Flera år innan William Shakespeare skrev sin första pjäs skakades England av en blodig politisk skandal. Drottning Elisabeth, jungfrudrottningen som suttit på tronen i nästan tre decennier, låg i fejd med sin kusin, Maria Stuart.
Englands religiösa framtid stod på spel. Skulle landet förbli protestantiskt, som Elisabeth hade bestämt, eller skulle man gå tillbaka till katolicismen, som Maria föredrog?
Maria hade flytt till Skottland för Englands säkerhet och under sin kusins beskydd. Istället lät Elisabeth fängsla henne. Flera kupper för att sätta Maria på tronen ställde till förtret. Något motvilligt beordrade till slut Elisabeth att den redan undanröjda kusinen skulle undanröjas permanent – genom halshuggning.
Shakespeare skrev aldrig något drama om den här episka konflikten, som sträckte sig över flera decennier. Inte heller skrev han något om sammansvärjningarna under sin egen tid, till exempel den så kallade krutkonspirationen 1605.
Istället skildrade han blodiga gärningar i ett mer avlägset förflutet, som Richard den tredjes syskonmord för att ta makten under rosornas krig på 1400-talet. På det här viset kunde skådespelen hänsyfta till politiken under hans tid utan att reta upp myndigheterna. Politik är, trots allt, en blodig historia.
Vi skulle, som Shakespeare gjorde i sina pjäser, kunna låtsas att sådana intriger tillhör historien. De finns dock i allra högsta grad fortfarande bland oss.
Välplanerad kupp
Titta på det mycket Shakespeare-liknande drama som pågår idag i Pyongyang. Just denna tragedi handlar om en son och hans ingifta farbror. Det finns konspirationer åt båda håll. Det finns tragiska vändningar, dramatiska fördömanden, och alltmer blod. Och Nordkoreas officiella uttalanden i fallet låter väldigt poetiska i sina överdrivna, föråldrade uttryck.
Låt oss börja i slutet och förflytta oss bakåt. Den nuvarande ledaren för Nordkorea, Kim Jong Un – den tredje Kim i dynastin som började med hans farfar Kim Il Sung – avrättade nyligen sin farbror Jang Sung Taek tillsammans med flera ur dennes krets.
Vissa av brotten som listas i det officiella fördömandet tycks tämliga triviala. Jang applåderade inte tillräckligt starkt när Kim Jong Un fick makten. Han gav order om att en inskription från Kim skulle placeras på en mindre viktig, dold plats. För detta ska han alltså ha ansetts ”värre än en hund”, att han ”begick trefaldigt förbannat förräderi” och dömts till döden genom avrättning av en styrka med maskingevär?
Nej, förräderiet går mycket djupare än så, och således blir historien mer Shakespeare-lik. Det har visat sig att Jang Sung Taek sannolikt hade planerat en kupp sedan 1990-talet. När den nordkoreanske ideologen Hwang Jeong Yop hoppade av 1997 så gav han ingen fullständig förklaring till att han lämnade sin höga position och utsatte sin familj därhemma för risken att bli bestraffad.
Det har nu kommit ut att Hwang konfidentiellt sagt till sydkoreanska myndigheter att han arbetat tillsammans med Jang Sung Taek för att eliminera den dåvarande nordkoreanske ledaren Kim Jong Il (sonen till landets grundare och fadern till den nuvarande makthavaren). Kuppen hade läckt ut, och Hwang flydde.
Den andra konspiratören, Jang, stannade emellertid kvar. De senaste 15 åren har han bidat sin tid. Det förekommer nu rykten om att han arbetade ihop med Kina, kanske för att sätta Kim Jong Uns bröder till makten. Han hade samlat ihop kraft och pengar för att kunna utmana. Han hade uppenbart förlorat tilltron till systemet så det var inte att undra på att det var svårt för honom att applådera med entusiasm.
Kupper och konspirationer är inget främmande i Nordkorea. Kim Il Sung, grundaren av systemet, kom till det uppdelade landet 1945 tillsammans med en sovjetisk styrka. Han hade med sig några hundra gerillasoldater som hade anslutit sig till honom under hans exil i Sovjet under andra världskriget.
När den blivande ledaren återvände till Pyongyang ställdes han inför mycket större kommunistfalanger under ledning av mer erfarna gerillakrigare. Kim var dock ingen tvekande Hamlet.
Under årens lopp har Kim Il Sung lyckats rensa bort, avrätta och på annat sätt avlägsna tre rivaliserande grupper: kommunister som hade stridit i norr, kommunister från söder som hade rest norrut efter uppdelningen, och kommunister lierade med kineserna.
