Kanadas suveränitet över arktiskt vatten på tunn is
Smälter: Global uppvärmning kommer troligen att sätta Kanadas dåligt underbyggda krav om äganderätten till nordvästpassagen på prov. (Foto: Photos.com)


I över 300 år förblev nordvästpassagen mellan Asien och Europa vad Pierre Berton 1988 kallade för ”Arctic Grail (Arktisk graal)” i sin bok med samma namn. Fram till mitten av 1900-talet hade bara en handfull fartyg trafikerat det isiga sundet, och även om det var heroiskt, gjorde deras ansträngningar inte mycket för att bana väg för kommersiella intressen.

Ironiskt nog för dessa generationer av djärva upptäcktsresande tycks det idag vara så att global uppvärmning – inte kunskaperna om navigation – kan göra den en gång så svårfångade drömmen om ett större trafikstråk för sjöfarten till verklighet. Medan det kan låta lockande efter den långa väntan, kan det för Kanadas del visa sig vara det ultimata testet för anspråken på suveräniteten över Norra ishavet.

Hur suverän är suveräniteten?

Detta med att Kanada är ett arktiskt land, är djupt rotat i det kanadensiska psyket och är källan till nationell stolthet – vi är trots allt äkta nordbor, starka och fria. När premiärminister Stephen Harper den 9 juli meddedelade att Ottawa skulle använda 3,1 miljarder dollar på sex till åtta arktiska havsgående patrullfartyg i polarklass 5 och än mer för en djupvattenhamn för att serva dem, upprepade han bara ord från sina många föregångare: ”Hej världen, de arktiska vattnen tillhör Kanada.”

Kan Kanada backa upp sitt påstående med annat än bara sentimentalitet?

Suveränitet är som begrepp något dynamiskt. Som Harper alldeles riktigt påpekade i sitt tillkännagivande om utgifterna: ”Kanada har ett val vad gäller att försvara vår suveränitet över Arktis: vi antingen använder den eller förlorar den.” Om ett land inte använder sin suveränitet kommer den genom försummelse tyna bort.

I praktiken betyder detta att landet aktivt måste patrullera i sitt territorium och ha en viss kapacitet att avskräcka angripare samt försäkra fred och säkerhet i regionen. För att suveränitet skall existera måste den erkännas av andra stater. Dessa är de dubbla krav som Kanada måste uppfylla för att försäkra sin suveränitet över Arktis, argumenterar Donald McRae, professor i juridik på University of Ottawa i 1995-års upplaga av Northern Perspectives.

Vad beträffar krav på landområden är det ett accepterat geopolitiskt faktum att britterna avträdde över 36 500 arktiska arkipelagöar till Kanada 1880. Kanadas krav på maritim suveränitet är emellertid mer vacklande.

Lång kamp mellan Kanada och USA

USA har aldrig erkänt Kanadas överhet över nordvästpassagen och de båda grannarna har i åratal varit som katt och råtta angående frågan, utan att någon blivit en klar vinnare. Om USA till exempel sänder ett fartyg utan att meddela det i förväg, beviljar Kanada snabbt oombett tillstånd för det. I 1988-års arktiska överenskommelse om samarbete erkände USA att deras isbrytare behöver Kanadas godkännande för att trafikera i de omdiskuterade vattnen. Kanada gick med på att alltid ge sitt godkännande. Paradoxalt nog innehåller avtalet också en klausul där det anges att inget i överenskommelsen ändrar någondera regerings historiska ståndpunkt till frågan om suveränitet.

När det rör sig om att upprätthålla den fysiska närvaron i Nordpolsområdet har Kanada aldrig haft det lätt med hänsyn till att arkipelagen täcker över 40 procent av dess territorium, är extremt ogästvänlig och kostar mycket pengar att övervaka.

Ett dokument om nationellt försvar daterat den 10 juli anger att Kanadas flotta för närvarande inte har kapacitet att patrullera Norra ishavet och ”kan endast operera i nordliga vatten för en kort tidsperiod och endast om det inte finns is där.” Det finns inte ens permanent söknings- och räddningsverksamhet långt norrut, för att inte tala om användbara säkerhetsstyrkor.

I det stora hela har inget av detta haft någon betydelse. Men den globala uppvärmningen ändrar realiteten för Arktis. Kanada måste i handling visa ledarskap, inte bara i retorik.

Globala uppvärmningen gör suveräniteten till ett hett ämne

De internationella experterna för klimatförändringar förutspår nu att på grund av smältande istäcken på Nordpolen kommer fartygen att i snar framtid kunna korsa Atlanten och Stilla havet genom en rutt som är 300-400 mil kortare än den nuvarande rutten genom Panamakanalen.

– Vid slutet av detta århundrade bedöms längden av navigationssäsongen (period då isen på havsytan är under 50 procent) längs Nordsjöns rutt öka till ca 120 dagar från nuvarande 20-30 dagar,” konkluderar 2004-års studie från Arctic Council med namnet ”Påverkningar på uppvärmning av Arktis.”

Data från amerikanska ubåtar avslöjar en 40 procentig minskning av isens volym i det arktiska havet. Detta rapporterades på USA:s flottas 2001-års strategiska symposium, kusligt benämnd som ”Marina operationer i ett isfritt Arktis.”

Om nordvästpassagen öppnas som väntat, kommer Kanada endast att kunna försvara sitt krav om suveränitet genom en dramatisk ökning av sin verksamhet i Arktis. Detta är den logiska förlängningen av 1982-års FN-konvention om sjörätten vilken säger att fartyg och flygplan har rätt till genomfart genom alla ”internationella stråk.” Ett internationellt stråk definieras som en farled som används för internationell navigation mellan två delar av öppna hav eller ekonomiska zoner.

Olja och gas ökar intresset

Fram tills nu har nordvästpassagens rutt inte använts regelbundet för navigering så den är inte definitionsmässigt en internationell farled. Men så snart den blir det, har Kanada inte rätt att försöka hålla fartygen borta från den. Om Kanada då inte kan hålla fartygen borta, måste det kontrollera vad som tillåts att komma in. Om landet inte kan göra detta, förverkar det suveräniteten.

– Det som den smältande isen gör är att öka möjligheten för fartygen att trafikera utan att begära tillstånd. Om Kanada misslyckas med att hindra sådana icke överenskomna genomresor, kommer Kanada att underminera sitt krav om suveränitet över arktiska vatten, säger Michael Byers, ordförande för Canada Research Chair in Global Politics and International Law på University of British Columbia.

Ökningen av aktiviteterna kommer inte heller att vara begränsade till handelsfartyg. Pressen kommer att öka när offshoreolja och -gas blir tillgängligare, när nya fiskerifabriker för till exempel torsk och makrill öppnas och när kryssningsfartygen börjar utnyttja de nya möjligheterna.

Det som är mest betydelsefullt är att Kanada skulle behöva bevisa att det kan klara av hotet från terrorismen för att inte ge skurkstater eller terrorister en enkel transportväg för farliga bomber till Nordamerika. Professor Byers tror att denna faktor kunde vara Ottawas bästa trumfkort. I världen efter den 11 september anser han att ”det viktigaste som Kanadas regering kan göra är att övertyga USA:s regering om att Kanadas suveränitet över nordvästpassagen även kan vara bra för USA.”

Detta kan vara en bra idé men vad händer om USA går på den linjen? Kommer några miljarder dollar och en handfull isförstärkta fartyg att säkra det? Om Ottawa inte är redo att avsevärt höja insatsen kommer Kanadas krav om arktisk suveränitet att vara på tunn is.

Översatt från originalversion