Kinas fastighetsmarknad hotar den reala ekonomin
Modeller på fastigheter som ska byggas i Peking. Ekonomen Fan Di menar att Kinas heta fastighetsmarknad är en lekplats för de rika, som inte stärker, utan rentav skadar den reala ekonomin. (Foto: Lintao Zhang /Getty Images)


Kina har en gigantisk fastighetsbubbla, och varken kinesiska ekonomer eller staten verkar riktigt förstå hur illa det är, utan fortsätter att stärka bostadskreditmarknaden.

Den kinesiska ekonomin har haft många svårigheter att tackla i år, som till exempel en avmattning och en skakig valutakurs. Men ljusglimten är storstädernas fastighetsmarknad som skjuter i höjden.

Hur kommer det sig att fastighetsmarknaden rusar i höjden när man samtidigt har trög realekonomi, inbromsning i tillverkningssektorn och ingen förbättring av per capita-inkomsterna?

”Det byggs inte för att det finns en efterfrågan på bostäder, utan uteslutande för att rika människor, som inte har så många andra investeringsmöjligheter, ska kunna spekulera.”

Krediter göder fastighetsbubblan

Nya lån på 2,51 biljoner yuan utfärdades under januari 2016, vilket är rekord för en enskild månad. Penningmängden (M2) ökade 14 procent, vilket är det högsta på 18 månader, enligt den kinesiska centralbanken. Majoriteten av krediterna gick till privatlån, framtagande av billiga bostäder, markförädling, statliga projekt, transport, samt grossist- och detaljhandel. Tre områden är alltså specifikt kopplade till fastighetsbranschen.

 

Byggarbetsplats i Peking. (Foto: Goh Chai Hin /AFP/Getty Images)

Byggarbetsplats i Peking. (Foto: Goh Chai Hin /AFP/Getty Images)

Vilka är det då som köper de dyra fastigheterna? En affärsman, som själv investerat i ett dussintal bostadshus, berättar att priserna i storstäderna har skjutit i höjden för att rika företagare har lagt ner sina företag och fabriker för att investera i fastigheter. Han menar att det är mer riskfyllt och krävande att driva företag, och att vinsten är mindre än om man investerar i fastigheter.

Enligt den kinesiska fastighetsmogulen Ren Zhiqiang, som gjorde sig impopulär hos regimen med sin frispråkighet nyligen, är den kinesiska fastighetsmarknaden speciellt utformad för att rika människor ska kunna investera i den.

Med andra ord byggs inte för att det finns en efterfrågan på bostäder, utan uteslutande för att rika människor, som inte har så många andra investeringsmöjligheter, ska kunna spekulera.

Men oavsett skälet, när bostäderna säljs tjänar staten pengar på försäljningen av marken, bankerna tjänar på utlåningsräntorna, och fastighetsföretagen får provision. Det är en kreditbaserad välståndscykel. Så länge som bankerna beviljar lån, kan de med pengar vara med i investeringsspelet.

Dominoeffekter

Bostadskostnader är en relevant ekonomisk indikator i Kina, precis som matpriser. När bostadskostnaderna förändras får det omedelbart kostnadseffekter på en hel del andra varor och tjänster.

Till exempel leder en ökning av bostadskostnaderna direkt till ökade arbetskraftskostnader. Om priset på bostäder och hyror ökar väsentligt leder det till att företagen måste höja lönerna. Trots att det finns ett överskott på arbetskraft är det svårt för företagen att anställa till för låga löner, för då har arbetarna inte råd att bo i städerna. Det här är ett vanligt problem som har pågått i ett årtionde i de industritäta storstäderna vid kusterna, och som nu sprider sig till resten av landet.

”När fattiga har svårt att få ekonomin att gå ihop och hoppas på lägre hyror, är det då rimligt att förse förmögna människor med lån för att spekulera på bostadsmarknaden?”

Stigande löner har i sin tur lett till ökade tillverkningskostnader vilket hindrat en nödvändig uppgradering av industrierna, har försvagat den arbetskraftsintensiva industrins konkurrensfördel, och lett till ännu mer arbetslöshet.

Stigande hyror och brist på efterfrågan orsakar problem inom den kommersiella detaljhandeln och tjänstesektorn. De kommersiella hyrorna är inte bara höga i stora och mellanstora städer, utan också i mindre städer och orter, och det orsakar svårigheter för mindre företag att förbli lönsamma.

Kinas urbaniseringstryck bidrar också till höga fastighetskostnader. Ofta skyller man på att folkbokföringssystemet hindrar folk från landsbygden att flytta till de stora städerna, men i verkligheten är det de höga boendekostnaderna som hindrar dem. Med en medelinkomst på 2 000 yuan i månaden måste en migrantarbetare lägga hälften av sin lön på boende.

Långsiktigt sett har höga kostnader på fastighetsmarknaden skadlig inverkan på affärsverksamheter, minskar antalet arbetstillfällen i städerna och minskar statens intäkter. Att förse fastighetssektorn med mer krediter ökar bara bubbeleffekten och ökar välståndsklyftan.

När fattiga har svårt att få ekonomin att gå ihop och hoppas på lägre hyror, är det då rimligt att förse förmögna människor med lån för att spekulera på bostadsmarknaden? När små och medelstora företag behöver finansiering för att upprätthålla sina verksamheter, är det resonligt att pumpa in pengar i fastighetssektorn, som i sig kommer att driva upp kostnaderna för de små och medelstora företagen? Spekulationer på fastighetsmarknaden kommer inte att förbättra ekonomin eller livet för majoriteten.

Fan Di är oberoende ekonom och professor på Pekinguniversitetet och Sun Yat-sen-universitetet. Han doktorerade vid University of California i Berkeley. Han har varit konsult och suttit i ledningen för stora banker, finansinstitut och stora bolag. Den här artikeln skrevs 7 mars 2016 på hans offentliga WeChat-konto.

Kina skapar bostadsbubblor runtom i världen

Det ”nya normala” för Kinas ekonomi