Kina – en ostadig jätte
Neo-kommunism kallar Erping Zhang det instabila tillstånd som råder i dagens Kina. (Foto: Epoch Times)


Den av kommunistledarna så ivrigt omhuldade kinesiska stabiliteten verkar vara ett minne blott – det framgår när man lyssnar på Kinakännaren Erping Zhang. Han deltog nyligen i en nordisk seminarieturné som belyste situationen i Kina, baserat på de aktuella samhällsförändringarna och människorättssituationen i landet.

Kina förändras. Det en gång så slutna landet öppnar sig för omvärlden. Men ljuset faller inte över hela landet. Kapitalismen har tillåtits i 20 år men den demokratiseringsprocess som i västvärlden löpte parallellt med den ekonomiska expansionen har inte framträtt i Kina. Landet är fortfarande en kommunistisk diktatur. Tillståndet kallar Kinaexperten Erping Zhang för neo-kommunism.

Erping Zhang växte upp i Kina, var med i röda ungdomsbrigaderna och jobbade inom den kommunistiska statsapparaten, på resemyndigheten där han tog hand om turister som besökte Peking.

– I själva verket övervakade vi dem och såg till att de besökte rätt platser, säger han.

Han har sedan studerat bland annat vid John F Kennedy School of Government vid Harvarduniversietet, i USA, och bor nu i New York. Han är vd för Association for Asian Research, där han engagerar sig främst i politisk ekonomi och människorättsfrågor och har vid flera tillfällen talat inför USA:s kongress.

Beskrivningen av Kina som neo-kommunistiskt bygger Zhang bland annat på att även om landet genomgått ekonomiska reformer så görs det fortfarande statliga femårsplaner. Även om Kina tillåter sina medborgare att tjäna pengar på privat företagande, vilket kan tyckas gå stick i stäv med de socialistiska tankarna om statligt övertagande av produktionsmedlen, så ryms fortfarande den kommunistiska grundtanken om internationell socialism i dess stadgar.

Det kinesiska kommunistpartiet styr fortfarande stora delar av marknaden. Enligt Zhang så kontrolleras alla större företag inom energiproduktion, bankväsendet, telekommunikationer, transporter, media och den tunga industrin fortfarande av staten. Trettioåtta procent av landets BNP kom 2003 från de statliga företagen. I övriga Asien ligger den siffran på ungefär fem procent och i Indien, vars ekonomi också har socialistiska rötter, är siffran lägre än sju procent.

Kommunistpartiet styr landet med polisväsendet, propagandamyndigheten och mediecensuren – och i förra veckan meddelades att även utländska medieföretag avkrävs förhandsgranskning av nyheter för den kinesiska publiken – och mentalsjukhus för dissidenter. Detta sker på sätt som i mångt och mycket påminner om nazismen eller fascismen, menar Zhang.

Zhang säger att det ovan nämnda var: ”en av anledningarna till att Kina har fördubblat de årliga höjningarna av militärbudgeten, 14,7 procent i år, till cirka 40 miljarder US dollar. … syftar detta inte till att utveckla demokratin eller rättsstaten utan till en diktaturs överlevnad i en globaliserad värld.” Zhang hänvisar också till uppgifter från Pentagon i USA som säger att den verkliga totalsumman för Kinas årliga militärutgifter ligger på cirka 70 miljarder dollar

Den stora snedfördelningen av landets ökande välstånd är en oroande faktor som Erping Zhang framhåller. Det finns en växande kinesisk medelklass som inte står den västerländska efter. 10 procent av befolkningen sitter på 66 procent av alla bankmedel, och 20 procent innehar 80 procent av de totala tillgångarna i landet. Dessa rika finns huvudsakligen längs den östliga kusten, med städer som Kanton och Shanghai som heta ekonomiska centra.

Hela de tätbefolkade och industrialiserade delarna är generellt betydligt förmögnare än det stora kinesiska inlandet. De 300 miljoner människorna som lever längs kusten producerar omkring 70 procent av Kinas BNP medan bondebefolkningen på många håll lever kvar på mycket ålderdomlig nivå. Landets 800 miljoner bönder lever på mindre än 300 dollar om året medan invånarna i landet rikaste stad Shanghai tjänar mer än 4 000 dollar om året.

