Många kineser är stolta över den uråldriga kunskap som fanns i det gamla Kina. Modern vetenskap skulle dock anse att mycket av det är myter. Bland dessa gamla kunskaper finns den om den kinesiska kalendern.
Forntidens människor fick genom olika kalendersystem en kunskap som gjorde det möjligt för dem att på ett bättre sätt hantera tiden och sina liv. Samtidigt fick den tidens människor en bättre förståelse över sin relation till universum, som var en integrerad del av deras liv.
Det uppstod tre olika typer av kalendersystem i Kina; sol-, måne- och sol-måne-kalender. Solkalenderns system indelar tiden i den tid det tar för jorden att kretsa runt solen på ett år. Följaktligen är månkalenderns år, den tid det tar för månen att ta sig runt jorden ett antal gånger.
Ett år indelades i månader vilka bestämdes av månens cykler och åren sattes enligt solåret. Eftersom ett månår är omkring 11 dagar kortare än ett solår uppstår en skillnad mellan de två.
De gamla kineserna upptäckte att om man summerade antalet dagar som 19 solår har, skulle man få 19 solår med samma antal dagar. Det vill säga de lade till en extra månad så att 7 av de 19 åren fick 13 månader. Den extra månaden fick passas in så att årstiderna inte kom i otakt.
Vanligtvis säger kineserna idag “månkalendern” när de talar om forna tiders kinesiska mån-sol-kalender. Förmodligen beror det på att man med kalendern kan bestämma när månfestivalen ska äga rum, för den är en stor högtid för kineserna i dagens Kina.
Månkalendern kallas också för “bondekalendern”. Den kinesiska “bondepraktikan” fick här bland annat hjälp med att förutsäga ebb och flod, väder- och årstidsväxlingar, som var viktiga för arbetet på åkrarna.
Året delades inte bara in i de fyra årstiderna och med 12 månader, utan delades även in i 24 tvåveckorsperioder vilka följer nymåne och fullmåne. Även kommande och gående månfas var viktiga för den gamla tidens människor i Kina.
Enligt den kinesiska gamla teologin är kosmos hörnstenar uppbyggda av de fem elementen: trä, eld, vatten, metall och jord. Elementens egenskaper och relationer till varandra för oss fram till materians karaktäristiska drag.
Den uråldriga kinesiska vetenskapen fann nämligen att all materia vill uppnå harmoni och balans och de ansåg att de fem elementen existerar i all materia i universum. Egenskaperna, livsenergierna, hos de fem elementen gjorde att man kunde dra slutsatser om det som sker i naturen såväl som i det mänskliga livet.
Den kinesiska kalender går i cykler om sextio år. Den uppstår som en kombination av fem “himmelska stjälkar” och tolv “jordiska grenar”. De himmelska stjälkarna är de fem elementen. Men trä, eld, vatten, metall och jord kan ge tio olika energitillstånd, eftersom de kan uppträda som antingen yin eller yang (positivt eller negativt).
Epoch Times illustratör Zhiching Chen ger sin version av de tolv djuren i den kinesiska zodiaken.
De jordiska grenarna är tolv till antalet och bildar djurkretsen eller zodiaken. Djuren kommer i följande ordning: råtta, buffel, tiger, kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. (Läs vår saga hur det gick till, se längst ner)
Till skillnad från den västerländska zodiaken, som har ett tecken för varje månad, representerar den kinesiska zodiakens tolv djur var sitt år som de också får ge sitt namn till.
Den uppmärksamme läsaren får nu inte matematiken att gå ihop. Fem olika materier gånger tolv djur blir mycket riktigt sextio, det antal år som den kinesiska månkalenders cykel har. Men livsenergierna hos materierna kan vara antingen yin eller yang, och då blir det tio och inte fem, alltså går kalendern bortom de sextio åren som man talar om.
Den kinesiska sol-måne-kalendern är ett komplicerat verk som till och med indelar tiden ner till sekunder. Den tar också ett grepp om människans plats inte bara på jorden utan också i förhållande till universum. Kalendern var sammanvävd med astronomiska observationer. Den är ett mysterium anser många i dagens Kina.
