Kinas kommunistparti styr landets rättssystem - del 2
Yiyang Xia. (Foto: Matthew Little/Epoch Times)


På 1980-talet började Nationella folkkongressen stifta lagar. Det sporrade en ny generation att studera juridik och bli advokater, bland dem den framstående människorättsadvokaten Gao Zhisheng.

Under den tiden stiftades en mängd lagar; en del nådde nästan upp till internationell nivå. Detta arbete har inte upphört, vilket antyds i det nyligen utgivna ”China Socialist Legal System White Paper”.

Och även om lagarna inte implementerades till fullo blev de, fram till 1999, inte heller systematiskt urholkade.

Även efter massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 förblev rättssystemet så gott som intakt, trots att kommunistpartiet förklarade att krigslagar gällde under en period. För att kunna åtala ledarna för studentupproret behövdes ingen ändring av rättssystemets funktion. Antalet gripna och dömda var ganska litet.

Den största utmaningen för rättssystemet uppstod 1999 då förföljelsen av Falun Gong inleddes.

Kommunistpartiet hade då två problem att hantera: en andlig övertygelse bortom partiets kontroll samt en mycket stor skara utövare, bestående av tiotals miljoner människor.

Inför det upplevda hotet från Falun Gong, tog den dåvarande kommunistledaren Jiang Zemin omedelbart till en väl beprövad metod och inledde en politisk kampanj för att förtrycka rörelsen.

Metoden hade visat sig effektiv för att tysta ner vad som uppfattats som hot mot ledarna under Mao-eran, så varför skulle den inte fungera nu? Skillnaden var att man 1999, på gott och ont, hade hunnit etablera ett rättssystem. Att styra enligt lagen är oförenligt med godtyckliga politiska kampanjer.

Därför var regimen tvungen att vidta åtgärder för att kringgå de nya lagarna. Påverkan av denna process var enorm och förstörde i princip rättssystemet. Den bär ansvaret för mycket av laglösheten vi ser i dagens Kina.

Kommunistpartiet utvecklade en mycket komplex taktik. Jag beskrev denna i detalj tidigare i år vid en hearing i Europaparlamentet, och den finns tillgänglig på internet. Några huvudpunkter är:

1. Användandet av propaganda för att ge sken av att en rättslig process pågick.

Jag ska ge endast ett exempel. När den kinesiska regimen säger att den förbjöd Falun Gong, stämmer det inte. Den har faktiskt aldrig i lag förbjudit Falun Gong.

Som belägg för förbudets laga ställning hänvisas ofta till direktiv, daterade 22 juli 1999, från två departement: ”Beslut att förbjuda Falun Gongs forskningssamfund” från civildepartementet och ”Meddelande om sex förbud från säkerhetsdepartementet”.

Det första direktivet riktade in sig på Falun Gongs forskningssamfund (Falun Gong Research Society, FGRS) som en administrativ organisation, snarare än Falun Gong som andlig eller religiös metod.

År 1993 var Falun Gong en underavdelning till kinesiska vetenskapliga forskningssamfundet för qigong (Chinese Qigong Scientific Research Society, CQSRS). I mars 1996 ansökte FGRS formellt om utträde ur CQSRS. När utträdet godkändes upplöstes FGRS. Vad civildepartementet förbjöd i juli 1999 var alltså formellt sett en underavdelning som hade upplösts i mars 1996.

Vad gäller Falun Gong som andlig metod har den ingen formell organisation, hierarki, medlemsregister eller avgifter. Utövandet består av fem stillsamma övningar, andlig undervisning och att följa principerna sanning, godhet och tålamod i det dagliga livet.

Utövarna är löst organiserade. Även om civildepartementet kunde förbjudit den ickeexisterande FGRS, kunde förbudet inte automatiskt utsträckas till att gälla själva utövandet av Falun Gong. Därför, rättsligt sett, har Falun Gongutövande aldrig förbjudits.

Dessutom har det ibland hävdats att det så kallade förbudet baserats på det faktum att FGRS inte fanns registrerat. Även om det vore sant – att inte vara registrerad gör inte en sammanslutning illegal.

”Meddelande om sex förbud från säkerhetsdepartementet” utvidgade sedan omfattningen av civildepartementets ogrundade beslut.

Enligt kinesisk lag kan dessa två departement bara utfärda direktiv inom sina egna områden. De har ingen lagstiftande eller rättslig makt att besluta vad som är lagligt eller olagligt. Sålunda överskred båda direktiven departementens jurisdiktion.

Till yttermera visso stred de mot kinesiska konstitutionens artiklar 36 och 5. Artikel 36 ger kinesiska medborgare religionsfrihet och artikel 5 innebär att alla statliga organ måste lyda under konstitutionen och lagen.

Översatt från engelska.