Kraftigt stigande priser på vardagsvaror i Kina hotar levnadsstandarden för landets fattigaste såväl som dess medelklass. Med de faror som kommunistpartiet står inför i och med att missnöjet jäser på grund av inflationen har man nu gjort USA till sin främsta syndabock.
Ett efter ett har priserna på vardagliga produkter som sojabönor, ingefära, vitlök, bomull och socker skjutit i höjden sedan början av året. China Securities Journal beskriver bomullspriserna i oktober som ”galna”. Bomull har gått upp med 93 procent jämfört med samma period förra året.
Data som kom nyligen från handelsministerit visar att grossistpriser på 18 olika sorters grönsaker har ökat med 62,4 procent jämfört med november förra året.
Under ett forum om utrikeshandel nyligen varnade handelsminister Chen Mingde kinesiska företag för effekten av inflation på import, och sade att ”tillgången på dollar är okontrollerad och internationella varor stiger i pris allt mer,” enligt en artikel i Nanfang Daily.
I en artikel som cirkulerat mycket i media på det kinesiska fastlandet ifrågasatte Sun Lijian, biträdande dekanus vid Fudans universitet huruvida Kina är berett på effekterna av att USA ”exporterar” inflation till resten av världen.
Zhang Jiye kritiserade i en artikel som publicerades i regimtrogna Global Times den amerikanska riksbankens politik såsom en strategi för att sakta ner Kinas framväxt som en global supermakt.
Kinas premiärminister Wen Jiabao kritiserade också USA nyligen för att ha lagt ansvaret på den globala obalansen i ekonomin på Kina, enligt en artikel på Caihua Net.
Wu Fan, chefredaktör på China Affairs tror att den nuvarande inflationen beror på den extremt frisläppta ekonomiska politik som Peking drivit för att stimulera ekonomisk tillväxt i Kina. Han menar att tongångarna i kinesisk media på senare tid är ett försök att avleda allmänhetens uppmärksamhet och ilska.
Han citerar officiella data som visar att Kinas BNP för tio år sedan var motsvarande 1,3 biljoner dollar, medan mängden pengar i cirkulation var omkring två biljoner dollar.
När han jämför med data från 2009 var Kinas BNP omkring fem biljoner med en pengacirkulation på nio biljoner, alltså fyra biljoner mer pengar i cirkulation än vad man producerade. Med andra ord har det funnits mycket mer pengar än man behövt i landet.
Gapet mellan pengatillgången och BNP fortsätter växa. Enligt Kinas nationella statistikbyrå växte gapet till 6,44 biljoner dollar i slutet av förra kvartalet. Samtidigt konstaterade byrån att konsumentprisindex steg mer än det gjort på de senaste två åren. Den sammanlagda kostnaden för mat var åtta procent högre än i september 2009. Dessa grundläggande fakta är anledningarna till Kinas inflation, enligt Wu.
Cheng Xiaonong, expert på den kinesiska ekonomin och tidigare chefredaktör för Modern China studies, menar att det är ologiskt att påstå att prisökningen på internationella varor orsakar inflation eftersom Kina mestadels importerar olja, järnmalm och sojabönor och att deras prisökningar inte borde driva upp priset på tomater och grönsaker.
Cheng ser prisökningen på järnmalm på den internationella marknaden som faktiskt orsakad av den höga efterfrågan från Kina.
– Alla dessa stora byggprojekt behöver enorma mängder stål.
Han menar vidare att den kinesiska regimen har tagit tillfället i akt gällande den amerikanska riksbankens avslöjande av sin politik för att skylla Kinas inflation på USA. Argumentet kan lätt avvisas, menar han.
– Om överutgivning av amerikanska dollar orsakar allvarlig inflation i Kina, varför förekommer då inge uppenbar inflation i USA?
Medel- och arbetarklassen har det svårast under inflationsperioder, menar Cheng, eftersom deras levnadsstandard sjunker snabbast. Att få tre mål mat om dagen blir svårt, för att inte nämna de ökande kostnaderna för vatten, el, gas och hyra eller ännu värre, kostnaderna för sjukvård och utbildning. Folk kan inte stoppa den här trenden, menar Cheng.
– De kan bara bli offer.
Kinas tjänstemannaklass och välbärgade får det mesta av sin rikedom från sin makt över närområdet, kontroll av resurser och monopol på marknader. De kan även spekulera. Om deras besparingar krymper kan de ägna sig åt fastighetsspekulation exempelvis. När huspriserna stannar av kan de börja spekulera i guld, och om saker inte blir bra i Kina kan de flytta sina familjer och tillgångar till Europa, Amerika eller Australien, vilket miljontals välbärgade kineser också gör.
– Essentiellt sett så är det bara vanligt folk som blir utplundrade av inflation, sade Cheng.
Kina har haft två perioder av allvarlig inflation sedan man började de ekonomiska reformerna i slutet av 70-talet. Första gången var 1988, efter att Deng Xiaoping såg hur ”priserna bröt igenom alla barriärer” och hela nationen började panikhandla. Officiell statistik visar att konsumentprisindex steg med 19 procent vid den tiden. Svallvågorna efter det missnöjet bidrog till att skapa stöd bland allmänheten för studentrörelsen på Himmelska fridens torg.
Andra gången var 1994, när konsumentprisindex steg med 24 procent. Trots att situationen var mer allvarlig än 1988 hade allmänheten fortfarande massakern på studenter på Himmelska fridens torg 1989 i färskt minne och klagade inte. När inflationen började i år har dock klagomålen inte låtit vänta på sig på nätet.
Inflation är vanligen en gradvis process som när den väl satt igång varar i ett år eller två, enligt Cheng. När priserna väl går upp tenderar de inte att sjunka igen.
– Det är svårt att förutspå vilka politiska och sociala konsekvenser denna inflation kommer leda till, men det kommer garanterat att allvarligt påverka folks levnadsstandard, sade han.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/46636/
