Sedan makttillträdet i oktober har Kinas kommunistpartis nye ordförande Xi Jinping propagerat för idén om ”kinadrömmen”. I ett tal i maj uppmanade han Kinas unga att ”våga drömma, arbeta ihärdigt för att förverkliga drömmarna och bidra till nationens vitalisering”.
Detta glada tal gavs ett skarpt genmäle på Twitter den 18 juli. Signaturen @tianleiwuwang (himlens åska slår inte slumpmässigt) skrev: ”Om du har pengar, var försiktigt så att du inte blir en Zeng Chengjie. Om du inte har pengar, var försiktigt så du inte blir en Deng Zhengjia. Vänta inte tills du blir en krympling innan du blir Ji Zhongxing; försök bli en Yang Jia medan du fortfarande kan.” Någon kommenterade: ”Kinadrömmen.”
Dessa namn är okända för de flesta västerlänningar. Men i Kina har deras öden – med undantag för Yang Jia – varit de hetaste diskussionsämnena på internet de senaste veckorna.
Zeng Chengjie dömdes till döden den 20 maj 2011, för ”illegal penninginsamling” av Changshas mellandomstol i Hunanproviunsen. Hans överklagande avslogs sju månader senare av en högre instans och dödsstraffet fastslogs av provinsens högsta domstol den 14 juni 2013.
Den 12 juni verkställdes avrättningen av Changshas mellandomstol utan att Zhengs familj meddelades, vilket lagen kräver. En av hans döttrar fick bara askan efter honom från domstolen flera dagar senare. Hon protesterade på den kinesiska mikrobloggen Weibo och fick stöd av många människor.
Changshas mellandomstol och senare även Hunans högsta domstol försökte senare försvara sitt olagliga agerande. Mellandomstolen påstod att lagen inte kräver att familjemedlemmarna meddelas om avrättningen, vilket är lögn.
Sedan hävdade domstolen att Zeng inte bad om att familjen skulle meddelas, vilket inte heller det rättfärdigar att domstolen inte gjorde det.
När bortförklaringarna hade retat upp allmänheten hällde Hunans högsta domstol bensin på lågorna genom att säga att familjens kontaktuppgifter inte hade funnits tillgängliga. Med tanke på att fallet hade pågått i mer än två år och att Zengs hustru och dotter fortfarande var i polisförvar, så trodde inte någon på ett ord av vad domstolen sade.
Även professionella jurister hade nu anslutit sig till allmänhetens protester.
Brådskan med att avrätta Zeng i hemlighet väckte fruktansvärda misstankar om orsaken bakom det.
Den första hypotesen som presenterades på Kinas internet var att Zengs organ matchade transplantationsbehoven hos en viktig patient.
Den andra möjligheten var att en hög tjänsteman ville mörklägga den verkliga orsaken till Zengs död. Han kunde ha dött på grund av dålig behandling, tortyr, eller till och med mord. Hunan är ökänt för att få dissidenter att begå ”självmord”.
Ytterligare en förklaring kunde vara att en av de anonyma åklagarna hade påstått att det är rutin i Kina att avrätta fångar utan att meddela deras familjer, och att det enda som särskiljer detta fall är att de flesta andra familjer tiger om det.
När väl allmänhetens medvetande fokuserades på fallet grävde kinesiska internetanvändare fram mer och mer information. Zeng hade personifierat den kinesiska dröm, som regimen ville att den kinesiska befolkningen skulle tro på.
Han var framgångsrik affärsman, uppmuntrad och lovprisad av såväl lokala som centrala makthavare. Han uppmärksammades som en av Kinas tio främsta affärsmän.
För flera år sedan var han tillsammans med andra inbjuden till Shishou Citys administration för att delta i stadsprojekt. Zeng skaffade fram kapital till projekt uppbackad av stadens styrande. Lyckan vände när lokalregeringens högsta ledning byttes ut.
Den nya ledningen verkade ogilla de tidigare ledarnas sätta att bedriva verksamheten, eller så ville den helt enkelt bli rik över natten. Projektet stoppades och projektbidragen förklarades illegalt insamlade. När Zeng greps och sattes under utredning stoppade lokalregeringen hans affärer och auktionerade ut alla hans tillhörigheter.
Hans egendom var värd mer än dubbel så mycket som vad han var skyldig men makthavarna uppskattade dess värde till avsevärt lägre än skulden. Ett stadsägt företag genomförde auktionen. Hela processen garanterade att Zeng inte skulle ha en chans att betala sin skuld, vilket hade kunnat lindra eller till och med undanröja anklagelserna mot honom.
Samtliga investerare försattes i konkurs och Zeng Chengjie utsågs till syndabock. De tjänstemän inom lokalregeringen som profiterade på utförsäljningen av hans tillhörigheter tjänade miljarder och följden blev att Zeng Chengjie måste dö.
Zeng Chengjie är inte det enda fallet. Varje år publiceras i Kina Hurun Wealth Report, en lista över landets rikaste. Den kallas ibland för slaktlistan.
Många av Kinas rika som, likt Zeng Chengjie, inte kommer från en släkt med makt, döms snabbt och deras egendomar konfiskeras. De verkligt rika personerna är ”småprinsarna”: barnen till den generation som grundade Kinesiska kommunistpartiet, men de förekommer aldrig på listan. De håller en låg profil och blir aldrig utredda eller dömda.
När privata affärsmäns välstånd når en viss nivå är de som grisarna bönder föder upp och slaktar för köttets skull.
I Kina pratar man om att ”döda de rika för deras rikedomar”. Kommunistpartiet gjorde detta innan det tog makten och genom att nu bete sig som banditer signalerar makthavarna att de har insett att deras makt inte kommer att bestå länge till.
I Kina styrs allt av politiken, inte av lagen. Det innebär att ett vanligt företag blir ett högriskäventyr. Systemet är skapat så att ett företag måste bryta mot lagen för att kunna bedriva sin verksamhet; detta gäller utan undantag för både kineser och västerlänningar.
Lagen används selektivt av tjänstemän på olika nivåer som ett slagträ, för att tjäna egna politiska eller ekonomiska syften. Ingen vet vem som kommer att drabbas nästa gång. För tjugo år sedan sade folk att kommunistpartiets politik förändrades likt månens skepnad. Zeng Chengjie föll i den fällan.
Även den andra och tredje personen som nämndes i tweeten den 18 juli, Deng Zhegjie och Ji Zhongxing, levde enligt den kinesiska drömmen, på sina egna sätt, innan pratet om en sådan dröm fick fart.
Deng Zhegjie var en bonde som försörjde sig på att sälja vattenmeloner. Han dog av hjärnskador den 17 juli, efter att ha blivit misshandlad av sex personer från den stadsmyndighet som kallas Chengguan och ansvarar för att hålla efter enklare brottslighet. Vittnen sade att de som dödade Deng slog honom med de metallvikter han brukade använda för att väga sina meloner.
I Kina är kriget mellan Chengguan och gatuhandlarna en daglig syn i många städer.
Ji Zhonxings öde liknar många andras och är välbekant för de flesta kineser. För tio år sedan begav han sig, i likhet med många andra från den kinesiska landsbygden, till Dongguan i den sydkinesiska Guandongprovinsen, ett pulserande centrum för den ekonomiska utvecklingen, i jakten på ett bättre liv.
Han började köra motorcykeltaxi. En dag stoppades Ji Zhongxing och hans passagerare av lokal säkerhetspersonal och misshandlades av sju till åtta vakter. Ji blev förlamad. De följande åtta åren uppsökte han förgäves många olika myndigheter i kampen för upprättelse.
Till slut bestämde han sig för att spränga sig själv i luften. Det skedde den 20 juli i år på Pekings flygplats. Han ville inte att hans självmordsförsök skulle gå obemärkt förbi men sade till personerna i sin närhet att gå undan. Han överlevde men förlorade en arm, och ingen annan skadades.
Med tanke på att mer än 100 miljoner kineser har förlorat mark eller bostad, eller drabbats av andra sociala orättvisor, är frågan inte hur man ska kunna förhindra fler fall likt Jis, utan när och var något liknande inträffar.
Och så var det Yang Yia, som också nämndes i tweeten. Den 1 juli 2008, på årsdagen av grundandet av Kinesiska kommunistpartiet, stack han sex polismän i Shanghai till döds, som hämnd för den felbehandling han hade utsatts för.
Så här ser kinadrömmen ut för många kineser: en möjlighet att växa sig fet och slaktas, utsikten att en järnstång krossar ens skalle när man har försökt att försörja sig, ett arrangerat självmord som inte stör återuppbyggandet av nationen, eller chansen att skära upp en polismans strupe med en kniv.
Översatt från engelska.
