Wang Haibo, inofficiell talesperson för Kinas organtransplantationspolitik, sade nyligen till en tysk journalist att den kinesiska regimen inte har några planer på att meddela en tidtabell för att avveckla användningen av organ från avrättade fångar.
”Frågan är ‘när kan Kina lösa problemet med bristen på donerade organ?’ Jag önskar att vi kunde lösa det i morgon, men det kräver en process”, sade han på ett radioprogram på den tyska kanalen ARD.
”Många saker är utanför vår kontroll, så vi kan inte presentera någon tidtabell”, tillade han.
Journalisten, Ruth Kirchner, sade att Wang gick med på intervjun ”efter lång tvekan, eftersom organdonation kopplat till dödsstraff är en känslig fråga i Kina”.
Wang, som leder hälsoministeriets forskningscenter för landets transplantationssystem ville inte säga hur många organ som kommer från avrättade fångar. Vissa grupper menar att Kina genomför 4 000 avrättningar per år, men bara ett fåtal av dessa skulle ge organ som går att använda till transplantation.
En av de stora dispyterna som internationella västerländska medicinska organisationer har med de kinesiska myndigheterna gäller frågan om användning av organ från avrättade fångar.
Med detta menar de kinesiska myndigheterna vanligtvis organ från brottslingar som har dömts till döden, vars organ man tar efter avrättningen. De och deras familjer ska åtminstone i teorin ha gett sina medgivanden. Familjerna får även ekonomisk kompensation för att man går med på att staten tar organen.
Både Transplantation Society och Världshälsoorganisationen förbjuder användningen av organ från avrättade fångar, eftersom de säger att medgivande i verklig mening inte är möjligt att ge som dödsdömd fånge.
Många analytiker pekar också mot en än mer skrämmande hantering: att man tar organ från avrättade samvetsfångar, som inte dömts i domstol för något brott, utan hållits godtyckligt internerade, och där har genomgått tester och sedan dödats för sina organ.
2006 och 2007 kom det rapporter om omfattande organstölder från utövare av Falun Gong, en andlig metod som förföljs svårt av den kinesiska regimen. Omfattningen av detta system är okänt än i dag, på grund av bristen på transparens i de kinesiska uppgifterna, och det hemlighetsmakeri som omgärdar förföljelsen.
Wangs kommentarer är det andra uttalandet från högt uppsatta tjänstemän inom det kinesiska transplantationssystemet som öppet visar en ny offentlig inställning när det gäller användningen av organ från fångar.
I mars sade Huang Jiefu, före detta vice hälsominister, att sjukhus och juridiska myndigheter ska samverka för att få fram organ.
De här kommentarerna bryter med den tidigare accepterade och uttalade officiella synen. De senaste sex åren, och i synnerhet de senaste två åren, har Kina lovat att röra sig mot ett system med uteslutande frivilliga donationer, och upprepade gånger sagt att man ska fasa ut användningen av organ från fångar.
I en intervju med Världshälsoorganisationen i slutet av 2012 bekräftade Wang själv förändringen i Kinas politik. ”Vi kan inte förneka fångar rätten att donera organ, men ett organtransplantationssystem som helt vilar på dödsdömda fångar är varken etiskt eller hållbart”, sade han. ”Nu finns det konsensus inom Kinas transplantationssamfund att det nya systemet ska överge beroendet av organ från avrättade fångar.”
Det har uppenbarligen förändrats, till internationella transplantationstjänstemäns förtret. De har i flera år försökt bearbeta Kina med tyst diplomati.
I ett brev från två internationella medicinska organisationer, bland annat Transplantation Society, stod att det kinesiska bruket att ta organ från avrättade fångar ”föraktas av världssamfundet”.
Översatt från engelska