När den kinesiska kommunistregimens motiv för att utöka sin militär möter internationellt ifrågasättande blir svaret ofta att det behövs ett nationellt försvar, eller att det syftar till att stävja Taiwans självständighetssträvan.
De flesta av Kinas asiatiska grannar och många västländer anser nu att den kinesiska armén nu vuxit sig betydligt större än vad försvarsbehovet kräver.
Amiral Timothy J Keating, chef för USA:s Stillahavsstyrkor, påpekade nyligen detta under en Kinaresa. Att motsätta sig Taiwans självständighet innebär ett potentiellt krig i Formosasundet. Men Kina har utökat sin militära kraft långt bortom de behoven.
Kinas årliga militärutgifter har fördubblats de senaste 20 åren och uppgår nu till hundratals miljarder yuan om året. Det antas dock att de verkliga utgifterna är åtminstone två eller tre gånger högre än vad som officiellt angivits.
Militärbudgeten toppar varje år listan över de nationella budgetarna under folkkongressen och CPPCC-konferensen, [i vilken de åtta godkända icke-kommunistiska partierna sammanträder parallellt med folkkongressen].
När frågan om folkets försörjning särskilt uppmärksammades vid de båda kongresserna i mars 2007 stod de militära utgifterna trots det högst på agendan. 2007 års militärbudget uppgick till 350 921 miljarder yuan [ungefär lika mycket i kronor] mer än föregående år och innebar en ökning med 17,8 procent.
De stod för 7,5 procent av nationalfinanserna. Mer än jordbruksutgifterna på 800 miljarder yuan. Det var också dubbelt så mycket som de totala utgifterna för vetenskap-, teknologi-, utbildning-, hälso- och kulturutveckling.
Taiwans självständighet har varit en känslig fråga för kommunistpartiet (KKP). Regimen kan känna sig förödmjukad om Taiwan verkligen förklarar sig självständigt. KKP har betonat frågan både i inrikes- och utrikespolitiken i många år.
Om Taiwans krav på självständighet avtar, eller debatten om självständighet upphör, har regimens ursäkt för militär expansion inte längre någon grund. Men att inte fortsätta utöka armén kan skapa en känsla av otrygghet, därför vill KKP i själva verket att Taiwan fortsätter debatten.
Tibetfrågan ger också ledtrådar till kommunistpartiets dolda agenda.
När Dalai lama offentligt tillkännagav sin ståndpunkt i frågan om Tibets självständighet, medgav han villigt att ”Tibet är en del av Kina” och erkände KKP:s princip om ”ett land två system” när han talade om sina förhoppningar om att säkerställa Tibets autonomi och att få en lösning på Tibetfrågan. Men regimen vägrade inte bara att erkänna hans uttalande utan fortsatte också att kritisera Dalai Lamas strävan efter självständighet.
Det fick till följd att medan det internationella samfundet förstår att det inte är självständighet Dalai Lama är ute efter, utan autonomi, så tror det kinesiska folket fortfarande att Dalai lama kämpar för Tibets självständighet.
Syftet med sådan propaganda är att fördröja fredssamtalen med Dalai Lama så att Kinas regim kan fortsätta förändra Tibets kultur och därigenom få full kontroll över Tibet när Dalai Lama går bort.
Det tjänar också till att skapa internationell förvirring och undvika påtryckningar om att Beijing och Dala Lama genomför fredssamtal.
Förhållandet till Taiwan bär liknande drag. Med Taiwans självständighetssträvan som ursäkt har kommunistpartiet inte bara förmått utveckla och anskaffa stora mängder militärt materiel och upprätthålla en omfattade militär kraft, utan också hålla fast vid sina sista livbojar, nationalismen och patriotismen.
Dessutom används motståndet mot Taiwans självständighet för att undvika inflytandet av Taiwans demokrati i Kina.
Det oroar Kinas kommunistregim vem som ska få makten efter Taiwans presidentval, som avgörs 22 mars. KKP vill varken tona ner eller avsluta frågan om Taiwans självständighet. Det skulle vara en katastrof för kommunistpartiet om diskussionen över Formosasundet började handla om ”demokrati eller autokrati” istället för den om ”enhet kontra självständighet”.
Om Ma Ying-Jeou blir Taiwans president finns det risk att hans politiska program om “ingen förening, ingen självständighet, ingen trupp” stämplas som förklädd självständighetspolitik, för att möjliggöra fortsatt kritik. Om Frank Hsieh vinner kan hans ”gemensam försoning” anses förespråka Taiwans självständighet så att det mångåriga förtrycket av Taiwan kan fortsätta.
Jag har tidigare nämnt att kommunistpartiet inledde sin omfattande satsning på militärutgifter och upprustning av de väpnade styrkorna efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. Regimen har engagerat sig i militären med ett enda syfte: att konsolidera och försvara makten.
KKP har alltid haft vapnet har riktat inåt, mot det kinesiska folket, inte utåt. KKP:s historia är ett bevis på det. Regimen skulle förstås aldrig erkänna det. Därför erbjuder frågorna om ”Taiwans självständighet”, ”antiterrorism” och ”anti-hegemoni” perfekta ursäkter för Kinas militära expansion.
Publicerad med tillstånd av Radio Free Asia.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-2-5/65371.html