loadingAktiehandlare på New York-börsen, morgonen den 27 augusti 2015. Ekonomen och författaren He Qinglian menar att det är en illusion att Kina kommer att rädda världens ekonomi. Foto: Andrew Burton/Getty Images
Aktiehandlare på New York-börsen, morgonen den 27 augusti 2015. Ekonomen och författaren He Qinglian menar att det är en illusion att Kina kommer att rädda världens ekonomi. Foto: Andrew Burton/Getty Images
Opinion

Kina kommer inte att rädda världsekonomin

He Qinglian

Nyligen har det internationella samfundet slutligen, och kollektivt, börjat bli pessimistiska inför Kinas ekonomi. Skälen till pessimismen varierar. Somliga tror att Xi Jinpings antikorruptionskampanj har lett till politisk instabilitet och därmed ekonomisk recession. Andra menar att den kinesiska regimens intervention på aktiemarknaden direkt orsakade en ekonomisk kris.

Men det är nästan aldrig någon som på allvar funderar på om det är Kinas ekonomiska system som gör det svårt att upprätthålla en blomstrande ekonomi. Trots önsketänkandet har Kina aldrig varit den Noaks ark som många har tänkt skulle rädda världsekonomin.

”Den kinesiska drömmen”

Nu när arbetslösheten stiger igen, och Kinas medel- och underklasser står inför en tuffare ekonomisk verklighet, så är det många kineser som skojar om att  ”den kinesiska drömmen” som Xi Jinping lanserat snarare är en ren illusion.

Få kineser är medvetna om den andra ”kinesiska dröm” som har cirkulerat i världssamfundet. Den här drömmen har varit densamma i Europa, Amerika och Afrika, där regeringar har fantiserat om att den kinesiska regeringen ska öppna sin stora pengapåse och investera i deras länder för att sätta fart på ekonomin och sysselsättningen.

Kina har faktiskt gjort detta. Landet har gjort storskaliga investeringar i utlandet. Data från FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) indikerar att Kina blev världens tredje största investerare 2013, precis efter USA:s 338,3 miljarder dollar och Japans 135,7 miljarder dollar. Från 2005 till första halvan av 2014 låg Kinas utländska direktinvesteringar på sammanlagt 515,3 miljarder dollar, och de planerade investeringarna låg på 355,1 miljarder.

I USA, Storbritannien och Tyskland har Kinas investeringar ökat snabbast. Mellan 2007 och 2013 ökade Kinas investeringar i USA 14 gånger om. Bland USA:s 50 delstater har 35 fått investeringar från Kina, och New York, Kalifornien och Texas toppar. Kinas investeringar innefattar mycket: energi, fastigheter, tillverkning, finans, tjänster, information, elektronik, bioteknik, gröna projekt och annat. Sammanlagt har de skapat mer än 80 000 jobb i USA.

Tyskland har också blivit hett för kinesiska investerare. 2012 utgjorde projekt i Tyskland 38 procent av Kinas utländska direktinvesteringar, vilket är mycket mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans.

Enligt data från tyska The Statistics Portal, så har Kina etablerat 2 500 företag i Tyskland, vilket har skapat 12 000 jobb, räknat fram tills slutet av 2014.

Investeringsbankindustrin har tjänat mycket på den kinesiska marknaden. 2014 omsatte branschen rekordhöga sex miljarder dollar från världens näst största ekonomi. Tyska MERICS China Research Center och amerikanska Rhodium Group kom tillsammans ut med en rapport där man förutspår att Kina kommer att bli världens största utlandsinvesterare 2020.

Mitt svar på den sortens optimistiska förutsägelser är: Ju högre förväntningarna är, desto större blir besvikelsen. Kinas recession har lett till dålig stämning över hela världen, och orsaken är att världen hade för höga förväntningar på Kina.


En investerare går förbi en digital börstavla hos en aktiemäklare i Shanghai, 1 september 2015. Foto: Johannes Eisele/AFP/Getty Images

En investerare går förbi en digital börstavla hos en aktiemäklare i Shanghai, 1 september 2015. Foto: Johannes Eisele/AFP/Getty Images

Det kinesiska århundradet

Peking vill rädda den kinesiska ekonomin, men kan inte. Och den kinesiska regimen vill väldigt gärna bli världens näst största ekonomiska maktfaktor.