Ur detta blodbad framträdde en härskande grupp familjer med kopplingar till Kims ursprungliga grupp av gerillasoldater. Ända sedan dess har de styrt Nordkorea.
En dubbel bild
Jang Sung Taek hade inte en så respektabel bakgrund. Han tillhörde visserligen eliten och studerade på Kim Il Sung-universitetet. Men när han träffade sin blivande fru, Kim Kyong Hui, på universitetet så motsatte sig hennes far, Kim Il Sung, äktenskapet på grund av Jangs utomstående position. Så småningom gifte sig emellertid de båda och Jang blev med tiden nära förtrogen med den utvalde arvtagaren Kim Jong Il.
Bilden av Jang i Väst är dubbel. Å ena sidan var han en handgången man i systemet. Enligt en skildring ”skötte han regelbundet rutinmässiga revisioner i statliga företag, ledde avrättningar och fängslanden, och avskedade tusentals tjänstemän under sin karriär.”
Å andra sidan betraktades han som en ”reformator” som stödde ett ekonomiskt skifte mot marknaden och sägs ligga bakom minskningen av arbetsläger och frigivning av politiska fångar. Det är möjligt att den stora hungersnöden på 1990-talet – och att så många partitrogna fanns bland de hundratusentals som omkom – drev Jang till olydnad i det fördolda. I vilket fall som helst var han inblandad i ett farligt spel, att försöka mjuka upp regimen till och med när han planerade att störta den.
Det har aldrig varit säkert att betraktas som en ”reformatör” i Nordkorea, oavsett hur högt man har klättrat i systemet. Men ofta har de som försvunnit från ledarskapet för att de tillhört fel sida vid ett politiskt skifte återvänt efter en period av intern exil.
Pak Pong Ju, som sades förespråka ekonomiska reformer som i Kina, förlorade sin premiärministerpost 2007 och försvann. Han dök dock upp på nytt 2010 och återfick premiärministerposten 2013.
Trots sina kontakter med Jang är Pak fortfarande vid liv och framträder i statliga funktioner. Det gör även Jangs fru som skiljde sig från honom strax innan avrättningen. Det tycks alltså som om utrensningen i Pyongyang är begränsad till dem som identifierats som kuppmakare, snarare än till dem som anses vara ”reformatörer”.
Dagen då Jang avsattes gick Nordkorea faktiskt vidare i en affär med Kina om att bygga en höghastighetsjärnväg som ska passera Pyongyang och har fortsatt att backa upp expansionen av områden för export. Pyongyang vill fortfarande föra förhandlingar med Sydkorea om deras gemensamma ekonomiska zon i Kaesong. Nordkoreanska tjänstemän har också varit öppna för förhandlingar med USA i säkerhetsfrågor, utan förbehåll.
Konsekvenser för Washington
Hur brutal den än är så bör inte USA använda avrättningen av Jang Sung Taek för att förstärka sin isolering av Nordkorea. Inställningen om ”strategiskt tålamod” uppmuntrar bara till större orubblighet i Pyongyang och sätter de reformistiskt inställda på potentiell farlig mark. Fallet mot Jang påminner oss om att också de som är nära toppen i den nordkoreanska pyramiden hyser hopp om förändring, om bara omständigheterna skulle bli mer fördelaktiga.
Likt Rickard den tredje i Shakespears skildring så konspirerade, stred och förlorade Jang. ”Den blodiga hundens” död i slutet av pjäsen från 1593 drog en ridå genom rosornas krig och ledde fram till den ”vänliga freden” i Huset Tudor. Tudors styre var dock inte alls någon ”vänlig fred”. Släkten producerade monster som Henrik VIII och hans serie av halshuggna exfruar, för att inte nämna omfattande religiösa strider. Till och med Tudordrottningen, Elisabeth I, som Shakespear hyllade på ett överdrivet sätt, hade mycket blod på sina händer – bland annat sin kusins.
Kim den tredje kan tyckas vara mer av en humoristisk figur än någon att frukta. Skenet kan dock bedra. Han har snabbt visat att han på samma sätt som sin farfar agerar beslutsamt och hänsynslöst för att behålla sin position. En framtida konspiration kan en dag störta honom från tronen, men oddsen till hans favör har precis ökat.
Washington skulle göra gott i att förändra sin politik mot Nordkorea mot bakgrund av det faktum att Kim den tredje inte kommer att lämna scenen än på ett tag.
John Feffer är redaktör på Foreign Policy In Focus
Översatt från engelska.
