Kina: Dags att ta ställning gällande statliga företag
Stålverk i Hebeiprovinsen. Här kommer cirka en miljon kineser att avskedas inom de närmaste två åren. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)


Det är ingen överdrift att kalla Kinas ekonomiska reformer för en vandring på slak lina över en avgrund.

Efter att man förra året testade att låta företag gå i konkurs, meddelade Peking att den officiella reformpolitiken för statligt ägda företag ska hanteras genom fusioner och förvärv. Kina utesluter drastiska förändringar och massuppsägningar, och ska fokusera på omstruktureringar och konsolideringar, sade Xiao Yaqing, chef för övervakningskommissionen för Kinas statliga företag, vid en konferens den 12 mars.

Förra året såg kommissionen till att flertalet stora statliga bolag inom telekom-, energi- och transportsektorn slogs ihop. Xiao hävdar att det här är en ”framgång” och att vi kommer att få se mer av det här under 2016.

Att rädda jobben är ett ädelt mål, men en sådan oengagerad reform är inte tillräcklig för att lösa de grundläggande problem som plågar den statliga sektorn.

Motstridiga agendor

Den kinesiska ekonomin, vilken förlitar sig på tillverkning och traditionell industri, hackar. Att reformera den dominerande statliga sektorn är ett första viktigt steg i Pekings plan för en övergång till en tjänste- och konsumtionsdriven ekonomi.

JP Morgan uppskattar att Kinas 150 000 statligt ägda företag sysselsätter 17 procent av stadsbefolkningen, att 22 procent av Kinas industriella intäkter kommer därifrån, och att 38 procent av de industriella tillgångarna finns där. Det är också där som majoriteten av Kinas enorma företagsskulder finns.

Det krävs en insats för att hantera ekonomin. Landets tillverkningssektor försvagades kraftigt under januari och februari, på grund av överkapacitet och svag global efterfrågan. Både det officiella statliga och privata Caixin/Markit inköpschefsindex (PMI) föll under februari. Caixin/Markit visade en siffra på 48, vilket indikerar att landets tillverkningssektor helt klart minskar, och så har det sett ut de senaste tolv månaderna.

Men i Kina är ekonomi och politik sammanflätade med varandra. Kinesiska kommunistpartiets främsta uppdrag är att skydda sig självt, och massuppsägningar och stora strukturella förändringar är dålig politik. De sociala och politiska konsekvenserna av den nödvändiga förändring som de statliga företagen skulle behöva, är något som partiet inte tänker stå ut med.

Svårt att förstå sig på

Den var den före detta premiärministern Zhu Rongji som genomförde den första omgången reformer för de statliga företagen under 1990-talet. Bloomberg har uppskattat att Zhu stängde 60 000 företag och avskedade 40 miljoner arbetare. Det var en tuff och smärtsam men lyckad reform för att få igång den ekonomiska tillväxt som följde.

Dagens Kina har ambitiösa planer för sina statliga företag. År 2020 måste de statliga företagen överföra 30 procent av vinsten till centralregeringen. Det är en ökning från dagens krav, som är 15 procent eller mindre. År 2025 hoppas man att de statliga företagen ska vara tillräckligt lönsamma för att bli aktiebolag.

Officiellt har Peking öronmärkt pengar som ska användas till pensioner och vård för den allt mer åldrande befolkningen, men troligast är att de här medlen går till försvaret, spionage, säkerhet och för att övervaka befolkningen.

Med det här i åtanke så är det svårt att förstå sig på kommissionens reformer för de statliga företagen.

Att slå samman statliga företag till större kommer att minimera förlusten av jobb på kort sikt. Men på lång sikt kommer det att förvärra de strukturella problem som finns naturligt i den dominerande statliga sektorn.

Faktum är att fusioner och konsolideringar av den statliga sektorn skulle hindra Peking från att nå sina storslagna mål. Långsamma och tröga statliga företag kommer att bli ännu mer långsamma och tröga. Byråkratin kommer att öka och beslutsprocessen blir lidande. Storleken, skalan och de orättvisa fördelarna för de offentligt ägda företagen kommer dessutom att överskugga och konkurrera ut mindre privata företag, vilket skulle hindra den privata sektorns tillväxt, som Pekings så gärna vill utveckla.

Konsolidering av företag löser dessutom inte det fundamentala problemet med ineffektivitet och överkapacitet.

Experimentet i Hebei

För bevis behöver man inte gå längre än till Hebeiprovinsen, som ligger precis utanför Pekings stadsmurar.

2008 slog den lokala regeringen i Hebeiprovinsen samman de två största statliga stålverken för att skapa Hebei Iron and Steel Group. Man förvärvade fler företag och blev Kinas största stålproducent.

I tredje kvartalet 2015 föll rörelseintäkterna 24,9 procent jämfört med föregående år, och 19 procent jämfört med föregående kvartal, och så har det sett ut sedan dess. De har också enorma skulder – den 30 september 2015, var företagets kort- och långfristiga skulder 55 procent av företagets bruttotillgångar.

Hebei Iron and Steel Group är ett vidunder, skapat av fusioner, som presterar sämre än någonsin.

Och det finns väldigt lite hopp om räddning. Råstålproduktionen föll under de två första månaderna 2016 med 5,7 procent från föregående år, enligt data som släpptes den 12 mars från Kinas statistikbyrå. Den totala avkastningen från stålrelaterad produktion föll 2,1 procent till 162,3 miljoner ton.

Man skulle kunna hävda att Hebei Iron and Steel Group utgör ett anekdotiskt bevis, som speglar stålindustrins globala nedgång under flera års tid. Men många av de kinesiska statliga företagen, som banksektorn, sjöfart och tillverkning av konsumtionsvaror, står inför liknande situationer. Det är svårt att föreställa sig hur man, efter sammanslagningar av företag på detta vis, kan konkurrera med flexibla lättrörliga företag på den internationella marknaden.

Provinsen kan inte konsolidera sig in i framtiden. I Hebei, som ligger i Kinas norra ”rostbälte”, och som står för en fjärdedel av Kinas stålproduktion, har man insett att den enda utväg som finns är att skära ner och stänga anläggningar. Den 9 mars rapporterade den kinesiska affärstidningen Caixin att man planerar att stänga mer än hälften av stålverken i Hebei – närmare 240 av 400 anläggningar ska bort tills 2020.

Det kommer att medföra att 1 miljon anställda kommer att sägas upp inom de närmaste två åren.

Kina tros dumpa stålpriserna ytterligare under 2016

Kina ska reformera sina statligt ägda företag