Kina kammade hem nästan 200 guldmedaljer i det senaste Asiatiska spelen i Guangzhou, vilket satte fokus på en långvarig motsägelse: stort fokus och enorma summor pengar satsas på elitsporten, medan sportaktiviteter för massorna inte alls finns på agendan.
Frågan kom upp på tapeten av en KKP-mediebyrå den 20 november, sju dagar innan spelen avslutades. Outlook Weekly, som publiceras av Xinhua, sade att ansträngningarna för att få allmänheten att börja med sport har tynat av bakom guldmedaljerna.
Dessutom har kinesiska ungdomars hälsa generellt sett försämrats. En jämförelse mellan 2005 och 1995 visar på att studentens genomsnittliga flexibilitet, muskelstyrka, uthållighet och lungkapacitet har gått ned. Vigheten och styrkan har försämrats på tio år, uthållighet i 20. Detta sade Jiang Xiaoyu, vice ordförande för utbildnings-, vetenskaps-, kultur- och allmänhälsokommittén i China Youth Daily i mars i kommunistpartiets huvudpolitiska rådgivande organ.
Det sextonde asiatiska spelet kostar minst 120 miljarder yuan (ungefär motsvarande i svenska kronor), enligt tjänstemän. Prislappen inkluderar Asiatiska handikappspelen, och en stor del av det sägs ha gått till stadens infrastruktur. Kina kammade hem 199 guldmedaljer; på andra plats kom Sydkorea med 76.
Förutom frågor om den allmänna frisksporten, finner kineser ibland att den offentliga politiska betoningen på att vinna guldmedaljer är motbjudande.
Efter att Kina tog 19 guldmedaljer den första dagen på Asiatiska spelen, publicerade Yang Ming, en frispråkig journalist från Xinhua, en artikel där han skriver att under en lång tid har tjänstemän betraktat sport som ett sätt att vinna guldmedaljer och visa upp nationell styrka. ”Men detta förvränger i själva verket den sanna sportandan och dess essens”, skrev han. Hans artikel ledde till en het debatt och som diskuterades vida brett på internet.
I en intervju med Huashangs veckoblad den 20 november sade Yang Ming att han inte var emot att atleter tävlar för guld, men ”är emot policyn att endast sträva efter guldmedaljer. Å ena sidan är vi ett toppmedaljrankande land i tävlingssporter; å andra sidan har vår nationella hälsa sämre blivit sämre för varje år. Varför satsar vi på sport egentligen? Är det inte värt att reflektera över?”
Chefredaktören för Hong Kong Open Magazine anser att KKP:s nationella sportssystem, som ofta sätter unga atleter i spartanliknande tillstånd och drillar dem på heltid, och där rapporter om tvång inte är ovanligt, redan har tappat den sportsliga andan.
– Man satsar inte på sport för massorna. Den vanliga medborgaren har i egentligen inte tillgång till idrottsanläggningar; men varför går det alltid så bra för kineser vid internationella tävlingar? De använder nationella resurser och skattepengar för att systematiskt producera dessa resultat, sade hon.
För myndigheter inom kommunistpartiet ”behandlas sport som en form av propaganda”, säger hon. ”Alla kommunistländer är väldigt duktiga i nationella sporter. De använder detta för att bevisa att deras system är ’det bästa’. I själva verket är det en spegling av deras ideologi”.
Internetanvändare på olika forum har uttryckt sitt missnöje att deras skattepengar används för detta syfte. ”Detta nationella idrottssystem som finansieras genom skattepengar borde avskaffas!”, skrev en person.
Fakta:
* Den genomsnittliga frisksports- och hälsorelaterade utgiften för en Pekingbod är 73 yuan.
* De senaste tre åren har inträdesproven för hälsokraven till kinesiska försvaret gått ner för varje år, där endast 46 procent av de sökande från Peking år 2007 levde upp till kraven.
* Världshälsoorganisationen satte 2004 Kina som 81 av 192 länder för ”rankning av förväntat hälsosamt liv”, vilket är det genomsnittliga antalet år en person förväntas leva i ”full hälsa”. Japan rankades som nummer ett.
Översatt från engelska:
Originalartikel på kineiska:
