Kinas största media Xinhua News Agency har rapporterat att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) är villigt att samtala med Dalai Lama. Många medier i väst har beskrivit denna utveckling som ”oväntad”. Faktum är att den inte alls är oväntad.
Nyligen har KKP gett en antydan om att ge efter för påtryckningar. Det mest slående exemplet kan vara dess sänkning av stämpelskatten på aktietransaktioner den 23 april, vilket följdes av ett tillkännagivande om att man går med på samtal med Dalai Lamas medhjälpare. Orsaken till denna utveckling ligger delvis i KKP:s stora önskan om att OS ska bli en succé. Det finns emellertid två underliggande faktorer som bör noteras.
För det första står KKP inför en allvarlig kris och känner att det inte finns någon annan väg ut än att ge efter för påtryckningar.
KKP har gett med sig under press förut i historien. Faktum är att KKP vid vissa tillfällen har ansträngt sig för att måla upp en mer demokratisk och vidsynt bild av sig självt. Efter att ha besegrats av Kuomintangs arméer 1934 flydde KKP:s armé i en reträtt som enligt uppgifter sträckte sig över nära 125 mil. Under den omfattande reträtten ropade KKP konstant slagord såsom ”Stå emot Japan” och ”Alla gevär riktade mot utländska inkräktare”. De började kalla Jiang Kai-Shiek för ”general Jiang” i sin propaganda, istället för att som tidigare ha kallat honom ”Tjuven Jiang”. Före inbördeskriget mellan Kuomintang och KKP var KKP som en nyss flygfärdig fågel. För att undvika att omedelbart bli besegrat ropade KKP som ett mantra, ”Fred och demokrati”, vilket antydde en vilja att lösa sina problem genom diplomati. Men så snart KKP känner ett starkt grepp om en vän eller fiende, kommer dess despotiska natur i full blom. Trots denna benhårda och blodtörstiga karaktär var den enda strategin för överlevnad under uppbyggnadsperioden att vika sig för trycket.
Sedan KKP tog över Kina har det sällan vikt sig för varken internationella eller inrikes påtryckningar. Under hotet om 15 miljoner desperata kinesiska aktieägare, har emellertid KKP beslutat att ta bort stämpelskatten. KKP oroade sig för att om aktiemarknaden fortsatte att kollapsa skulle majoriteten av aktieägarna gå ut på gatorna och demonstrera, vilket ännu mer skulle ifrågasätta KKP:s förmåga att kunna sköta OS, för att inte tala om att styra landet.
KKP gick med på samtal med Dalai Lamas medhjälpare endast för att stilla det växande trycket på att bojkotta Peking-OS. Många världsledare har sagt att de inte kommer att delta i invigningen. Det har inneburit ett hårt slag mot KKP som länge hoppats kunna skönmåla sin egen bild med hjälp av OS-glorian.
Inför den massiva rörelsen av kineser som avsäger sig KKP och dess anslutna organisationer (nu uppe i 35 miljoner), känner KKP sig ännu svagare än vad det gjorde under tiden för 1934 års massiva reträtt. Det behöver desperat den knuff som de internationella strålkastarna riktade mot värdlandet för OS skulle innebära. Därför är uppvisningen av detta tillmötesgående inte oväntad. För det andra är dessa tillmötesgåenden endast manövrar för att kortsiktigt köpa mer tid. Detta är inte uppriktigt och KKP har definitivt inga intentioner om att lösa dessa frågor.
Till exempel är Kinas problem på aktiemarknaden inte rotat endast problemet med stämpelskatten. Att skära ner denna skatt har endast minskat kostnaden på aktieöverföringar men har inte löst de övergripande ekonomiska problemen i Kina. Ett snabbt ökande inflationsindex, värdestegringen på den kinesiska valutan, utländska investeringar som lämnar Kina, fastighetsbubblan och korruption är den kroniska sjukdomen på Kinas aktiemarknad.
För att lösa dessa problem såväl som att bygga upp en sund investeringsmiljö måste Kina införa en öppen och rättvis politik. Förverkligandet av en sådan politik vilar på förverkligandet av pressfrihet, ett rättvist och oberoende rättssystem såväl som frihet att utöva samling och demonstration. Utan fundamentala förändringar inom dessa områden har nedskärningen av stämpelskatten ingen verklig effekt. En del tror att Kinas aktiemarknad kommer att krascha efter en kort framgång, vilket jag också tror.
Att samtala med Dalai Lama är en annan påhittad uppriktighet från KKP. De båda parterna har samtalat minst fem gånger i det förflutna. Inga förbättringar gjordes eftersom alla dessa samtal skedde bakom stängda dörrar. KKP använder helt enkelt detta för att köpa tid och smörja utländska relationer. Frågan om huruvida det nuvarande problemet i Tibet kan lösas beror på huruvida KKP tillåter oberoende undersökningar (till exempel av FN) och offentliggör fakta för allmänheten. Frågor som långvarig religionsfrihet i Tibet, kulturellt skydd av etniska relationer mellan han-kineser och tibetaner och frågan ifall KKP kan tillåta internationella observatörer att delta i förhandlingarna och övervaka genomförandet av överenskommelserna är det verkliga testet som kommer att visa huruvida KKP är uppriktigt eller ej.
Att lösa de religiösa och kulturella frågorna i Tibet är knutet till uppfyllandet av det kinesiska folkets konstitutionella rättigheter. Lösningen på detta problem kommer att tvinga fram de konstitutionella rättigheterna för medlemmar i den underjordiska katolska kyrkan, kristna familjekyrkan och Falun Gong. Det har samma effekt som att ”dra i ett hårstrå för att flytta hela kroppen”. Alla dessa frågor är emellertid sådana som KKP inte vågar befatta sig med.
Jag har tidigare förutspått att KKP skulle vika sin position i Tibet-frågan och föreslagit tre indikatorer som skulle kunna testa KKP:s uppriktighet i arrangerandet av OS, nämligen ”öppna upp internet, avskaffa lagar som strider mot konstitutionen och frisläpp alla som fängslats för sin övertygelse”. Om någon tror att KKP har förbättrats utifrån händelserna med stämpelskatten och Tibet, har han eller hon blivit lurad. Kom bara ihåg de tre indikatorerna som jag nämnt ovan och observera noga KKP:s handlingar.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-30/69963.html
