”Jag gifte mig inte med dig för att vara gift med en bartender!”
Jag skulle ha uppmärksammat sanningen i hennes ord bättre, den sade tydligt att hon inte älskade mig för den jag är. Sett i backspegeln var det den tydligaste röda flaggan hon någonsin viftade med, men jag var ung, naiv och förälskad, och det hon verkligen menade gick mig helt förbi.
”Jag är ingen bartender; jag är författare”, svarade jag defensivt.
”Du är ingen författare; du har inte blivit publicerad.”
Det var som ett slag i mellangärdet! Hon visste att jag skrev åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, och hade gjort så i åratal. Hon visste att jag färdigställt dussintals korta berättelser och två noveller. Hon visste också att jag hade en hög med refuseringsbrev att visa upp.
Min fru sedan tre år tillbaka sade samma saker som min far tidigare hade sagt. Det var en öm punkt för mig, och ett gräl som upprepade sig många gånger.
En kort tid senare bad hon mig att bli affärspartner i hennes firma. Hon förklarade att hon ville expandera sin rörelse till flera nya stater, och behövde hjälp med det, men hade inte råd att anställa någon. Hon sade att mina erfarenheter från annonsering skulle gagna firman.
Jag kände mig redan skyldig till att inte vara framgångsrik i hennes ögon; och i tron att jag kunde vinna hennes kärlek för alltid, samtyckte jag. Beslutet innebar att jag skulle arbeta upp till 16 timmar per dag inom en näringsgren som jag hatade. Det innebar att själv resa runt i hela sydvästra USA med bil, säljande en produkt som jag inte förstod mig på eller trodde på. Värst av allt, det innebar att jag skulle sluta skriva på heltid. Det var den största uppoffring jag gjort i mitt liv. Och den gjordes utan att jag fick någon som helst uppskattning, skulle det visa sig.
Fyra år senare fick en förändring inom branschen oss att lägga ner företaget. Då hade jag tappat drivkraften att skriva skönlitteratur. Å andra sidan, så hade jag lärt mig så mycket om att marknadsföra mitt eget företag att jag kunde hjälpa andra företag att få tillväxt i verksamheten. Men, den största fördelen skulle inte komma förrän fler år senare när vi skilde oss.
Då vårt äktenskap förföll och våra gräl ökade, skrek hon en dag till mig: ”Du har aldrig gjort någonting för mig.”
”Skojar du med mig? Jag gav upp min största dröm för dig! Jag slutade att skriva skönlitteratur för att hjälpa dig bygga upp ditt företag, och jag har aldrig till fullo lyckats komma tillbaka in i det igen.”
”Det var länge sedan. Jag pratar om nu”, svarade hon.
Jag var chockad, min kärleksgåva hade inte betytt någonting för henne.
Kärlek är en kraftfull motivation som driver oss att göra alla slags saker. Den ger oss svikt i steget, och i början får den oss att tro att vi lever i en perfekt värld. Dessvärre misslyckas vi ofta med att påbörja processen på rätt ställe.
Skilsmässan fick mig att börja fråga saker om mig själv. Jag behövde förstå varför mitt äktenskap inte fungerade. Och vad som orsakat dess förfall. Överraskande leddes jag så småningom till William Shakespeares visdom, ”Mot dig själv var sann, och då följa måste, såsom natten dagen, att du då ej kan vara falsk mot någon annan.”
Jag lärde mig att jag måste älska mig själv för att kunna vinna sann kärlek. När du älskar dig själv, det vill säga, tar hand om dina behov och drömmar, utvecklar du det självförtroende som attraherar en person som kommer att respektera dig. Och även om det kan förekomma kompromisser, kommer där aldrig att bli fråga om några uppoffringar.
Robert Evans Wilson Jr är en motivationstalare och komiker. Han arbetar med företag som vill bli mer konkurrenskraftiga och med människor som vill tänka som uppfinnare.
Översatt från engelska:
http://www.theepochtimes.com/n2/life/the-un-comfort-zone-love-makes-you-do-stupid-things-54346.html
