Kinas ”återinträde i Afrika” har väckt starka reaktioner världen över genom sättet som diktaturen utmanar de traditionella spelreglerna för biståndssamarbete. Medan traditionella givarländer i väst gör sitt bästa att hänga med i utvecklingen har Kina redan hunnit etablera ett starkt samarbete över hela kontinenten.
Förra årets toppmöte, China’s Africa Policy, mellan Kina och 48 av Afrikas högsta ledare utmynnade i en strategisk handlingsplan för samarbetet mellan länderna. Kina får energi och olja – Afrika får en utökad infrastruktur. Arbetet genomförs i snabb takt. För närvarande är Kina Afrikas tredje största handelspartner.
– Kina vet mycket mer vad de vill ha ut av Afrika än tvärtom, sade Penny Davies från Diakonia vid ett seminarium om Kina i Afrika vid människorättsdagarna i Stockholm i början på veckan.
Vid toppmötet 2006 meddelade Kina att biståndet till Afrikas alla 53 länder ska dubblas under de tre kommande åren. Hur stora summor det rör sig om är oklart då Peking inte lämnar ifrån sig dessa uppgifter. Anledningen kan vara att ingen egentligen har några säkra beräkningar eftersom gränsen mellan bistånd och affärsverksamhet kan vara luddig.
Enligt Penny Davies tas det kinesiska biståndet väl emot av de afrikanska regeringarna som uppskattar Kinas sätt att inte ställa några krav på miljöhantering eller mänskliga rättigheter i samband med givandet – något som traditionella givarländer alltid lagt till i sina biståndsförhandlingar.
Omvärldens farhågor kring samarbetet mellan Kina och Afrika är många. Det största hotet tycks ligga i ökade miljöproblem om ingen av parterna är villig att ta ansvar. Risken är även stor att stödet förstärker totalitära regimer, sociala problem och korruption. Ett annat dilemma är att Kina skickar mängder av arbetare till Afrika vilket på sina håll slår ut den lokala arbetskraften som redan står under hård press av hög arbetslöshet.
Förutom ekonomiska intressen ingår även politiska krav i samarbetet. Kina passar på att stärka sin politiska makt i samband med att affärsavtalen skrivs under.
– Det var ett krav på samtliga 48 delegater vid förra årets toppmöte att de skulle ingå i Kinas ”One China Policy” – Kinas policy kring frågan om bland annat Taiwan, säger Penny Davies.