Det ser dock inte ut att bli så.

När Xi Jinping och Li Keqiang tog över var landets jord, floder, sjöar, hav och luft kraftigt förorenade, och de tre huvudpelarna som stöttat Kinas ekonomiska utveckling i snart 30 år hade gått i stå.

Analytiker som förutspådde att det 21:a århundradet skulle bli det ”kinesiska århundradet” har inte velat acceptera det faktum att ett land bara kan upprätthålla ekonomisk utveckling under två förutsättningar:

Ett är att landet måste ha enorma fördelar när det gäller resurser. Det inkluderar god medvetenhet om resursbevarande, såväl som att ha ledande industriella system, som USA och Kanada har.

Det andra är att man måste ha ledande teknologi, som USA har för närvarande, och som Storbritannien hade innan andra världskriget.

Både Storbritannien och Kina har kallats ”världens fabrik”. Storbritannien fick titeln för sitt teknologiska försprång under den industriella revolutionen, medan Kinas titel bara handlar om att man är en monteringshall; det går inte att jämföra med Storbritanniens status vid den tiden. Så snart kostnaden för arbetskraft och mark inte längre är låg i Kina, kommer internationellt kapital att flöda till andra platser där kostnaderna är lägre.

Kinas välstånd, som bygger på att man är världens fabrik, bygger helt och hållet på en kostnadsfördel, nämligen billig mark och arbetskraft. För att kunna öka den ekonomiska utvecklingen har Kina oförsiktigt konsumerat grundläggande resurser, med resultatet att vattnet, marken och luften är allvarligt förorenade, och att mineralerna har uttömts. Enligt statistik från nationella utvecklings- och reformkommissionen har Kina 118 städer där resurserna är uttömda. Det är 18 procent av landets städer, och det påverkar en befolkning på 154 miljoner.

En annan viktig punkt är att Kina har pengar som man kan investera utomlands på grund av att Peking trycker pengar. Sålunda har man förtjänat en annan titel: världens största pengatryckarland.

I januari 2013 genomförde kinesiska Century Business Herald en statistisk analys av M2-data från 2008 till 2012, från världens stora centralbanker. Slutsatsen var att Kinas centralbank sedan 2009 haft mer pengar än Japan, USA och eurozonen. Kina blev världens största ”pengamaskin”. 2012 hade motsvarande över 26 biljoner yuan tillkommit i världen, och Kina stod för nästan hälften av den summan.

Recession

Kina har varit öppet för resten av världen i nästan 40 år. Innan 2008 drömde alla de utvecklade länderna om att Kina skulle bli deras investeringsparadis och den största handelsvarumarknaden. Men när de upptäckte att Kinas investeringsmiljö var allt annat än idealisk lämnade de den, ett efter ett.

Efter finanskrisen 2008 satte många länder återigen sitt hopp till Kina, denna gång för att rädda den globala ekonomin. Dessa människor ignorerade dock medvetet det faktum att jämfört med de länder som ville bli ”räddade”, som EU, Nya Zeeland och Sydafrika, så är Kina betydligt fattigare, med 800 miljoner människor som spenderar mindre än två dollar om dagen. Dessutom har man extrem miljöförstöring och ett ytterst begränsat välfärdssystem.

En kinesisk artikel i Wall Street Journal, den 22 januari 2015, med titeln ”Kinas kapital rör på sig”, försökte återigen åkalla denna ”kinesiska dröm” med orden: ”Vi behöver ett tredje Bretton Woods för att få fart på den globala tillväxten, där Kina förser med kapitalet, och USA återigen absorberar en stor del av det.”

Denna dröm är fullkomligt absurd. Just nu bevittnar vi hur Kinas ekonomi börjar glida ner i långvarig recession.

