vara missnöjda med de ekonomiska omständigheterna, inte att de förnekats demokrati. Och skadorna från revolutionen har sagts ha medfört ekonomisk katastrof och social oro och försämringar för många människor som eggats till uppror.

De av FN godkända militära insatserna mot den libyske diktatorn Gaddafi, har särskilt stört KKP:s ledning. Om KKP skulle använda våld mot sitt eget folk, som det gjorde mot demokratirörelsen på Himmelska fridens torg 1989, skulle också KKP ställas inför internationellt ingripande?

De som medvetet eller omedvetet upprepar partiets propaganda tror att Kinas snabba ekonomiska tillväxt gör en revolution osannolik. Faktum är att när människor har det bättre ställt ekonomiskt,  vill de ha mer frihet. Vidare leder social orättvisa till social oro.

Trots, eller tack vare, att partiet drivit på en stark ekonomisk tillväxt, fortsätter oroligheter bara att sprida sig.

Enligt officiell statistik ökade antalet fall av storskaliga sociala oroligheter mellan 1993 och 2003 från 10 000 till 60 000 per år. Antalet som deltog ökade från 730 000 till 3 070 000.

En forskare från
den kinesiska vetenskapsakademin sade att siffran för 2007 är så hög som 80 000  vilket är nästan en större social orolighet var sjätte minut. En kinesisk statsvetare berättade för Outlook Weekly, som ges ut av statsstyrda nyhetsbyrån Xinhua, att antalet fall av social oro fördubblats från 2006 till 2010.

I en intervju med Radio Free Asia sade professor Xia Yeliang från Pekings universitet att statistik från KKP:s politiska och juridiska kommitté visar att antalet grupprotester under 2009 ökade till 230 000 (en grupp definieras som 50 eller fler personer).

Shanghais Jiao Tong Universitet gav nyligen ut ”Årsrapport om Kinas krishantering”.  Den fastslog att det under 2010 inträffade 72 större fall av sociala oroligheter som hade en omfattande och långvarig effekt. Det blir en sådan händelse var femte dag.
I Mellanöstern har ungdomar gått i täten med kraven på förändring. I Kina har KKP initierat en rikstäckande lojalitetskampanj riktad till ungdomar.

Det Kommunistiska
ungdomsförbundet är den ungdomsrörelse som KKP driver för ungdomar i åldrarna 14 – 28, medan de Unga pionjärerna är för barn under 14. Mycket få kineser har vuxit upp utan att ha varit medlem i någon av dessa organisationer.

2011 är det 90 år sedan kommunistpartiet bildades. På grund av det utfärdade nyligen de nationella högkvarteren för de båda rörelserna ett meddelande om att alla ungdomsorganisationer ska starta utbildningskampanjer med temat ”att studera partiets historia, att bekanta sig med partiet och följa partiets ledning.”

Föreslagna utbildningsnamn är  ”Partiet finns i mitt hjärta”, ”Alltid följa partiets vägledning”, ”Dialog med tilliten,” och ”Röda halsdukar längtar efter partiet” (ungdomsförbundets medlemmar är skyldiga att bära en röd halsduk).

Tja, lycka till.
Dagens unga kineser är inte desamma som dem på 1960-talet. Den kulturrevolutionsliknande stilen får bara de unga att skratta.

Deng Xiaoping, Kinas förre ledare som stod bakom massakern på Himmelska fridens torg, berättade för sina partikolleger att de måste vara starka i två avseenden, ekonomiskt och politiskt.

KKP har trappat upp antalet gripanden av flera människorättsaktivister, pro-demokratiska intellektuella, tibetanska buddister och Falun Gong-utövare i hela landet. Den senaste aktionen ledde till att Liu Xianbing fick tio års fängelse för att han förespråkar demokrati i online-publikationer.

Rädslan bakom denna
våg av förtryck får KKP att misstro alla spontana aktioner från det kinesiska folket.

För ett par veckor sedan samlades hundratals studenter på ett universitetsområde i Xian. Nu hindrar många universitet studenter från att åka på gruppresor i vår.

Mao Zedong sade en gång att där det finns förtryck kommer det att bli uppror. När man ser på vad KKP gör, kan den revolution de fruktar vara precis runt hörnet.

Michael Young är en kinesisk-amerikansk författare med bas i Washington som skriver om Kina och om kinesisk-amerikanska relationer.

Översatt från engelska