Kinas stora svältkatastrof: 50 år av tystnad
Alla var tvungna att bidra till ståltillverkningen. Här är anställda på ett hotell i Peking upptagna med att tillverka stål i en enkel stålugn som sattes upp på hotellets gård. (Foto: AFP)


50 år efter ”Det stora språnget” får kinesisk media fortfarande inte skriva om ämnet, enligt en artikel i Hongkongbaserade  Ming Pao Daily.

1959 introducerades en serie orealistiska politiska mål i Kina, såsom att få ut 75 000 kg säd per hektar, fördubbla stålproduktionen och gå om Storbritannien på 10 år och USA på 15 år. För närvarande får man i USA ut omkring 4000 kg majs per hektar.

Stålproduktionskampanjen krävde att alla i Kina skulle bli en del av ståltillverkningen, vilket tvingade bönder att lämna sina åkrar.

Denna politik ledde till en landsomfattande svält som kostade mer än 40 miljoner människoliv och officiellt förklarades som ”Den treåriga naturkatastrofen”.

Nyheter blockerades efter katastrofen, enligt artikeln i Ming Pao. Milis bevakade gatorna dygnet runt för att hindra folk från att gå ut och tigga mat eller rapportera till högre myndigheter.

Resultat av undersökningar bland kineser i Xinyang-området visade att majoriteten av de lokala bönderna hade glömt bort händelserna, enligt Ming Pao. De flesta byarna töms nu på folk på grund av inflyttningen till städerna.

Jiang, en man från Xie-häradet i Shanxiprovinsen, som nu arbetar som lärare inne i staden, beskrev eländet under den stora svälten.
– Många små byar raderades ut när hela lantbrukarfamiljer svälte ihjäl. Folk åt vad som helst. Varje familj hade dödsfall, det låg döda kroppar överallt. Till slut började människor äta varandra, till och med de som levde och ens egna släktingar.

När bönderna hungrade så svårt att de försökte stjäla säd från spannmålslagren, beordrade kommunistpartiet att man skulle skjuta på folket för att hejda stölderna och kallade de som dödades för ”kontrarevolutionära element”. Ett stort antal bönder svälte ihjäl i många provinser, däribland Gansu, Shandong, Henan, Anhui, Hubei, Hunan, Sichuan och Guangxi.

De hungriga bönderna tvingades fortfarande ta del i bevattningsarbete, dammbyggnad och ståltillverkning. Många föll till marken under arbetet och kom aldrig upp igen. Till slut hade de överlevande inte kraft nog att begrava de döda. Många byar dog ut helt.

I Xinyangområdet i Henanprovinsen dog över en miljon människor under en tremånadersperiod. Dessa händelser är fortfarande ett känsligt ämne och i Kina får det inte tas upp i media.

Det kan tyckas som om den stora svälten inte lämnat några spår efter sig, men de lokala bönderna hittar fortfarande människoben i jorden.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/22738/