Detta är en förkortad version av He Qinglians artikel, som publicerades på hennes personliga blogg. He Qinglian är en framstående kinesisk författare och ekonom, bosatt i USA, som skriver om samtida kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingAktiehandlare på New York-börsen, morgonen den 27 augusti 2015. Ekonomen och författaren He Qinglian menar att det är en illusion att Kina kommer att rädda världens ekonomi. Foto: Andrew Burton/Getty Images
Aktiehandlare på New York-börsen, morgonen den 27 augusti 2015. Ekonomen och författaren He Qinglian menar att det är en illusion att Kina kommer att rädda världens ekonomi. Foto: Andrew Burton/Getty Images
Opinion

Kina kommer inte att rädda världsekonomin

He Qinglian

Nyligen har det internationella samfundet slutligen, och kollektivt, börjat bli pessimistiska inför Kinas ekonomi. Skälen till pessimismen varierar. Somliga tror att Xi Jinpings antikorruptionskampanj har lett till politisk instabilitet och därmed ekonomisk recession. Andra menar att den kinesiska regimens intervention på aktiemarknaden direkt orsakade en ekonomisk kris.

Men det är nästan aldrig någon som på allvar funderar på om det är Kinas ekonomiska system som gör det svårt att upprätthålla en blomstrande ekonomi. Trots önsketänkandet har Kina aldrig varit den Noaks ark som många har tänkt skulle rädda världsekonomin.

”Den kinesiska drömmen”

Nu när arbetslösheten stiger igen, och Kinas medel- och underklasser står inför en tuffare ekonomisk verklighet, så är det många kineser som skojar om att  ”den kinesiska drömmen” som Xi Jinping lanserat snarare är en ren illusion.

Få kineser är medvetna om den andra ”kinesiska dröm” som har cirkulerat i världssamfundet. Den här drömmen har varit densamma i Europa, Amerika och Afrika, där regeringar har fantiserat om att den kinesiska regeringen ska öppna sin stora pengapåse och investera i deras länder för att sätta fart på ekonomin och sysselsättningen.

Kina har faktiskt gjort detta. Landet har gjort storskaliga investeringar i utlandet. Data från FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) indikerar att Kina blev världens tredje största investerare 2013, precis efter USA:s 338,3 miljarder dollar och Japans 135,7 miljarder dollar. Från 2005 till första halvan av 2014 låg Kinas utländska direktinvesteringar på sammanlagt 515,3 miljarder dollar, och de planerade investeringarna låg på 355,1 miljarder.

I USA, Storbritannien och Tyskland har Kinas investeringar ökat snabbast. Mellan 2007 och 2013 ökade Kinas investeringar i USA 14 gånger om. Bland USA:s 50 delstater har 35 fått investeringar från Kina, och New York, Kalifornien och Texas toppar. Kinas investeringar innefattar mycket: energi, fastigheter, tillverkning, finans, tjänster, information, elektronik, bioteknik, gröna projekt och annat. Sammanlagt har de skapat mer än 80 000 jobb i USA.

Tyskland har också blivit hett för kinesiska investerare. 2012 utgjorde projekt i Tyskland 38 procent av Kinas utländska direktinvesteringar, vilket är mycket mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans.

Enligt data från tyska The Statistics Portal, så har Kina etablerat 2 500 företag i Tyskland, vilket har skapat 12 000 jobb, räknat fram tills slutet av 2014.

Investeringsbankindustrin har tjänat mycket på den kinesiska marknaden. 2014 omsatte branschen rekordhöga sex miljarder dollar från världens näst största ekonomi. Tyska MERICS China Research Center och amerikanska Rhodium Group kom tillsammans ut med en rapport där man förutspår att Kina kommer att bli världens största utlandsinvesterare 2020.

Mitt svar på den sortens optimistiska förutsägelser är: Ju högre förväntningarna är, desto större blir besvikelsen. Kinas recession har lett till dålig stämning över hela världen, och orsaken är att världen hade för höga förväntningar på Kina.


En investerare går förbi en digital börstavla hos en aktiemäklare i Shanghai, 1 september 2015. Foto: Johannes Eisele/AFP/Getty Images

En investerare går förbi en digital börstavla hos en aktiemäklare i Shanghai, 1 september 2015. Foto: Johannes Eisele/AFP/Getty Images

Det kinesiska århundradet

Peking vill rädda den kinesiska ekonomin, men kan inte. Och den kinesiska regimen vill väldigt gärna bli världens näst största ekonomiska maktfaktor.

