Kalkonvarning på "The Tourist"
Angelina Jolie i Madrid inför premiären av filmen "the Tourist" december, 2010. (Foto: AFP/Pierre-Philippe Marcou)


Förra veckan såg jag ”The Tourist” (Florian Henckel von Donnersmarck, USA/Frankrike, 2010). Filmen har fått mycket uppmärksamhet främst tack vare att två av Hollywoods hetaste namn finns på rollistan. Jag pratar, så klart, om Johnny Depp och Angelina Jolie. Filmen är rent ut sagt, riktigt tråkig och dålig. Detta fick mig att fundera främst över Jolie, som ju är ett av de hetaste namnen just nu. När såg jag henne senast i en bra film egentligen? Svaret är: Har jag någonsin gjort det?

Nu är det i och för sig så att jag har missat en del av Jolies filmer, men den trend man kan se är att hon varvar dammiga filmer med historiskt tema, som till exempel ”Changeling” (Clint Eastwood, USA, 2008), med halvpuckade grabbfilmer som ”Wanted” (Timur Bekmambetov, USA/Tyskland, 2008). Det som förbryllar mig med denna kvinna, förutom det faktum att hon har lyckats samla på sig sju ungar på nio år, är att hon är så fruktansvärt omtalad och välbetald. Detta trots att det mesta hon producerar är antingen dammigt och halvtråkigt, som ”Changeling”, puckat som ”Wanted”, eller, vilket är värst, både tråkigt och puckat, som ”The Tourist”. 

Visserligen kan man skylla hennes berömdhet mycket på det faktum att hon är ihop med Brad Pitt; ett förhållande som är så pass omskrivet att det gett upphov till smeknamnet ”Brangelina”. För er som inte läser skvallerpressen kan jag upplysa er om att detta alltså är en sammanslagning av deras namn, ett mycket vanligt fenom för kändispar nu för tiden. Men hon är även mycket välbetald. För ”Salt” (Phillip Noyce, USA, 2010), ytterligare en puckad grabbfilm med mer testosteron än hjärna, fick Jolie ett gage på tjugo miljoner dollar. För ”The Tourist” fick hon nitton miljoner dollar, vilket är en helt löjlig summa om man tänker på att Jolie själv motiverat att hon tog rollen genom att säga att hon tog den för att hon visste att det skulle bli en snabb inspelning i Venedig. Så om de skulle ha spelat in filmen i den Jordanska öknen, som har ett lite mindre angenämt klimat, skulle hon ha tackat nej? Personligen skulle jag ha spelat in en film i helvetet om jag blev erbjuden nitton miljoner dollar.

Men varför är hon då så populär och därmed välbetald? För det är på grund av hennes popularitet som hon får de stora pengarna. Hade Hollywood betalat de största pengarna till de skådespelare med mest talang, hade Megan Fox varit tvungen att jobba extra på Burger King för att ha råd mer hyran. Anledningen till att Angelina Jolie är så välbetald är på grund av de där puckade grabbfilmerna. För grabbarna gillar en tjej som både är snygg och kan skjuta skurkarna. Det spelar ingen roll om filmerna är dåliga; grabbarna kommer tillbaka till biosalongen gång på gång. Hon är ett säkert kort för filmbolagen helt enkelt.

För att jämföra, kan man titta på hennes konkurrenter i romantiska komedier. Julia Roberts, som nu nog får börja hushålla med pengarna, då hon börjar bli lite gammal, fick bara tio miljoner dollar för sin roll i den superpretentiösa ””Lyckan, kärleken och meningen med livet” (”Eat Pray Love”, Ryan Murphy, USA, 2010). Katherine Heigl, som är Roberts’ arvinge som drottningen av de romantiska komedierna, har ännu inte fått tjugo miljoner för en roll, men för ”Killers” (Robert Luketic, USA, 2010) låg hennes gage på tolv miljoner dollar, så det är inte helt otänkbart att hon ska kunna komma upp i de ännu löjligare summorna. Jolie är alltså dyrast just nu, trots att hennes filmer bara blir sämre och sämre; ”The Tourist” var det banne mig kalkonvarning på. Tacka vet jag skådespelare som väljer roller utifrån andra kriterier än vart filmen ska spelas in och hur många stjärnor hotellet har.



Michelle Williams vid ett presstillfälle i samband med filmen ”Shutter Island” i februari, 2010. (Foto: AFP/John MacDougall)

Michelle Williams är ett ypperligt exempel på detta; två av de senaste filmerna hon medverkade i var ”Shutter Island” (Martin Scorsese, USA, 2010) och ”Blue Valentine” (Derek Cianfrance, USA, 2010). Den förstnämnda är en av Scorseses allra bästa filmer i mitt tycke och den andra gjorde att hon fick en välförtjänt oscarnominering. ”Shutter Island” är ett starkt psykologiskt drama, som jag kan rekommendera till alla som gillar film och ”Blue Valentine”, som hade en budget på strax under fyra miljoner dollar (inget lyxhotell under den inspelningen alltså), är ett starkt drama som rekommenderas till alla som vill se skådespeleri i världsklass; Williams är så bra i den sistnämnda att jag började undra om hon verkligen är så bitter i verkligheten efter jag sett filmen.

Som alla gnälliga filmkritiker tycker jag att rätt ska vara rätt. Visserligen är det inte alla som håller med mig om vad som är rätt, men jag ser det som min rätt som filmkritiker att gnälla om sånt här (det är trots allt mitt jobb). Jag tycker att det är fel att skådespelerskor som Angelina Jolie, Megan Fox, Julia Roberts och Katherine Heigl får så mycket uppmärksamhet (och, för all del, pengar) när de i grund och botten inte har så mycket talang; de förtjänar det helt enkelt inte. Nu tror inte jag att det går någon nöd på Michelle Williams. Jag misstänker att hon är ganska nöjd med tillvaron, då hon ju får utlopp för sin talang i välgjorda filmer. Så fick jag bestämma hade Michelle Williams fortsatt med sin framgångsrika karriär i independentfilmer, för förhållandevis lite ersättning, medan Megan Fox och Angelina Jolie jobbade på Burger King och Julia Roberts och Katherine Heigl jobbade på 7-eleven (man kan ju inte ha action-jäntorna och romantikerna på samma ställe). Det hade varit rättvist.