Journalisternas förebild finns i deckarna
Journalister i filmer, såsom Michael Nyqvists rollfigur Mikael Blomkvist i "Män som hatar kvinnor" utgör inspiration för verklighetens journalister, enligt en ny avhandling. (Foto: AFP)


Var kommer egentligen journalisternas förebilder ifrån? Från deckarna, visar en ny presshistorisk avhandling vid Linköpings universitet.
– Både publikens och journalisternas egna föreställningar om vad en journalist är och vad som är god journalistik har formats av dessa påhittade journalister, säger Johan Jarlbrink som är ansvarig för avhandlingen.

Varför en journalist framställs som han gör vet forskaren och läraren Johan Jarlbrink en hel del om. I sin avhandling ”Det våras för journalisten: symboler och handlingsmönster för den svenska pressens medarbetare från 1870-tal till 1930-tal”, lyfter han fram hur föreställningarna sett ut och hur de förändrats samt ger en intressant inblick i svensk presshistoria.

Alla har vi en föreställning av hur en journalist är och det är genom tidningar, radio och tv som vi tagit till oss bilden av deras speciella karaktärer och särdrag. Journalister har fått spela roller i filmer, teaterpjäser och romaner.

De flesta känner väl till de tuffa journalisterna Annika Bengtsson och Mikael Blomkvist i romanerna av Liza Marklund och Stieg Larsson. Med sina smarta metoder för att komma före konkurrenterna och avslöja det senaste, har de inspirerat dagens journalister. De verkar ha föga likheter med sin föregångare i litteraturen, den sanningssökande och idealistiska journalisten Arvid Falk, som är en August Strindbergs romanfigurer i Röda Rummet.

Flera andra romaner utkom i slutet av 1800-talet som helt eller delvis följde Röda rummets mönster. I Fredrik Lindholms Tidningsmannen (1887), Gustaf af Geijerstams Medusas hufvud (1895) och Yngve svanlunds I kannibalernas land (1897) finns en liknande historia:

Det handlar om hur den unge och förväntansfulla mannen träder in i pressens värld. Han vill bli en sanningssägare och uttrycka sina personliga åsikter om samhället, politiken och kulturen. Det visar sig att pressen inte alls är en arena för personliga ställningstaganden för den som befinner sig på de lägre positionerna. Tvärtom kräver arbetet att man gör avkall på de personliga åsikterna och anpassar sig till den linje som personer på högre positioner stakat ur. För att inte behöva kompromissa med sitt samvete tvingas den underordnade att lämna tidningsvärlden.

Det finns också berättelsen som framställer journalisten som en hjälte som tar sig förbi hinder, uthärdar svårigheter och levererar nyheter som ingen annan kan få tag på.

Ett sådant exempel berättar Johan Jarlbrink om: ”Ester Blenda Nordström gick in i rollen som modern reporter då hon 1914 förklädd tog anställning som piga på en gård i Södermanland och avslöjade lantarbetarnas arbetsvillkor i Svenska Dagbladet.  De hinder som storstadsreportern fick möta i form av vägglöss och bristande hygien fick stort utrymme både i tidningen och då det bokutgivna reportaget recenserades. I Aftonbladet hette det att ”jag tillstår att för mig hennes företag – i betraktande av de vedermödor de medförde och särskilt med hänsyn till den ytterst lindriga renlighet hon var utsatt för – ter sig lika heroisk som mången omtalad forskningsfärd i fjärran länder”.

Reporterns insatser beskrevs som en bragd och den bärande delen i berättelsen var motståndet och journalistens förmåga att leverera nyheten.
Johan Jarlbrink berättar om journalistyrket på August Strindbergs tid, då ansågs tidningsmännen föraktliga, korrupta och lögnaktiga. Den som inte kunde något annat blev tidningsman.  För att bli av med sådana nedvärderande attityder, organiserade sig journalisterna fackligt i början av 1900-talet.

Publicistklubben bildades 1874 och Svenska journalistföreningen 1901. För båda organisationerna var en viktig del av arbetet att höja statusen för dem som arbetade i pressen.

Det hände mycket inom sekelskiftets expanderande medieutbud som kom att påverka hur tidningmedarbetarna framställdes.
Dagspressens totalupplaga ökade från något hundratusental i 1870-talets början till omkring två miljoner år 1920. Fler människor fick också tillgång till böcker och tidningar. Nu gjorde också spelfilmen entré i människors vardag.

Johan Jarlbrink berättar att pressen och dess medarbetare erbjöd spännande miljöer och moraliska dilemman och genom att följa en tidningsman i arbete kunde författare skapa såväl breda samhällsskildringar som fartfyllda äventyrsberättelser.
Om man var mån om hur man framställdes och uppfattades av andra – och det gällde inte bara pressens medarbetare – var man tvungen att förhålla sig till de mediala representationerna.

– Jag undersöker kampen om berättelserna, säger Johan Jarlbrink. Journalister har alltid varit känsliga för kritik och reagerat starkt när yrket framställts i dålig dager.

Johan Jarlbrink berättar om ett sådant exempel. Det är romanen Murvlar: Några porträtt ur högen av Elf Norrbo (dvs författaren och journalisten J. A. Törnblom), som kom 1918. Då krävde journalistförbundet att förlaget skulle stoppa all annonsering.

I tidningsannonserna förklarades boken erbjuda en ”blick bakom vår tidningsvärlds kulisser”. Bokens huvudperson är Robert Alm som precis som Falk fyrtio år tidigare, söker sig till pressen för att bidra till sanningssökandet och till den tredje statsmaktens ärorika kulturmission. Arbetet blir en besvikelse, sitta och skriva femradersnotiser om struntsaker och därutöver tvingas supa med bondpatroner för att fiska annonser, är inte vad han väntat sig.

Att detta stämde dåligt överens med många journalisters självbild framgår av Norrköpings Tidningars anmälan. Recensenten tog fasta på att Norrbo/Törnblom själv var journalist och därmed borde inse att ”ett hedersamt uppfyllande av en journalists livsgärning är långt mera ’aktuellt’ och viktigt än ett till det yttre oskickligt gycklande med den kår, till vilken han gör anspråk på att räkna sig”.

Deckare och äventyrsfilm om journalistiska superhjältar sågs däremot som föredömliga – trots att de ofta var minst lika osannolika, berättar Johan Jarlbrink.

En av våra mest kända journalister är Barbro Alving, signaturen Bang.  Hon lät sig inspireras och lockas till journalistyrket av de positiva berättelser som fick stor spridning. Berättelser som visade hur man skulle göra för att bli en framgångsrik journalist. Bang, hävdade att hon ville bli som journalisterna på amerikansk film – vilket hon också blev. Till och med det rätta attributet i form av en trenchcoat skaffade hon sig.

Det finns föreställningar kring journalister som försvarare av sanning och rättvisa och att de står på ”den lille mannens sida”. De är hämtade ur romaner och film, menar Johan Jarlbrink. Vi är ofta kritiska till hur journaliste arbetar, men ofta okritiska till de journalistiska idealen.

– Journalister ska helst agera som i deckarna. Ett syfte med min avhandling är att visa att idealen till stor del härstammar från fiktionens värld.