Kinas små och medelstora företag kämpar för sin överlevnad
En fabrik utanför Shijiazhuang i Hebeiprovinsen. Kinas småföretagare står inför en mycket hård situation, och många går under. (Fred Dufour/AFP/Getty Images)


Redaktionens kommentar: Följande artikel postades under pseudonym på mikrobloggen Sina Weibo, på ett konto tillhörande sajten ”Guantian Window”, en affärsportal som drivs av entreprenörer från Shaanxiprovinsen. Den berättar två sanna historier om småföretagare i Kina i dag och den hårda verklighet de står inför.

”Wangs” historia

I en välkänd industristad västra Kina har Wang Dewus (pseudonym) företag Kaibang Metal varit verksamt i nästan 16 år. Företaget (som egentligen också heter något annat) började med flera arbetare från statliga företag och utvecklades till en fabrik med mer än 100 anställda när det gick som bäst. Kundbasen växte från lokala företag till över ett dussin provinser över hela landet. Under de 16 år som gått har Wang blivit utsedd till modellentreprenör av distriktets politiskt rådgivande konferens. Han lämnade ju trots allt sin position på ett statligt företag och startade sin egen verksamhet, och drog därmed in skatt såväl som skapade arbetstillfällen.

För ett år sedan började företaget få in allt färre ordrar, och skulderna växte. När ett banklån skulle betalas fick Wang rådet att följa den gamla rutinen: låna fem miljoner yuan från en annan källa och betala lånet och sedan ta ett nytt lån från banken. Men han kunde inte få in de fem miljonerna från sina vänner den här gången, så han gick till små utlånare, underjordiska ockrare, och släktingar. Han betalade av banklånen, men hans företag hade inte gått med vinst på nästan två år. Wang var övertygad om att banken skulle ge honom ett nytt lån inom några veckor – han behövde bara hålla ut.

”Wang var utmattad. De vänner han hade haft när allt hade gått bra hade lämnat honom, utlånarna drog honom inför rätta, hans fabrik och bankkonton beslagtogs.”

Han började gå till banken nästan varje dag. Efter en och en halv månad berättade de till sist att de inte kunde låna honom de fem miljonerna. De hade sett över hans företag, och hans likviditet var inte tillräckligt god. Det här kom som en chock för Wang. Han hade lovat sina utlånare att de skulle få tillbaka pengarna inom en månad, och de enorma räntorna han var skyldig lånehajarna skulle också betalas inom en månad. Nu när han inte fick något nytt banklån visste han inte vad han skulle ta sig till.

Ett år gick, och företagets tidigare goda resultat var som bortblåsta. Folk kom till fabrikens grindar varje dag och krävde sina pengar. Wang var utmattad. De vänner han hade haft när allt hade gått bra hade lämnat honom, utlånarna drog honom inför rätta, hans fabrik och bankkonton beslagtogs. En släkting ringde honom: ”Dewu, vi är en arbetarfamilj. Din bror blev sjuk i går kväll, men vi kunde inte betala sjukhusavgiften för att lägga in honom. Jag tänker dö i ditt hem om du inte betalar tillbaka pengarna.”

Wang Dewu hade inget hopp kvar. Han kunde inte förstå: efter så många år, efter att ha gett så många arbete och betalat så mycket skatt, varför fanns det ingen som hjälpte honom nu?

”Lius” historia

Liu Gang (pseudonym) föddes på 70-talet. Han tjänstgjorde i armén i en stad. Efter att ha lämnat armén blev han försäljare åt en fabrik som tillverkade dörrar och fönster, och ägdes av fadern till en av hans vänner. Liu, som var smart och flitig, blev chefens högra hans inom två år. Han gifte sig, skaffade hus och ville så småningom vara sin egen chef.

Sex månader senare hyrde Liu Gang lite mark i en by söder om stadens utvecklingsområde. Han byggde en enkel fabrik och köpte begagnad utrustning. han blev både ägare och försäljare. De två första åren var mycket svåra, men alltid när han var nära konkurs hjälpte hans förra chef honom. Gradvis fick han allt fler kunder och verksamheten gick bättre. Hans anställda ökade från drygt 20 till över 60, och hans bruttointäkter låg på över 15 miljoner yuan.

”Fordringsägare, banker, domstolar och till och med maffian började jaga honom. Hans son förföljdes till skolan.”

Inför det kinesiska nyåret fick Liu Gang en stor order från en klient i Gansuprovinsen, som ville ha leverans i början av mars. För att klara av det i tid fick Liu ta ett lån på sex miljoner yuan. Han blev klar i tid, men när han ringde kunder för att få betalt var det ingen som svarade. Kunden skickade senare ett sms där det stod att betalningen kanske skulle dröja lite. Liu tyckte att det kom plötsligt, så han reste till den stad där kunden bodde för att kolla läget. Lagren och fabriken var stängda, förseglade av domstolen. Ägaren berättade sorgset: ”Min vän, jag lånade ut 30 miljoner yuan till ett fastighetsföretag. Projekten stoppades på grund av problem med markrättigheterna, och nu har domstolen stängt ner min verksamhet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.”

Liu visste att han låg illa till. Han berättade inte för sin fru vad som hade hänt, men inom mindre än ett år försämrades hela ekonomin. För att kunna hålla verksamheten flytande började Liu låna från underjordiska banker och och små låneföretag. Förra året, när ekonomin blev ännu sämre, blev hålen i Lius företags finanser allt större. Fordringsägare, banker, domstolar och till och med maffian började jaga honom. Hans son förföljdes till skolan.

Det hela varade i sex månader. Till sist, efter att en dag ha kommit hem från ett besök hos en lånehaj, hoppade Liu ut genom fönstret på sin lägenhet på 17:e våningen.

Små och medelstora företag förlorar sitt livsutrymme

En fabriksägare i en annan stad berättade för mig att det inte bara var små och medelstora företag i hans stad som hade det svårt, utan att det gällde i hela landet. De senaste årtiondena har hundratusentals små och medelstora företag bidragit till landets välstånd. Men de behandlas inte som mainstreamföretag eftersom de inte sponsras av staten.

Han sade till mig:
– Det kommer att bli en katastrof om staten inte så snart som möjligt skapar en miljö där små och medelstora företag känner att de kan överleva och utvecklas. Tiotusentals företag och företagsägare står inför konkurs eller riskerar att förlora allt de äger, men det är aldrig någon som ger dem en hjälpande hand.

Statliga företags förluster betalas av staten, men ingen betalar för de privata företagen, och ingen tycker synd om dem. Han sade också att det inte finns något utrymme för de små och medelstora företagen att överleva nu. Finansieringskanalerna har koncentrerats till några få personer, och det är svårt för vanliga människor att få lån eller kapital. Han sade att han skulle ge upp allt han ägde för att undvika att hans barn drabbades av det här ödet.

Jag råkade träffa vice vd:n för en handelskammare häromdagen. Han berättade att de hade över 100 medlemsföretag 2013, men nu hade en tredjedel försvunnit, en tredjedel hade bytt verksamhet och en tredjedel kämpade för att överleva.

Jag blev berörd av de här människornas öde. Små och medelstora företag i Kina står inför en skrämmande situation.