Kinas plan: Att gradvis tränga ut USA ur Asien
Från vänster ses Seth Cropsey, John Lee och Dan Blumenthal, vid Hudson Institute i Washington den 27 oktober. Panelen diskuterade de svårigheter som ett allt starkare Kina innebär och de nuvarande och potentiella framtida svaren på dessa från USA och andra.


Det kinesiska kommunistpartiets långsiktiga stora strategi i Asien är att stegvis få bort USA och uppnå en regional dominans. Detta är resultatet av en analys av hundratals partidokument som en forskare från en Australiensisk tankesmedja genomfört.

Strategin är en del av en ”besatthet” Kina har av allomfattande nationell makt. Partiet hoppas att i hemlighet och tystnad kunna bygga upp sin makt samtidigt som man försvagar den existerande strategiska ordningen i Asien.

John Lee, forskare vid Center for Independent Studies in Australia, och gästforskare vid Hudson Institute i Washington, gav sin analys som en del av en paneldiskussion den 27 oktober i Washington.

Han har baserat sin analys på en omfattande genomgång av strategiska dokument och partidokument och menar att Kinas stora strategi i Asien har fyra ben:

– Undvikande av militär konfrontation med en mycket större militärmakt (det vill säga USA) samtidigt som man bygger den mest omfattande makten av alla asiatiska länder.

– Gradvis försvagning av USA:s aptit på närvaro i Asien, genom att försämra deras möjligheter till allianser. Detta ska ske utan att direkt spänning uppstår mellan Kina och USA.

– Byggande av regional acceptans för kinesiskt ledarskap på de strategiska, ekonomiska och kulturella områdena.

– Förstärkande av USA:s motivation att lämna över det asiatiska ledarskapet till Kina utan militär konflikt.

Som ett exempel nämner han att partiets militära upprustning i huvudsak har handlat om att göra kostnaden för ett amerikanskt militärt ingripande i Asien orimlig.

– Helst vill Kina vinna kriget utan någon kamp, sade Lee.

Vid sidan av dessa mål siktar Kina även på att ”försvaga, kringgå, ta över eller gå över huvudet på” amerikanska strategiska allianser och i vissa fall även se till att de förstörs. Detta innefattar att hitta strategiska tillfällen att utnyttja problem i de bilaterala banden mellan USA och andra asiatiska stater och att begränsa USA:s handlingsutrymme i regionen. Allt detta ska ske utan att man provocerar fram ett svar från Washington.

– En ganska så listig strategi, konstaterade Lee.

En del av det här underminerandet av strategiska allianser innefattar en ”nerifrån och upp-taktik” där partiet vinner över den ekonomiska och sociala eliten i asiatiska länder så dessa ska pressa sin regering att inte ta USA:s sida i en eventuell konflikt.

Eftersom de flesta regimer i de här länderna snarare styrs av en vilja att klamra sig fast vid makten än långsiktiga strategiska intressen har de här planerna gått ganska bra så här långt, enligt Lee.

Kina stärker incitamenten och viljan hos länder att ta rygg på dem i framtiden. Därigenom isolerar eller begränsar man alternativen för de länder som inte följer den här linjen och skapar ovilja hos USA för att med kraft försöka vända på trenden. Man försöker helt enkelt få bort USA från Sydkinesiska havet.

Det handlar om att rida på den nuvarande vågen, oförtrutet bygga nationell makt på USA:s bekostnad, subtilt försvaga säkerhetsarkitekturen som funnits i området sedan andra världskriget och på lång sikt tränga ut USA ur Asien, sade Lee.

Det finns dock ett antal begränsande faktorer för de här planerna, både internt och externt.

På hemmaplan är det instabilitet och oordning. En femtedel av Kina regeras på ett fungerande sätt, men de övriga 80 procenten lider av svaga institutioner och massor av andra problem. Demografiska kriser hotar, massoroligheter fortsätter runt om i landet och den ekonomiska modellen som bygger på extremt slösaktiga projekt ledda av statligt ägda banker är inte hållbar.

– Det är en mycket rik och stark stat, men ett mycket fattigt och svagt land, sammanfattade Lee.

Kinesiska strateger arbetar dessutom i en miljö där Peking misstros av alla större makter i Asien, inklusive Ryssland. Kina har gemensamma gränser med över ett dussin länder, men ingen av dem är verkliga allierade, vilket gör dem till ”den ensammaste stigande makten i världshistorien”, enligt Lee.

Bland de andra talarna fanns Seth Cropsey från Hudson Institute som svarade på Lees tes genom att kraftfullt argumentera för att USA måste återupprätta de idéer som var grunden till dess utrikespolitik i början av 1900-talet.

– Vi måste ändra vår syn på Kina. Den stämmer inte överens med hur Kina ser på oss, sade Cropsey.

Han jämförde den nuvarande dynamiken mellan länderna med den obalanserade gemensamma bilden mellan Venedig och Ottomanska riket under 1400- och 1500-talet. Till och med efter att Ottomanerna intagit Konstantinopel antog venetianerna att deras förhållande byggde på handel och inte på strategisk konkurrens.

Ottomanerna å sin sida tog inga risker. De två makterna hamnade i ett krig som Venedig vann med knappast möjliga marginal.

– Venedig var utmattat, slut, i ett tillstånd av nedgång som de aldrig hämtade sig från, sade Cropsey.

Även fast han inte förutspådde ett liknande öde för USA var hans budskap att när de amerikanska ledarna ger sig i kast med Kina, som är på uppgång under kommunistpartiets ledning, bör man göra det med öppna ögon.


http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/45150/