Kina saknar sammanhållen krisstrategi
Baron Adair Turner, ordförande för The Institute of New Economic Thinking, fd chef för brittiska finansinspektionen.  (Samira Bouaou/Epoch Times)


När Baron Adair Turner av Ecchinswell var chef för den brittiska finansinspektionen (Financial Service Authority, FSA) styrde han det brittiska banksystemet genom finanskrisen 2008.

Så hur skiljer han sig från Timothy Geithner och Ben Bernanke?

Han har ifrågasatt hela finanssystemet och har kommit fram till samma slutsatser som de kontroversiella ekonomerna Hyman Minsky och Steve Keen.

I sin bok “Between Debt and the Devil” undersöker han hur stora banklån påverkar ekonomin. I ett kapitel beskriver han om hur de kinesiska statliga bankerna ensamt hanterar penningmängdtillväxten och därmed hela ekonomin.

Epoch Times träffade Turner för en intervju, där han berättade om de olika politiska alternativ som Kina har för att avvärja en finanskris.

”Det är en fruktansvärd kombination av brist på klarhet om hur kreditriskerna ser ut och huruvida något är garanterat eller inte.” – Adair Turner

Epoch Times: Kina har genom sitt banksystem skapat en hel del pengar, och ändå tror folket att landets skuldnivå är låg.

Turner: Kinas skuldsättning har ökat kraftigt i förhållande till BNP. Ökningen de senaste 5 åren är en mycket ovanlig företeelse. Det beror på bankkrediter men också krediter utanför balansräkningen.

En del saker förekommer i komplicerade skuggbanker, genom sådant som förmögenhetsförvaltning och inom specialföretag.

Det ligger inte helt utanför bankernas balansräkningar, för om något går fel så vill bankerna kunna lösa ut dem. Det är en fruktansvärd kombination av brist på klarhet om hur kreditriskerna ser ut och huruvida något är garanterat eller inte.

Det här är en hemsk situation att befinna sig i, och att behöva fundera på om något omfattas av bankens garanti eller inte.

Epoch Times: Varför lånade de ut så mycket?

Turner: Mängden lån har ökat explosionsartat. I början av 2009 började det som ett medvetet svar på den ekonomiska nedgången i resten av världen, och därmed den minskade skuldsättningen i resten av världen.

Västvärldens minskade skuldsättning påverkade efterfrågan i hela världsekonomin och därmed hotades den kinesiska ekonomin.

”Statligt ägda industrier inom stål, cement, och betong beviljades lån för att få igång en kreditfinansierad enorm byggboom.” – Adair Turner

För att balansera den minskade skuldsättning i världsekonomin lanserade man en stor kreditdriven investeringsboom i Kina. Den kinesiska investeringstakten ökade från det redan otroligt höga 42 procent av BNP till cirka 49 procent av BNP.

Betong hälldes överallt, det byggdes sexfiliga vägar, det köptes flerbostadshus och gigantiska summor lånades ut till kommunerna.

Statligt ägda industrier inom stål, cement, och betong beviljades lån för att få igång en kreditfinansierad enorm byggboom.

Det här har nu tappat kraften, och inom vissa delar av ekonomin ser man fallande fastighetspriser, trots att regeringen då och då medvetet försöker hålla liv i det.

En av farorna vid en sådan här låneboom som nu pågår är: Man är livrädd för att upprätthålla den. Om man låter det fortsätta kommer problemen bara bli värre när man väl bestämmer sig för att stoppa den. Men man är livrädd för att stoppa den också, för när man väl stoppar den kommer det att finnas massor av arbetslösa byggarbetare och stålverk med överkapacitet.

Minskande inkomster problem för kinesisk konsumtion

Epoch Times: Och den kinesiska regimen vill inte ha arbetslöshet.

Turner: De senaste åren har vi i Kina sett en spänning, där staten både oroar sig för alldeles för stora lån och vad som som händer när krediterna minskar. Det har varit en rad inte helt sammanhållna politiska åtgärder. Detta antyder att politiken uppstått ur en konkurrensprocess mellan många olika delar av statsapparaten.

Nettoeffekten är att det finns en mycket stor nedgång i den kinesiska ekonomin, och förmodligen större än vad som redovisas officiellt.

Det är dock inte troligt att det blir en finanskris som 2008, eftersom de flesta skulderna finns internt i det kinesiska statliga systemet som till exempel till statligt ägda banker.

Det är möjligt för den kinesiska staten att göra ett gäng redovisningstrick och flytta skulden till centralregeringens balansräkning, och därmed kontrollera den finansiella effekten.

Så jag räknar inte med att det kommer att ge en plötslig dominoeffekt, där bank efter bank går under, så som vi såg mellan åren 2007 till 2008. Den kinesiska regimen är ytterst ansvarig för bankernas skulder.

Men jag tror att det har en omfattande effekt av deflation på världsekonomin, vilket vi nu ser effekter av i de asiatiska distributionskedjorna, och på hela råvarumarknaden. Det ger ytterligare en twist till den deflationära skuldbördan i krisens spår, som vi sitter fast i oavsett.

Fortsatta stora kapitalutflöden i Kina genom valutahandel i oktober