Ett lands ekonomiska fördelning mäts med enheten ”gini”. Om ginikoefficienten i ett land är noll, då äger alla invånare i landet lika mycket. Om den är ett så är alla tillgångar samlade hos en person, och övriga har inget, förklara Zhang. Sverige har cirka 0,25. När gini närmar sig 0,4 brukar tillståndet beskrivas som kritiskt. Kinas ligger på över 0,6. Snedfördelningen har sedan några år märkts i allt fler uppror bland de fattiga på landsbygden.

Enligt ministern för allmän säkerhet, Zhou Yongkang, registrerades det 2004, 74 000 större protester i Kina. En ökning från 58 000 året innan. Det innebar att fler än 3,7 miljoner människor protesterade mot korruption, hälsoproblem, miljöförstörelse, dåliga arbetsförhållanden och beslagtaganden av människors hem.

Sociala oroligheter kommer också i spåren på regimens hårdhänta hantering av arbetarklassen, bönderna, demokratiförespråkare, fristående intellektuella, religiösa grupper så som tibetaner, underjordiska kristna grupper och Falun Gong-utövare. De sistnämnda är föremål för kommunistpartiets senaste storskaliga förföljselsekampanj, pågående sedan 1999, uppger Zhang.

Men allt är inte svart i Kina. Trots att kommunistpartiets diktatur är inskriven i konstitutionen och att Zhang citerar en källa som sagt att ”om de aktuella trenderna fortsätter så är det mera troligt att Kinas politiska system genomgår förruttnelse än demokratisering”, så finns det hopp för det kinesiska folket, menar Erping Zhang.

Hoppet väcks bland annat av att fler än 13 miljoner människor tagit avstånd från kommunistpartiet efter att ha läst artikelserien Nio kommentarer om kommunistpartiet, utgiven av Epoch Times. En annan ljuspunkt är en stafetthungerstrejk som inleddes i våras. Den startades av den nu fängslade människorättsadvokaten Gao Zhisheng för att ge tryck åt kraven på konstitutionella rättigheter. Internet ger också – trots en omfattande statlig censur – möjligheter för kineser att ta in impulser från utlandet.

Detta får allt fler kineser att inse vikten av att kräva sina medborgerliga rättigheter, och vikten att landets styrs av lagen, vilket inte är möjligt utan ”moraliska och demokratiska institutioner”, säger Erping Zhang.  Han vädjade också om stöd för det kinesiska folket:

”Det är ett ansvar för varje demokratiskt land är att stå bakom människorna i Kina, inte bakom kommunistdiktatorerna; att stödja frihetskampen, inte kommunistpartiets överlevnad; att engagera sig för människorna i Kina, inte i kommunistpartiet och mördarna av 80 miljoner människor.”

Han höjer också ett varningens finger:

”Vad tror vi att Kinas enorma militärupprustning är till för? Kommunistpartiet lever enbart för att stärka sig självt. Det kanske ger en indikation att titta på vilka kommunistpartiets vänner är: Iran, Kuba, Nordkorea, Libyen”, sade Zhang.

Men tillägger:

”Vid denna tidpunkt i historien har vi alla ett ansvar att välja sida. Vi kan nog alla föreställa oss en bild av ett nytt Kina och en ny värld utan det Kinesiska kommunistpartiet. Och jag tror att alla är villiga att hålla med om att den bilden är så väldigt mycket vackrare än det Kina vi har i dag.”

Fakta:

Den nordiska seminarieturnén som Erping Zhang deltog i anordnades av The Epoch Times Europe, Association for Asian Research, Network for Human Rights Norway, International Society for Human Rights Sweden och Supporting Human Rights in China.

Några av de övriga talarna var läkaren Wenyi Wang, Falun Gong-utövaren Dai Ying, riksdagsledamöterna Göran Lindblad och Cecilia Wigström och affärsmannen Man-Yan Ng.

Torsdagen 21 september ger Erping Zhang en separat föreläsning vid institutionen för orientaliska språk, vid Stockholms universitet på temat: Understanding Chinas Neo-Communsim: Why Economic Development Does not Lead to Democrazy?”