Kinas Marshallplan löser inte överkapaciteten i den kinesiska ekonomin
En kinesisk arbetare eldar i en kittel vid ett stålverk i Hefei i Anhuiprovinsen i östra Kina den 25 juni 2011. Kina har en betydande överkapacitet inom sin stålindustri och inom flera andra industrier. (Foto: STR/AFP/Getty Images)


Majoriteten av industrierna i Kina står inför stor överkapacitet, som allvarligt hotar funktionen i den kinesiska ekonomin.

Trots Kinas höga förhoppningar realiserades inte planerna på en ny asiatisk investeringsbank vid APEC-mötet i år. Dessutom beslöt den mexikanska regeringen att avbryta en affär med Kina värd 3,7 miljarder dollar avseende en höghastighetsjärnväg. Kinas ”Marshallplan” – att exportera sin överkapacitet – har således fått en dålig start, och Peking måste fortsätta hitta sätt att hantera detta ”kärnvapenhot” mot den kinesiska ekonomin.

”Marshallplan”

Anledningen till att Kina vill genomföra en ”Marshallplan”

De flesta kommenterarna i Kina beträffande landets ”Marshallplan” fokuserar på investeringar utomlands. Och när somliga nämner termen ”exportkapacitet” så utelämnar de avsiktligt tillägget till ordet kapacitet: över.

Kina försöker etablera en ny asiatisk investeringsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). Med denna investeringsbank skulle Kina kunna exportera sin oönskade överkapacitet. Kommentatorer har kallat detta för ”Kinas Marshallplan”.

Det jag vill diskutera här är anledningen till att Kina vill implementera sin ”Marshallplan”. Majoriteten av industrierna i Kina står inför stor överkapacitet som allvarligt hotar funktionen i den kinesiska ekonomin.

Överkapaciteten ”kärnvapenhot”

Varför bedöms överkapacitet vara ett ”kärnvapenhot” mot Kinas ekonomi?

Överkapacitet innebär att summan av produktiviteten är större än summan av konsumtionen. Till skillnad från Marshallplanen som huvudsakligen exporterade produktionsutrustning (för att hjälpa till att bygga upp de europeiska ekonomierna efter andra världskriget) innebär den kinesiska versionen att exportera sin infrastruktur (som vägar och järnvägar) och råmaterialindustrin och tillverkningsindustrin där överkapaciteten är mest påtaglig.

Kinas överkapacitet kom nästan hand i hand med landets ekonomiska tillväxt, och dess rot kan sammanfattas så här: investeringarna hanterades på det socialistiska sättet och efterfrågan följde det kapitalistiska sättet.

Med “investeringarna hanterades på det socialistiska sättet” menar jag att låntagarna – både cheferna för statliga företag (som inte behöver bära ansvar enligt oskrivna regler) och privata företagsägare (som flyr om de blir bankrutta) – inte behöver ta några verkliga risker eftersom finansieringen till investeringarna huvudsakligen kommer från staten eller från handelsbanker, och att investeringsrisken överförs till bankerna som dåliga skulder.

Med ” efterfrågan följde det kapitalistiska sättet” menar jag att det måste finnas en efterfrågan på kapaciteten från marknaden. Om efterfrågan är otillräcklig kommer följden att bli överskott, eller, som i fallet med den kinesiska ekonomin, överkapacitet.

Överkapacitetens kännemärken

Baserat på summeringen ovan kan vi se att Kinas överkapacitet har följande två kännemärken: För det första är överkapacitet en oundviklig produkt av störning i ekonomin.

Den ekonomiska tillväxten i Kina hänger ofta ihop med stimulansprogram från regeringen. När centralregeringen startar stimulansprogram så initierar de lokala myndigheterna utan att tveka och efter eget godtycke projekt som är väldigt lika till sin natur och som resulterar i överskottskapacitet. Även om centralregeringen försöker hindra alltför stor tillväxt inom vissa industrier genom makroekonomiska regleringar och kontroller så är ofta deras insatser förgäves. Ny överkapacitet uppstår samtidigt som tidigare överkapacitet inte har försvunnit.

Kinas så kallade ”marknadsekonomi” fokuserar bara på hur man ska få bifall från de överordnade, hur bankerna ska låna ut pengar och på hur man ska spendera dem.

För det andra resulterar oftast makroekonomisk reglering och kontroll från centralregeringen i att överkapaciteten blir ännu värre. Ta till exempel stålindustrin i Kina. Trots att den gått igenom flera försök att dämpa sin överkapacitet det senaste decenniet har industrin på något sätt lyckas kringgå dessa åtgärder på den ena platsen efter den andra.

Till exempel stipulerade regeringsprogram att smältugnar mindre än 200 kubikmeter skulle fasas ut. Avsikten med programmet var att få bort mindre fabriker. Emellertid blev följden att många av de små fabrikerna ersatte sina små ugnar med större ugnar på 300 till 500 kubikmeter, eller ännu större. Standarden för utfasning höjdes senare till 300 kubikmeter, varpå fabrikerna återigen gjorde förändringar. Detta resulterade i att den faktiska kapaciteten i Kinas ståltillverkning blev större och större.

Varför är det så svårt att få kontroll på överkapaciteten? Orsaken är, bortsett från frågorna om investeringar som nämns ovan, att de lokala myndigheterna har två saker att beakta. En är att utfasning av överkapaciteten skulle leda till ett enormt antal uppsägningar, vilket skulle göra samhället instabilt och motverka regeringens mål om att upprätthålla stabiliteten.

Den andra är skuldrisken. Att fasa ut företag för att minska överkapaciteten skulle lämna ett enormt svart hål av krediter efter sig.