Det ser dock inte ut att bli så.

När Xi Jinping och Li Keqiang tog över var landets jord, floder, sjöar, hav och luft kraftigt förorenade, och de tre huvudpelarna som stöttat Kinas ekonomiska utveckling i snart 30 år hade gått i stå.

Analytiker som förutspådde att det 21:a århundradet skulle bli det ”kinesiska århundradet” har inte velat acceptera det faktum att ett land bara kan upprätthålla ekonomisk utveckling under två förutsättningar:

Ett är att landet måste ha enorma fördelar när det gäller resurser. Det inkluderar god medvetenhet om resursbevarande, såväl som att ha ledande industriella system, som USA och Kanada har.

Det andra är att man måste ha ledande teknologi, som USA har för närvarande, och som Storbritannien hade innan andra världskriget.

Både Storbritannien och Kina har kallats ”världens fabrik”. Storbritannien fick titeln för sitt teknologiska försprång under den industriella revolutionen, medan Kinas titel bara handlar om att man är en monteringshall; det går inte att jämföra med Storbritanniens status vid den tiden. Så snart kostnaden för arbetskraft och mark inte längre är låg i Kina, kommer internationellt kapital att flöda till andra platser där kostnaderna är lägre.

Kinas välstånd, som bygger på att man är världens fabrik, bygger helt och hållet på en kostnadsfördel, nämligen billig mark och arbetskraft. För att kunna öka den ekonomiska utvecklingen har Kina oförsiktigt konsumerat grundläggande resurser, med resultatet att vattnet, marken och luften är allvarligt förorenade, och att mineralerna har uttömts. Enligt statistik från nationella utvecklings- och reformkommissionen har Kina 118 städer där resurserna är uttömda. Det är 18 procent av landets städer, och det påverkar en befolkning på 154 miljoner.

En annan viktig punkt är att Kina har pengar som man kan investera utomlands på grund av att Peking trycker pengar. Sålunda har man förtjänat en annan titel: världens största pengatryckarland.

I januari 2013 genomförde kinesiska Century Business Herald en statistisk analys av M2-data från 2008 till 2012, från världens stora centralbanker. Slutsatsen var att Kinas centralbank sedan 2009 haft mer pengar än Japan, USA och eurozonen. Kina blev världens största ”pengamaskin”. 2012 hade motsvarande över 26 biljoner yuan tillkommit i världen, och Kina stod för nästan hälften av den summan.

Recession

Kina har varit öppet för resten av världen i nästan 40 år. Innan 2008 drömde alla de utvecklade länderna om att Kina skulle bli deras investeringsparadis och den största handelsvarumarknaden. Men när de upptäckte att Kinas investeringsmiljö var allt annat än idealisk lämnade de den, ett efter ett.

Efter finanskrisen 2008 satte många länder återigen sitt hopp till Kina, denna gång för att rädda den globala ekonomin. Dessa människor ignorerade dock medvetet det faktum att jämfört med de länder som ville bli ”räddade”, som EU, Nya Zeeland och Sydafrika, så är Kina betydligt fattigare, med 800 miljoner människor som spenderar mindre än två dollar om dagen. Dessutom har man extrem miljöförstöring och ett ytterst begränsat välfärdssystem.

En kinesisk artikel i Wall Street Journal, den 22 januari 2015, med titeln ”Kinas kapital rör på sig”, försökte återigen åkalla denna ”kinesiska dröm” med orden: ”Vi behöver ett tredje Bretton Woods för att få fart på den globala tillväxten, där Kina förser med kapitalet, och USA återigen absorberar en stor del av det.”

Denna dröm är fullkomligt absurd. Just nu bevittnar vi hur Kinas ekonomi börjar glida ner i långvarig recession.

Detta är en förkortad version av He Qinglians artikel, som publicerades på hennes personliga blogg. He Qinglian är en framstående kinesisk författare och ekonom, bosatt i USA, som skriver om samtida kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024