Kinesisk video ställer frågan: Vart tog alla skattepengarna vägen?


Kinesiska nätanvändare har med en professionell och humoristisk animation, som sprider sig blixtsnabbt, riktat strålkastarna mot bristen på insyn i hur den kinesiska regimen använder skattebetalarnas pengar.

Inom 24 timmar hade videon registrerat över 1 miljon träffar på den populära videosajten Tudou och på andra webbsidor där videon hade publicerats, enligt webbplatsens statistik.

Videons titel: ”Vart tog skattebetalarnas pengar vägen?” har nämnts hundratusentals gånger på Sina Weibo, Kinas populära motsvarighet till Twitter.

Animeringen är trots sin kvicka humor och söta ikonografi, en skarp attack mot de kostnader som drivs i höjden av det kinesiska kommunistpartiets (KKP:s) tjänstemän, och deras bristande ansvarstagande i användandet av offentliga medel.

Videon tar Chicago som exempel, en stad som historiskt sett inte är den mest transparenta av amerikanska städer. Staden använder sju månader till att lägga upp sin budget för det kommande året, och den upptar drygt 600 sidor, enligt videon. (Det totala sidantalet i den sammantagna budgeten är dock 1543).

Därefter antyder den sarkastiskt att det är ”alldeles för oharmoniskt” när man är oenig om vad regeringen ska spendera sina pengar på samtidigt som rådhuset måste stänga. Termen ”harmoni” har blivit ett ledord inom kommunistpartiet när det förtrycker oliktänkande och likriktar åsikter, och nätanvändare har hakat på ordet och kallar censur för ”harmonisering” i en ironisk hänsyftning.

Kinesiska myndigheter har å andra sidan tillbringat sex månader med att ta fram budgeten för innevarande år och producerar en 20-sidig rapport som alltid godkänns.

Videon noterar att de offentliga utgifterna i demokratiska länder redovisas offentligt, eftersom det handlar om skattebetalarnas pengar. I Kina däremot, befinner sig skattebetalarna och deras pengar ”i olika dimensioner”. Bubblor visas runt Mario och hans guldmynt – ikoner som används genom hela videon.

De lokala och centrala myndigheternas totala utgifter var 9 triljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) under 2010, enligt videon. Siffran ökade år 2011 till 10 triljoner yuan, då ytterligare 12,7 procent användas till att finansiera militären, enligt China Economic Net.

Det finns 25 standardposter som skall finansieras, men som videon noterar är den värsta för skattebetalarna den 26: e posten: ”de Tre offentliga konsumtionerna”, som består av tjänstemännens utlandsresor, inköp av fordon samt mottagningar.

Av de 98 departementen i centralregeringen offentliggjorde 95 sina ”Tre offentliga konsumtioner” under 2011, vilka enligt videon uppgick till 9,47 miljarder yuan.

Den Statliga skatteförvaltningen hade de högsta offentliga utgifterna, 2214 gånger större än Byrån för brev och telefonsamtal som hanterar petitionärer och klagomål.

Det finns andra konstigheter i regimens budget. Under 2010 låg kommunala kostnader på 7,3 triljoner yuan, fördelade på 23 poster, varav den största var utbildning (1,2 triljoner yuan). Det var sju gånger kostnaden för utbildning under år 2000, men antalet grundskolor minskade med hälften, och nästan en halv miljon lärare friställdes under det decenniet.

”Vart tog pengarna vägen?” frågar videon. Den bryter av med en cartoon som visar en skara människor med uttryckslösa ansikten. En rad ellipser ropar tyst nederst på skärmen.

Ett kommunhus byggt av tjänstemän var åtta gånger så stort som Vita huset och hade tillräckligt med utrymme för 2 180 byråkrater.

Skillnaden mellan partiets utgifter och de som behövs för driften av landet visas också upp. Utifrån 2004 års uppgifter var till exempel tjänstemännens kostnader 1,2 triljoner yuan (data för andra år var hemliga, enligt videon). Videon säger att en rimlig kostnad för att finansiera skolbussar skulle ha varit 460 miljarder yuan, eller 160 miljarder för bra hälsovård för hela nationen. Oavsett de faktiska siffrorna har man fått fram poängen.

I slutet av videon sjunger en lamaliknande varelse – det är egentligen den i Kina ökända ”gräs-lera-hästen,” som brukar stå för vulgaritet och användas för att häckla partiets censorer – signaturmelodin till det populära kinesiska barnprogrammet ”Den lille drakpojken”, och lyder: ”Jag har horn på huvudet, baktill har jag svans, ingen vet hur många hemligheter jag har.”

Djuret jagar sedan bort skattebetalaren från skärmen och sjunger ”Jag tänker inte berätta! Jag tänker inte berätta! Jag tänker bara inte berätta! ”

En dyster anteckning, i kontrast till den lättsamma och gäckande tonen i resten av videon, är placerad upptill i slutet av animeringen. ”Den här videon är för människor som har rätt att få veta och rätt att övervaka, men som just nu bara kan titta upp i himlen från botten av brunnen. Alla referensdata kommer från Internet, från pressen och Kinas statistiska årsbok.”

Översatt från engelska.