Asiatisk investeringsbank

Hinder utomlands: opposition mot en asiatisk investeringsbank.

Att döma av Kinas egen situation kan export av överkapacitet vara en lösning. Så under ett besök i Indonesien 2013 erbjöd sig Xi Jinping att finansiera infrastruktur i utvecklingsländer i Asien och föreslog att man bildar en ny asiatisk investeringsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB).

Efter att representanter från 21 länder, däribland Kina, Indien, Kazakstan och Vietnam undertecknat promemorian om AIIB den 24 oktober förväntades kontrakten för den finansiella institutionen bli klara och verksamheten starta innan slutet av 2015.

Hindret mot AIIB är det låga intresset från stora ekonomier i Stillahavs-asiatiska regionen. Representanter från fyra viktiga ekonomier i regionen – Japan, Korea, Indonesien och Australien – närvarade inte vid undertecknandet av promemorian för AIIB. Dessutom motsätter sig både USA och Japan investeringsbanken. Det kom rapporter om att USA bett sina allierade att noggrant överväga frågan innan de anslöt sig till AIIB. Nakao Takehiro, president för Asiatiska utvecklingsbanken (ADB), konstaterade kort och gott att han inte välkomnar bildandet av en ny regional bank med Kina i spetsen med liknande mål som ADB.

Utan den av Kina ledda AIIB som kan hantera utlåningsverksamheten skulle det vara svårt för Kina att implementera sin plan att exportera landets överkapacitet.

Investeringsriskerna

Hinder i utlandet: investeringsriskerna är större än möjligheterna

Tanken om att exportera överkapaciteten fascinerar Kina. Många fokuserar dock bara på var man ska investera, det vill säga vart man skulle kunna exportera överkapaciteten. Man bortser från hur man ska garantera att få återbäring på sina investeringar.

Tar man en titt på Kinas planer ser man att länder i Sydostasien, södra Asien, västra Asien, Nordafrika och Europa finns med.

Länder som Korea och europeiska länder är inte i det initiala industrialiseringsskedet och har redan en välutvecklad infrastruktur, så de behöver inte någon kapacitet från Kina.

När det gäller Indien så är det ett befolkningsrikt land som inte ligger långt efter Kina beträffande tillverknings- och IT- industri. Landet har också många arbetare om man verkligen behöver bygga ut sin infrastruktur.

Således är det länder som Indonesien, Malaysia och Centralasiatiska länder, till exempel Tadjikistan and Turkmenistan, som verkligen skulle behöva hjälp från Kina.

Förluster

Hinder utomlands: problem och förluster

Investeringar som Kina gjort utomlands förr om åren har varit strategiska investeringar för att lösa sitt behov av energi och mineraler. Den här gången handlar det om att frigöra Kinas enorma överkapacitet.

Men alla investeringar, oavsett vad syftet är, måste löna sig. Vinster och förluster som uppstått i tidigare investeringar utomlands kan ge betydelsefulla insikter om hur Kina lyckats.

Wang Wenli, vice vd i China Economic and Trade Promotion Association, sade i augusti 2014 att av de mer än 20 000 kinesiska företag som har gjort investeringar utomlands har mer än 90 procent lidit förluster på grund av bristfällig värdering av tillgångar, konflikter med arbetstagarna, frågor kring antimonopol och nationell säkerhet, skattefrågor, PR-problem etc. Vad Wang inte berättade var förskingringen i de statligt ägda företagen som investerat utomlands

Möjlighet till berikning

De som tjänar på Kinas utlandsinvesteringar

De enorma investeringar som Kina gjort under det senaste decenniet är ett fenomen som aldrig tidigare skådats i det internationella samfundet. Ett sådant fenomen skulle aldrig kunna framträda i kapitalistiska länder, där alla investeringar är privata pengar.

Inga multinationella företag skulle fortsätta göra investeringar med så hög förlust som 70-90 procent över en lång period. Detta har heller inte förekommit i andra socialistiska länder tidigare. Före 1990-talet handlade de socialistiska länderna bara med sig själva. Av de kvarvarande socialistiska länderna är Kina det enda land som har samlat ett så enormt välstånd att man kan göra storskaliga och ineffektiva investeringar utomlands genom sin statsmakt.

Till följd av detta har det socialistiska och diktatoriska landet Kina blivit ekonomiskt sammanflätat med demokratiska länder runt om i världen, och fiender har omvandlats till partners.

Kinas investeringar utomlands har dock så här långt bara resulterat i ekonomiska förluster. Trots det fortsätter Kina att investera i utlandet. Enligt Kinas handelsdepartement har landet satt av 81,9 miljarder dollar för direkta investeringar utomlands. Det är svårt att betrakta detta som ett normalt investeringsbeteende.

En artikel i en tidning i Guangzhou förra året gav kanske svaret på varför Kina så enträget fortsätter att göra investeringar utomlands trots de otroliga förlusterna: många tjänstemän på mellannivå inom de kinesiska oljebolagen PetroChina and Sinopec har letat efter möjligheter att emigrera till Kanada, USA, Förenade Arabemiraten och till andra länder för att fly undan regimens antikorruptionskampanj.

 

He Qinglian är en framstående kinesisk skribent och ekonom som bor i USA. Hon är författare till “China’s Pitfalls”, som tar upp korruptionen i Kinas ekonomiska reformer under 1990-talet, och The Fog of Censorship: Media Control in China”, som handlar om manipulation och begränsningar av pressen. Hon skriver regelbundet om nutida kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

 

Översatt från engelska.