Kina och väst på 2000-talet
(Foto: Little Brown)


I denna bok påpekar Will Hutton att Kina, snarare än att fortsätta vara en exporterande jätte, snart kan sänka världens ekonomi på grund av sina inre problem. Boken ber de demokratiska länderna att säkerställa att Mittens rike inte kollapsar.

Författaren Will Hutton är ledaren för en oberoende tankesmedja i Storbritannien och bör tas seriöst då han noga studerat ämnet och alltid försöker vara vidsynt. Han försöker också ändra fokus i debatten med Kina till internationella samarbeten i kritiska frågor såsom klimatförändringarna och världsfred, utifrån platser som Sudan.

Huttons primära argument är att 2000-talet skulle kunna tillhöra Kina, precis som de tidigare två tillhörde Storbritannien och sedan USA, men att detta endast kan ske om landet har ekonomisk och politisk pluralism såväl som en representativ regering, meningsfullt privat ägande av land, oberoende rättssystem, styrs av lagen och har en välfungerande civilisations grundläggande fri- och rättigheter.

Intressant är att Hutton riktar skarp kritik mot USA och Storbritannien. Han pekar på hur man i båda länderna aktivt underminerat internationell lag och regeringar från olika länder i det ”förebyggande” Irakkriget. Ojämnt ökande inkomst, erosionen av de allmänna intressena, medier som allt mer misslyckas med att kraftfullt uttrycka sanningen, företag som är mer intresserade av kortsiktig vinst än av konsumenter och anställda. Dessa och andra brister i de båda länderna visar på behoven hos dem som kraftigt kan inverka på nästa kinesiska ledargeneration att välja pluralism – utifrån att själva ”leva som man lär”.

Hutton kallar dagens kinesiska system ”Leninistisk korporatism”. Leninistisk på grund av de fördelar som ges till kommunistpartiet och korporatismisk eftersom den främjar ekonomisk mångfald. Modellen är instabil eftersom till exempel många medborgare i Shanghai har en högt utvecklad levnadsstandard medan nära halva den övriga befolkningen, inräknat invandrande arbetare och bönder, lever i svår fattigdom. Den nationella ojämlikheten överträffar den hos både USA och Storbritannien.

Runt 24 miljoner nya jobb behövs årligen för de nya studenterna och de miljoner kineser som lämnar landsbygden, men tillgången på arbeten växer alltför sakta. Antalet protester och strejker växer snabbt, speciellt hos de vars mark beslagtas utan kompensation. Social disharmoni och korruption finns överallt

Hutton påpekar att Kinas snabbt ökande export under de senaste tre decennierna varit driven av utländska företag. Landet självt har varken utvecklat något livskraftigt koncept för företag eller någon institutionell ram för att stödja dem. Författaren säger att de flesta regeringsägda företagen i landet fortfarande har mer politiska än affärsmässiga prioriteringar. De ofta kortlivade små företagen tenderar att byggas runt familjer eller förlita sig på kontakter med korrupta tjänstemän.

Dagens situation i Kina är framför allt resultat av ett riktigt dåligt styre sedan 1949 och även tidigare. Maos likgiltighet inför människor och hans brott har som en direkt eller indirekt konsekvens av politiska kampanjer såsom ”Det stora språnget” och kulturrevolutionen, enligt beräkningar kostat 70 miljoner människor livet. Hans efterföljare Deng Xiaoping använde mer praktiska ekonomiska strategier men insisterade ändå på att behålla den politiska kontrollen och till och med stänga den ”Demokratiska vägen” och ett årtionde senare beordra det brutala nedslaget mot protesterna på Himmelska fridens torg.

Under 25 år efter att Deng intagit ledarpositionen uppnådde dock landets investeringar så mycket som 40 procent av Kinas BNP, pengar som regeringen mestadels använde till statsägda företag och infrastruktur. Man sparade här delvis in på befolkningen genom att man, när man blir gammal, inte längre kunde förlita sig på ett barn för att försörja sig och eftersom ”folkets regering” i stort sett hela tiden drog in på sociala och medicinska förmåner.

Rättssystemet, med en partikommitté som från topp till botten övervakar varje del av domstolarna visar klart behovet av en heltäckande institutionell reform. Över hälften av alla domare är pensionerade militärer som mer än gärna hjälper partiet att uppehålla ett politiskt herravälde. Samma mönster finns inom media, inräknat de stora summor regeringen lägger på att genomsöka internet. Partiet är samtidigt verkställare, lagstiftare och juridiskt ombud för en koloss. En modernisering är som alltid endast möjlig genom en demokratisering.

I stora drag är nu två tredjedelar av världens länder demokratier och Kinas auktoritära enpartisystem gör att det hamnar i en än mer osynkroniserad position gentemot sina handelspartners. Vid partikongressen i höst är en femte generation av ledare tänkt att börja hjälpa president Hu och hans grupp, vilka hittills har förhindrat i stort sett alla slags reformer. Vi demokratier bör, enligt Hutton, uppmuntra dem att varken återgå till ekonomisk isolering eller frysa reformerna.

Fotnot:
David Kilgours senaste bok ”Obekväma grannar” som skrivits tillsammans med den tidigare amerikanska diplomaten David Jones handlar om skillnader mellan kanadensare och amerikaner och kommer i höst att publiceras av ”John Wiley and Sons”. Kilgour var Kanadas statssekreterare för Asien stillahavsområdet 2002-2003.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/7-4-24/54429.html